Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

Transitioner inom kulturell evolution

(Bakgrund, genetiska flaskhalsar och neolitiska transitionen: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.

Bakgrund evolutionstransitioner: Del 0. Del 1. Del 2. Del 3.

Bakgrund kulturell evolution: Lösa trådar; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna; parasit/symbios-dimensionen; religionssociologer är idioter; aztekernas dödskult; WEIRD förhandssnack; döda alla incels; de konstigaste; thymos; hygienfaktorn; kulturell greenbeard; nyttan av underkastelsen.)

***

Det finns tre intressanta transitioner som vi måste komma tillrätta med (Chat-GPT får sammanfatta):

Paleolitiska transitionen (ca 50 000 år sedan)

Övergången till övre paleolitikum avser perioden i mänsklighetens historia då tidiga människor gjorde betydande framsteg inom teknologi, konst och social organisation. Den dateras vanligtvis till cirka 40 000 till 50 000 år sedan och kännetecknas av uppkomsten av nya stenverktygsteknologier, utvecklingen av grottkonst och bevis på ökad social komplexitet, såsom begravningsseder och handelsnätverk. Denna övergång markerade en betydande milstolpe i mänsklig evolution och banade vägen för utvecklingen av moderna mänskliga samhällen.

Neolitiska transitionen (ca 12 000 år sedan)

Den neolitiska revolutionen var en avgörande period i mänsklighetens historia då människor övergick från att leva som jägare-samlare till att bli bofasta jordbrukare. Detta skedde under perioden mellan 10 000 till 4 000 år sedan och innebar en rad teknologiska, sociala och kulturella förändringar, inklusive utvecklingen av jordbruk, uppkomsten av bosättningar, husdjursuppfödning, och en övergång till sedentärt liv. Denna övergång möjliggjorde befolkningsökning, handel, utveckling av civilisationer och början till utvecklingen av moderna samhällen.

Axiala transitionen (ca 3 000 år sedan)

Den axiala transitionen var en period i mänsklighetens historia som innebar en förändring i människors sätt att tänka och uppfatta världen. Perioden inträffade mellan 800 till 200 f.Kr. och kännetecknades av utvecklingen av filosofiska och religiösa idéer som fokuserade på individens roll i samhället, livets meningsfullhet, rättvisa och moraliska frågor. Det var också en tid av politiska förändringar och omvälvningar, med framväxten av nya riken och imperier och uppkomsten av nya samhällsstrukturer. Den axiala transitionen anses vara en avgörande period i mänsklighetens historia då det banade vägen för den moderna civilisationens utveckling.

Kan vi förklara varför dessa transitioner händer? Kan våra förklaringar vara så bra att de också förklarar varför transitionerna inte händer vid något annat tillfälle? 

*** 

Jag skulle vilja påstå att kulturrasism är the way. Evolutionen handlar om ärftlighet, variation och urval. Människan är en genetiskt ganska homogen - icke-varierad - art. Ändå ser vi förbluffande variation i beteenden och levnadssätt, helt förklarade av kultur.

Evolution handlar alltså om ärftlighet, variation och urval. Men om variationen inte primärt är genetisk är det inte biologisk evolution vi talar om. Det är kulturell evolution.

Det speciella med människan är att vi är en kulturell art. Vi har pressat upp variationen till memetisk nivå. Vi kan ändra levnadssätt utan att förändra vår biologi.

Som tidigare anförts kan den neolitiska transitionen förmodligen förklaras genom att världens megafauna i stor utsträckning dog ut under younger dryas, den klimatchock som uppträdde för 12 900 till 11 700 år sedan. När människans primära födokälla plötsligt försvann tvangs man börja diversifiera. Detta ledde till en intelligensökning när man behövde jaga mer småvilt vilket krävde mer avancerade jaktmetoder. Det ledde också till att man oftare behövde förlita sig på jordbruk, en teknologi som redan utvecklats men som aldrig konsoliderats.

Beakta cheyennerna. Enligt David Friedmans Legal systems very diffent from ours övergav detta nordamerikanska indianfolk jordbruket när spanjorerna introducerade hästar till Amerika. Det var helt enkelt fetare att rida omkring och jaga bison än att slava i smutsen med att plocka majs.

Domesticeringen av djur och växer har skett över rätt djupa tidsrymder. Vanligen har samlar-jägarna nöjt sig med agrara födkrokar som en bisyssla, kanske då det helt enkelt är förknippat med lägre livskvalitet att leva som jordbrukare än som samlar-jägare.

När megafaunan dog ut hade man dock inget val - för att överleva younger dryas fick man hålla tillgodo med de metoder som stod tillbuds, inklusive agrar produktion av livsmedel. När jordbrukssamhället väl var etablerat skars den kulturell-evolutionära vägen tillbaka av, kanske bland annat av större barnaskaror som möjliggjordes av en stationär livsstil med fler (om än sämre och mer arbetskrävande) kalorier.

Det är ingen liten sak att överleva som samlar-jägare. Har man väl glömt bort metoderna finns ingen återvändo. Har befolkningen väl växt till en nivå att territoriet inte kan föda dem på annat sätt än det mest resurseffektiva, är det svårt att släppa plogen och försvinna ut i skogen.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att den neolitiska transitionen låter sig förklaras på ett tillfredsställande sätt med att megafaunan dog ut i och med younger dryas. Det finns dock ett ytterligare argument som är mer abstrakt, och som den neolitiska transitionen kan ses som ett fall av.

När den genetiska variationen minskar i och med att befolkningen minskar - en genetisk flaskhals - blir den kulturella variationen en viktigare drivkraft för att förklara skillnaderna i utfall mellan individer (och grupper). Jag vill påstå att selektionsvariansen flyttas upp till en memetisk nivå, från en genetisk. Vi kan alltså förvänta oss en större kulturell utveckling när det biologiska substratet (människorna) blir mer homogent. Vi kan alltså överlag förvänta oss att genetiska flaskhalsar leder till accelererad kulturell evolution, för kulturella djur som människor.

***

Kan vi använda flaskhalsmodellen till att förklara de andra två transitionerna? Enligt en teori ledde Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan till en extremt reducerad global människopopulation. En intressant aspekt av Toba-händelsen är att forskningen entydigt visar på avskogning och minskad regnskog, vilket vi kan tänka oss drastiskt ändrade förutsättningarna för homo sapiens. Det påstås att "t]his disaster may have forced the ancestors of modern humans to adopt new cooperative strategies for survival that eventually permitted them to replace neandertals and other archaic human species" och vi kan ju notera att grazing mammals behöver grässlätter för att frodas.

Vilket för oss till eusocialitetsbegreppet. Eusocialitet verkar framförallt uppträda när mat är scarce men uppträder kompakt på vissa ställen. Nå, hur lirar det med avskogning och spridda hjordar med gräsätande djur samt megafauna? Människan post Toba behövde leva på att jaga storvilt och selekterades (kulturellt) för psykoteknologier som möjliggjorde den koordination som en sådan livsstil krävde. Därav explosionen av teknologi och kulturella hjälpmedel som grottkonst och shamanism. En forskare skriver:

"The transition from Middle to Upper Paleolithic is a major biological and cultural threshold in the construction of our common humanity. Technological and behavioral changes happened simultaneously to a major climatic cooling, which reached its acme with the Heinrich 4 event, forcing the human populations to develop new strategies for the exploitation of their environment."

Att diskutera just eusocialitetsbegreppet är intressant för att ytterligare understryka distinktionen mellan genetisk och kulturell evolution. Människan är redan selekterad för viss eusocialitet såtillvida att hon har klimakterie samt gay uncles. Detta är biologiska adaptioner som interagerar väl med den kulturella evolutionen som sådan, eftersom icke reproduktiva individer utöver funktionen som omsorgsgivare också kan ha en roll som lärare och traderare av kulturell kunskap - särskilt viktigt hos ett djur som har en onormalt lång barndom och den underliga utvecklingsperioden "tonår," skräddarsydda för att möjliggöra kulturell inlärning.

Troligen har vi pressats ihop mer och mer i eusociala grupper när vi selekterats för att bli mindre överlevnadsdugliga på individnivå men ändå för att överleva rovdjur. Så småningom har människan biologiskt selekterat in sig i ett hörn där gruppsamarbete och kulturell tradering är vår enda väg framåt. Ytterligare selektionstryck uppträder när den dignande fruktträdgården efter Toba ger vika för grässlätter med betande hjordar och megafauna, som vi måste samarbeta i grupper för att kunna nedlägga, stycka och konsumera. Med en minimal genetisk bas har vi få biologisk-evolutionära pathways ut ur vårt predikament, men vi räddas av selektionsvariansen på memetisk nivå, som tillåter att memes dör i vårt ställa, när vi lär oss att överleva. (Med varierande resultat för olika grupper, nota bene. Memetisk evolution har också biologiska offer. Även om mimesis tillåter att vi byter idéer med varandra utan att hjärnan som sådan behöver dö av.)

***

Så, människan evolverar kulturellt till storviltsjägare för 50 000 år sedan. När megafaunan dör ut evolverar vi kulturellt till jordbrukare. Vad händer vid den axiala transitionen?

För att förstå det behöver vi förstå the Broze Age Collapse och the Sea People, och det är en för stor nöt att knäcka för idag. Frågan bordläggs till kommande blogginlägg.

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."

Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:

"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."

Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):

"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."

Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:

"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

(Bakgrund: Reduktionism och sånt; vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia;

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Konverterik · Thymos

Ensamheten är en grym insikt att nå/

men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/

inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/

det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)

...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.

Memetisk inklusiv fitness

Varning: Det här inlägget blev lite väl utforskande, för att uttrycka det försiktigt.

***

Antropofagi har, som tidigare rapporterats här och här, läst Arvid Ågrens bok om the gene's-eye view. (Den var bra. Slut på recensionen.)

En tanke som slog mig är att relationen mellan gene's-eye view och inclusive fitness kanske liknar relationen mellan memetiken (the meme's-eye view, om man så vill) och group selection.

Inclusive fitness-modellen föreställer sig att individen inte selekteras för att propagera sina "egna" gener, utan istället selekteras för att propagera sina gener oavsett vem som bär dem. Vanligen utmynnar detta i att organismer selekteras för att gynna släktingar - kin selection - eftersom man delar genom till stor del. ("I would willingly die for two brothers or eight cousins.") Jag kan ha fel här, men för mig är inclusive fitness och kin selection närmast två uttryck av samma modell. 

(Förutom om man i inclusive fitness också lägger greenbeard-genes, men det borde man inte göra eftersom greenbeards ju ska påverka organismen att agera nepotistiskt mot individer som visar att de bär på samma gen, vilket alltså är rent gene's-eye view och inte individ-fitness. Jag menar, det är ju greenbeard-genens fitness och inte individens inklusiva fitness annat än till den del individen delar just greenbeard-genen.) 

Inclusive fitness breddar definitionen av organismens fitness till att omfatta individer som delar genom, medan kin selection beskriver hur organismer selekteras för att gynna sina släktingar i fallande skala utifrån grad av släktskap (via adaptioner som kin recognition etcetera. Se gärna diskussionen om r i detta inläggs addendum.)

Ågren diskuterar i vilken utsträckning detta ska ses som ekvivalent med gene's-eye view, och jag gissar att diskussionen är lite för teknisk för mig för jag kommer inte ihåg exakt vad han kommer fram till. Bara att de typ är ekvivalenta for all practical purposes. Endast jobbiga matematiker tycker nånting annat.

***

Kulturell evolution väcker, till Pinkers förtret, group selection-frågan till liv på följande vis: När olika grupper (av samlar-jägare) tävlar, så kommer det yttre trycket på grupperna vara sådant att individerna selekteras för att ingå i den bästa gruppen. Det är rätt långt ifrån naiv group selection, men det finns ändå någonting där som är intressant.

Bäst av allt beskrivs det genom memetik. Ty det är de grupper med bäst memes som klarar sig bäst, eftersom sedvänjor och traditioner och teknologi är det som bestämmer gruppernas överlevnad och framgång. Grupper kan döda andra grupper, eller monopolisera resurser före andra grupper, eller föröka sig snabbare än andra grupper. Individens fitness är avhängig vilken grupp denne tillhör.

Grupper kan också härma andra grupper, vilket visar att det är memes som selekteras - individerna kan ta efter mer framgångsrika individer. Grupper som erövrar territorier kan visserligen utrota andra grupper, men mer troligt låter de kvinnorna leva och parar sig med dessa. Hur som helst kan memes spridas bortom individerna som bär dem, men det verkar finnas kognitiva och kulturella trösklar som bestämmer hur bra eller dåliga olika grupper och individer är på att ta till sig utifrån kommande memes.

Ju mer statisk grupptillhörigheten är, och ju mindre memes sprider sig mellan grupper, desto mer borde vi - anser jag - kunna tala om group selection. Om vi har grupper som inte alls interagerar på annat sätt än genom att försöka döda varandra, borde grupp-selektionen vara ett faktum. Givetvis är det också en selektion på en lägre nivå - på individnivå - men olika grupper kommer ju selekteras för eller mot utifrån sina egenskaper.

(Fan alltså, nu känner jag att det var för länge sen jag läste Okasha och att det här kan vara en sådan dum tanke som jag har glömt att jag förkastat. Det borde finnas ett skäl till att alla hatar group selection.)

Anyhow, om nu utfallet av tävling mellan grupper bestäms av vilka memes grupperna är infekterade av/vilka sedvänjor och teknologier grupperna förfogar över; och om det nu är så att memes för tillfället är helt symbiotiska och inte alls sprids mellan grupper - då borde memetiken vara som genetiken, och grupp-selektionen som den inklusiva fitnessen.

Varför? Tja, varför inte för att rädda det här dåliga blogginlägget. Om vi säger att memes selekteras för att gynna sig själva i alla upplagor, så borde en meme som infekterar en individ vilja gynna alla andra individer i gruppen, som också är infekterade av samma meme. Då borde ett gruppgemensamt memeplex vilja propagera gruppens väl och ve, även om en enskild meme i en enskild individ borde vilja fuska och gynna endast sig själv.

Så, vi kan nog eliminera användandet av det förhatliga begreppet "group selection" trots allt, och bara säga att det finns meme's-eye view - dvs. förändring i meme-frekvenser i varje generation av kulturell uppdatering - och att det finns memetisk inklusiv fitness - dvs. att ett memeplex i en människas huvud vill gynna alla memetiska släktingar, dvs. alla kulturellt närliggande individer som således bär samma memeplex.

Eftersom följden är att ett meme då kan gynna gruppen på bekostnad av den individuella bäraren - t.ex. genom att ge upp sin mat till andra bättre behövande i gruppen, eller för den delen ge sitt liv i strid för gruppen - så kan det hela liknas vid en form av group selection såtillvida att memeplexet gynnas på individens bekostnad.

***

Måtte Steven Pinker och Elizier Yudkowsky förlåta mig.

***

[Uppdatering: Vid närmare eftertanke kan man väl bara prata om the meme's-eye view visavi inklusiv fitness för memen. Inklusiv fitness för memen kommer att tendera att omfatta en människogrupp men det finns ändå inget skäl att prata om group selection, tror jag. Dessutom tycker jag att inklusiv fitness per se är en onödig och konceptuellt mindre korrekt omskrivning av gene's eye-view, så jag tycker ändå inte att inklusiv memetisk fitness är särskilt vettigt. Det enda vi får ut av att prata om inklusiv fitness är att vi pumpar intuition på adaptions-exekverar-nivå, men vi missleds att tro att organismen är fitness-maximerare om än av inklusiv fitness.]

Mer om flaskhalsar och civilisation

(Del 1. Del 2.)

Vi har etablerat att kataklysmiska händelser skulle kunna leda till selektionstryck för ökad intelligens på individnivå. Mer föränderlig miljö kräver mer intelligens, eftersom intelligens är förmågan att adressera okända problem snarare än att specialisera sig. (En analogi skulle kunna vara hur neurala nätverk inom AI är bra på domänspecifika saker, men inte på generell intelligens, om vi ska tro Gary Marcus. Som också säger att "one definition of intelligence is adaptively solving unknown problems," vilket lirar med Antropofagis resonemang.) Ett fall av detta kan vara megafaunans utdöende under YD, då människan tvangs lämna sin vana födokrog och bli mer sofistikerade samlar-jägare.

Vi har även etablerat att genetiska flaskhalsar pushar evolutionen upp en nivå, till kulturnivån. Det är variation som driver evolutionen, och genetiska flaskhalsar innebär en lägre genetisk variation. Om den genetiska variationen är låg och vi ändå har nya och ökande selektionstryck från what ever kataklysm som orsakar den genetiska flaskhalser, så kommer variation i fitness förklaras av andra faktorer än genetisk variation. (Relativt sett, såklart - den genetiska variationen är lägre men inte noll.) Om då en stor faktor i variation i beteende och livsföring är kultur, så kommer kultur bestämma fitness i ökande grad. I ena änden selekteras då (över lång evolutionär tid) för kognitiva och motoriska adaptioner som möjliggör ackumulation och tradering av kulturell kunskap. I andra änden selekteras (över kortare memetisk-evolutionär tid) för kulturellt bestämda beteenden och teknologier som ökar fitness. (I princip kan vi tänka oss en total genetisk homogenitet där beteendeskillnader är helt kulturellt bestämda - i så fall sker all selektion på kultur-nivån.)

Den stora frågan kopplat till YD och YDIH är om en sådan genetisk flaskhals-situation kan driva civilisationers framväxt. Det borde det kunna. Evolutionens hastighet bestäms av variation och av tyngden av selektionstryck. (På ett sätt driver en kataklysm utvecklingen i två riktningar - minskar (den genetiska) variationen och ökar samtidigt selektionstrycken. Kulturell evolution är en slags hack här, där variation kan upprätthållas trots genetisk flaskhals.) Om vi tänker oss att all luft plötsligt förvandlas till vatten så kommer mutationen" gälar" snabbt etablera sig i befolkningen. Och ju bredare genetisk variation det finns, desto fler möjliga pathways som evolutionen kan arbeta vidare på. Människoapor spridda över jordens varierande miljöer, som tävlar med kulturellt bestämda beteenden, kan komma att utveckla en höggradig kulturell särart.

Som vi gått igenom måste alla intermediära steg vara adaptiva för att en viss egenskap ska bli möjlig, evolutionärt sett:

"En gen (A) kan ge en fitnessfördel givet en annan gen (B). Om gen A ger samma fitnessfördel som i exemplet ovan, men gen B bara finns hos hälften av populationen, så är fitnessfördelen i genomsnitt bara 2,5 procent. För att gen A ska kunna spridas, måste gen B spridas. Gen B sprids givetvis bara om den har en fitnessfördel – ju större desto snabbare.

Komplexa anpassningar – adaptioner – består av ett flertal gener. Ett exempel är giraffen, Giraffa camelopardalis. Man har identifierat åtminstone 70 olika genvarianter som finns hos giraffen, men inte hos den närmaste släktingen okapin, Okapia johnstoni. Flera av generna inverkar på den adaption som giraffen gjort sig mest känd för: Den långa halsen. Oavsett om denna egenskap selekterats för på grund av möjligheten att nå högt belägen växtlighet, eller om det rör sig om sexuell selektion där giraffhonor av någon anledning börjat föredra hanar med längre hals, så är det ingen enkel sak att få en omkring två och en halv meter lång hals på plats.

De sju halskotorna måste förlängas. Hjärtat måste kunna pumpa upp blod till den avlägsna hjärnan, inklusive den knappt halvmeterlånga tungan. Den ovanliga kroppsplanen måste hantera artärtrycket som uppstår i huvudet när djuret böjer sig ner för att dricka, samt även det blodtrycksfall som inträder när giraffen åter reser sig upp. Dödvolymen i andningsapparaten är ett ytterligare potentiellt problem för ett djur med så långa luftvägar. Inget av detta verkar besvära giraffen, som alltså har gener på plats som kodar för lösningar. Forskare som kartlagt giraffens genom drar slutsatsen att kroppsformen liksom det kardiovaskulära systemet utvecklats parallellt, sedan dess att giraffens och okapins senaste gemensamma förfader levde för ca 11,5 miljoner år sedan."

Varje steg i utvecklingen mot giraffens nutida kroppsplan måste vara adaptiv. Samma sak som med fåglarnas fjädrar.

När selektionsvariansen relativt sett trycks upp på kulturnivån, och de allmänna miljöfaktorerna blir vidrigare och selektionstrycken därmed tyngre, så kommer den kulturella evolutionen gå snabbare i och med att kulturella adaptioner kommer att möjliggöra nya kulturella adaptioner. Meme A kan bara ge en fitnessfördel om meme B redan är etablerad i populationen. Och tillslut har giraffen en hals som heter Fyrtornet i Alexandrias.

***

Och ändå byggdes inte Rom på en dag. För att en civilisation ska uppstå behövs en lång rad av förutsättningar i form av matförsörjning och befolkningstäthet, som möjliggör division of labour och specialisering. Det tar väldigt lång tid att co-evolva med andra arter, dvs. domesticera djur och växter. Och som vi varit inne på var ekologiska faktorer en bidragande faktor till att mexica-folket kom igång sent med sin civilisation - det tog av olika anledningen lång tid att bygga upp en tillräcklig matförsörjning på de djur och växter som fanns att tillgå i Centralamerika.

Dock passar även denna bild rätt bra med "mer sofistikerad samlar-jägar-strategi under YD-perioden." Jag skriver genomgående just "samlar-jägare," istället för "jägar-samlare," eftersom större delen av kalorierna när det begavs sig troligen inte kom från jagat kött. En del av mer sofistikerade strategier har således troligen handlat om att nyttja växter på ett sätt som så småningom har lett till domesticering av dessa, och motsvarande med djur (t.ex. har jakt med hund varit en sjuhelvetes innovation när man ska jaga mindre villebråd i skogigare terräng, jämfört med att driva mammut nedför stup).

Så fort människor har börjat bli semiagrara har en pathway mot civilisation öppnats upp. Ju mer stabil matförsörjning, desto mer befolkning, och ju mer befolkning, desto mer specialisering. Ju större andel kalorierna som kommer från något som liknar odling, desto mer bofasta blir människorna, och ju mer bofasta människorna blir, desto mer måste de förlita sig på att odla.

Det vi dock kan konstatera är att utvecklingen mot fullfjädrad civilisation är väldigt långsiktig. En YD-kataklysm kan givetvis ha kickstartat en sådan långsiktig utveckling, t.ex. genom att eliminera megafaunan och innebära en genetisk flaskhals. Däremot kanske den långa, tuffa YD-perioden haft mer konsekvent påverkan på människans behov av att utveckla kulturella adaptioner för överlevnad.

Vilket kan relateras till den eventuella flaskhals-effekten av Toba-vulkanen för 70 000 år sedan. Som nämnts anför forskare numera att mänskliga kulturer blomstrade i t.ex. Indien när det begav sig, vilket underförstått motsäger flaskhals-hypotesen. En tanke är att en kataklysm av Toba-mått skulle kunna decimera populationen och ändå vara vara pådrivande för den kulturella utvecklingen. När livet blir värre blir det allt viktigare att förlita sig på kulturellt traderade teknologier. Kanske efterlämnar en liten hårt ansatt befolkning mer spår av kulturell verksamhet (verktygstillverkning etc.) än en stor befolkning som lever nakna i ett paradis där frukter faller från träden. Som också nämnt finns teorier just om att Toba-katastrofen tvingade fram nya adaptiva strategier som bidrog till att homo sapiens konkurrerade ut sina människosläktingar.

***

Det är svårt att dra några starkare slutsatser ur de här resonemangen, men möjligen börjar ett underlag växa fram för steg 2 i den intellektuella processen: Maila massa forskare.

Flaskhalsar, intelligens och kultur

Det är dags att på allvar - medelst introspektion - ta reda på vad vi menar med att YD drev på intelligensutvecklingen hos homo sapiens.

Det anförda claimet är att någon form av kataklysmisk händelse, troligen ett eller flera meteoritnedslag (YDIH), fuckade upp klimatet och starkt bidrog till att utrota megafaunan; samt att detta tvingade människan att bli en mer sofistikerad samlar-jägare. En grym ny värld, utan jättebison och mammut, ska då ha selekterat för en ökad intelligens hos människoarten.

Vi kan då fråga oss vad intelligens är, och varför inte alla har det. Jag följer Godfrey-Smiths Other Minds och pekar på att intelligens - hos bläckfiskar, kråkfåglar och primater - verkar vara förmågan att förutsättningslöst lösa problem. Arter som födosöker i varierade miljöer, eller som livnär sig på en bred palett av föda, kan inte av evolutionen optimeras för ett enda beteende eller en enda miljö. De måste vara generalister, och det kan i någon mening sägas vara just det som är intelligens - förmågan att lösa helt olika typer av problem, snarare än att lära sig att utantill lösa en viss sorts problem perfekt.

Så, en kataklysm som den som initierad YD har inte bara dödat megafaunan och tvingat människan till nya födkrokar. En kataklysm innebär även en större variabilitet i miljöfaktorer, generellt sett. Det är inte bara maten som dör, det är klimatet som skiftar och en hel massa annat. Människan är intelligent eftersom hon är generalist - hon är en framgångsrik generalist för att hon är intelligent. Nu behövde hon plötsligt vara ännu mer generalist, och selekterades då för att bli ännu mer intelligent.

***

Människans unicitet utgår inte primärt från hennes individuella intelligens. Människans unicitet ligger i att hon är den mest utpräglat kulturella arten. Därför är människans hive mind-intelligens' överläge över andra arters många storleksordningar större än hennes individuella intelligens-överläge över individer från andra arter. Med andra ord: Människoarten är mycket mer smartare än schimpansarten, än vad människan som individ är smartare än schimpansen som individ.

Vi kan lätt tänka oss att YD-kataklysmen gav upphov till en större variabilitet i miljöfaktorer och därför selektionstryck för ökad intelligens hos en art som redan hade intelligens som sin huvudsakliga usp. För 12-13 000 år sedan var människan redan spridd över större delen av jordens landmassa, och hade således redan bemästrat generalist-gejmet till fulländning. Tydligen var människan mer lämpad än många andra stora däggdjur att överleva den här perioden. Definitionen av megafauna brukar vara över 45 kilo, vilket alltså inkluderar människan. Så vi är överlevande megafauna.

Men ändå borde YD-kataklysmen och YD varit en bottleneck (flaskhals) för människan. Det är i sig inget märkligt - när vi talar om ökande selektionstryck så menar vi ju att det blev svårare att överleva, vilket allt annat lika torde ha minskat befolkningen. När befolkningen minskar kan minskar även den genetiska diversiteten i en art.

(Inavel blir ett problem för hotade arter. Det är ju nu så att dåliga dominanta anlag selekteras bort direkt, eftersom de manifesterar sig som fenotyper. Recessiva anlag finns dock kvar i genomet, eftersom de ofta är maskerade bakom andra anlag - recessiva anlag manifesterar sig ju som fenotyper endast om de ärvs av båda föräldrarna. Ur avsnitt 2.2 i Frågan på vilken människolivet är ett svar:

"Det är värt att notera att dödliga anlag snabbt selekteras bort ur en population, om de är dominanta. Då uppträder de med hundra procents sannolikhet. Även genotyper som inte är direkt dödliga, men som kodar för fenotyper som är avsevärt negativa för möjligheten att överleva och fortplanta sig, kommer att selekteras bort med hög sannolikhet. Samma typ av anlag som är recessiva, kan emellertid föras vidare, så länge allelerna är heterozygota, och anlagen inte manifesteras.

Recessiva anlag kan därför ackumuleras i en population – fler och fler individer bär på anlagen, som ju inte selekteras bort – vilket gör att populationen blir mer och mer känslig för inavel. Ju vanligare dessa negativa, recessiva anlag är, desto större är nämligen sannolikheten att två föräldrar som bär på samma anlag ger sin avkomma denna genotyp från både mödernet och fädernet, det vill säga säga som homozygot allel. Då manifesteras fenotypen som allelen kodar för. Recessiva anlag selekteras alltså mot först när de blir vanliga i populationen, och har en högre sannolikhet att matchas av en motsvarande genvariant."

En intressant twist på detta är att arter som genomgått en population bottleneck - dvs. under en period varit väldigt få - och då drabbats av inavel,  kommer att "renas" från negativa recessiva anlag. Dessa kommer ju då i hög utsträckning manifesteras och selekteras mot i en utsträckning som närmar sig negativa dominanta anlags.

Som ytterligare kuriosa kan nämnas den här studien [n=18...] som indikerar att inuiterna genomgått en 20 000 år lång population bottleneck: "[T]he Inuit population carries fewer deleterious variants than other human populations, but those that are present tend to be at higher frequency than in other populations.")

Människoarten synes ha gått igenom ett antal population bottlenecks, även om det verkar finnas en oenighet om huruvida dessa varit momentana eller om vi helt enkelt utvecklats som en liten spillra hominider under hundratusentals års i Afrika. En teori säger att Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan reducerade människoarten till mellan tio- och trettiotusen individer, men jag uppfattar att sentida studier motsäger detta och påvisar blomstrande människosamhällen även i de direkt påverkade sydostasiatiska regionerna. (Återigen dyker teorin upp att kataklysmen ifråga tvingade fram nya adaptiva strategier hos homo sapiens - somliga menar att Toba-utbrottet kan vara en bidragande förklaring till att vi konkurrerade ut andra människoarter.) 

Bottlenecks synes också ha inträffat vid migration. Så pekar studier på en bottleneck-händelse när människan lämnade Afrika, och när hon korsade Berings sund. Jag orkar inte gå in på detaljer här, men jag uppfattar det som att det är få individer som genomför migrationen, och att få individer därmed är förfäder till alla efterföljare som sedan befolkar de nya landområdena.

***

Genetiska flaskhalsar har lite olika intressanta implikationer, kopplat till genetisk drift och founder effects, som vi inte ska gå in på nu. Det jag vill komma till i det här sammanhanget är att en lägre genetisk variation rimligen borde göra fitness mer stokastiskt. Det jag menar är: Om genuppsättningen är mycket lik mellan olika individer, borde inte skillnad i genuppsättning förklara så mycket av skillnader i utfall sett till överlevnad och reproduktion.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Vi tänker oss att vi har en uppsättning genetiskt identiska individer som utsätts för ett visst selektionstryck. Givet att inte exakt alla dör och inte exakt alla överlever, så kommer selektionsvariansen inte kunna förklaras av de genetiska skillnaderna mellan individerna (det föreligger ju inga sådana skillnader). Det kommer vara sk. "slump" som förklarar skillnader i fitness. Fitnessfunktionen kommer vara slumpmässig.

Men, slump är bara alla de där andra faktorerna som vi inte hade koll på. För en kulturell art finns det en nivå av faktorer som inte egentligen hör ihop med genetiken. Visst, det är våra gener som ger oss förmågan att vara en kulturell art, och vår kultur är tillyttermera visso ett selektionstryck på våra gener. Men i vårt tankeexperiment kan de genetiskt identiska individerna vara icke-identiska i termer av den kulturella nivån. De kan ha olika teknologier, sedvänjor och trosföreställningar. De kan vara inordnade i grupper med olika organisation. Fitnessfunktionen består då plötsligt i någonting annat än gener. Det finns plötsligt selektionsvarians på en nivå över genetiken; det finns kulturell evolution.

***

Nu har vi inte att göra med genetiskt identiska individer. Men om vi tänker oss att den genetiska variationen minskar i och med en bottleneck, så kan vi också tänka oss att skillnaden i utfall - variationen i fitness - i ökande utsträckning bestäms på den kulturella nivån. Därför kan vi också tänka oss att bottlenecks - som YD-kataklysmen och YD-perioden - förutom att driva utvecklingen av intelligens på individnivå, också driver metautvecklingen mot mer kulturell evolution. Och med "mer kulturell evolution" menar jag att kulturell variation blir viktigare relativt genetisk variation, när världen blir svårare att leva i samtidigt som det genetiska underlaget blir mer homogent.

Kanske blev människan smartare under YD. Och kanske allokerades ännu mer selektionsvarians till kultur-nivån från individnivån, för denna kultur-apa.

Konspirationsteori om förr i tiden

En liten sak jag uppmärksammat när jag slappt följt upp allsköns arkeologidebatter, är hur ofta konsensus-synen varit fel. Jag vill exempelvis påstå att sentida upptäckter tvingar konsensus mot en något blodigare syn på kulturell påverkan och idéöverföring än vad som tidigare varit i ropet. Jag vill också påstå att galningen Gimbutas hade rätt om stäppfolkshypotesen. Studier visar också att den sociala stratifieringen i Indien förklaras av att ljusare stäppfolk från norr vandrade ner på subkontinenten och blev brahminer, medan mörkare människor (dravider) trängdes söderut och blev lågkastiga eller kastlösa. Samtliga dessa versioner av verklighetsbeskrivning har varit i någon mån kontroversiella. Att mångkultur=folkmord har varit en impopulär tanke; Gimbutas var en blindgalen feminist som tänkte sig att Patriarkatet kom indundrande från stäppen och rev ner ett utopiskt matriarkat; och allt som liknar nazisternas världsbild har såklart varit tabu. (Ni vet, arier och sånt där.) Alla de här konsensusförflyttningarna beror på att en ny typ av bevis kommit in i bilden i och med DNA-tekniken.

Det händer även att arkeologer gräver upp saker som tvingar konsensus att kasta sig ner i ett intilliggande dike. Göbekli Tepe är ett sådant exempel. Denna mäktiga stenstad i Turkiet dateras till ca 10 000 f.Kr., vilket gör den så att säga äldre än den borde vara - människan hade vi den här tiden inte, såvitt konsensus velat tillstå, byggt städer eller för den delen fasta boplatser. Den modifierade konsensus-teorin är att samlar-jägar-folk byggde staden som en kultplats, och att "templet föregick staden." Galna Youtube-män med yviga skägg menar istället att vi måste uppdatera till att civilisation som företeelse är äldre än vad som tidigare antagits.

Den händer sig också att antik teknologi upptäcks, som är mer avancerad än vad som varit förväntat. Antikythera-maskinen är ett exempel. Denna artefakt är en mekanisk maskin med vev, som förutsäger astronomiska fenomen såsom solförmörkelser, men också bland annat när de antika olympiaderna inföll. Maskinen ska ha byggts någon gång mellan 200 och 50 f.Kr. Den är ett av många exempel på hur man kan lockas att ropa "wow!" åt hur skickliga och smarta människor var även för t.ex. 2 000 år sedan.

Det finns otroligt många mäktiga antika byggnader som omtalas i textkällor, men som ingen sett ett spår av. Det finns även de som man har sett ett spår av, såsom Fyren i Alexandria (ruinerna av vilken återupptäcktes 1968), och dessa är precis så mäktiga som textkällorna anger. Vi kan alltså anta att även de ännu oupptäckta strukturer som omnämns i textkällorna faktiskt är sinnessjukt mäktiga.

Det finns en del antika genier. Dessa slår oss med häpnad lite på samma sätt som Antikythera-maskinen eller Göbekli Tepe. Platon, Jesus, Buddha och Zoroaster uppfann mäktiga filosofiska system och socioteknologier som driver världskulturerna framåt än idag. Aristoteles var Darwinismen på spåren. (I Physicae Auscultationes förundrade sig Aristoteles över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump: 

”Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.”) 

Geometri, matematik, nanoteknologi, (som i damascus-stål), mekanik, byggnadskonstruktion - många var de områden där enskilda genier idag slår oss med häpnad. Och om Herons ångmaskin från 100-talet e.Kr. inte slår oss med häpnad beror på att vi inte känner till den.

Med tanke på att så mycket från den gamla goda tiden knappt står kvar (igen, Fyrtornet i Alexandria) eller är övervuxet (som de här vidsträckta samhällena i Amazonas) så kan vi tänka oss att antika civilisationer var rätt mycket fetare än den tomma, platta öknen mellan pyramiderna vill påskina. Endast enormt stabila stenstrukturer, byggda på ej olycksdrabbade platser, har överlevt tidens tand. Visst, Cheops pyramid var ett underverk redan på sin tid, men få av de övriga underverken står att finna idag. Kolossen på Rhodos förstördes av ett jordskalv drygt 200 år f.Kr. Nämnda fyrtorn likaså, men på 1300-talet. Zeusstatyn i Olympia och Artemistemplet i Efesos förstördes i bränder några hundra år efter Kristus. Mausoleet i Halikarnassos revs helt enkelt, nån gång kring 1500. Babylons hängande trädgårdar har (jag citerar svenska Wikipedia) "kanske aldrig funnits" - yeah right. Varför skulle Antipatros smyga in ett bluff-underverk på en annars habil best of-lista?

Babylons hängande trädgårdar.

På motsvarande sätt kan vi tänka oss att Pythagoras, Heron, Platon, Aristoteles med flera är de smarta historiska hjärnor vars output i någon mån är bevarad. Biblioteket i Alexandria kan ha haft så många som 700 000 papyrusrullar, vilka alla förstördes några hundra år efter att det grundlades av Ptolemaios II av Egypten omkring 300 f.Kr. Naturkatastrofer, krig, folkvandringar, bränder, mögel och slarv har effektivt eliminerat större delen av världshistoriens skrifter. Det som finns kvar är hugget i sten eller inristat i lertavlor, om det inte lyckats kopiera sig själv under tusentals år. Dödahavsrullarna är 2 000 år gamla men överlevde av en total slump i krukor i en hemlig grotta vars mikroklimat råkade passa för bevarandet av pergament. (Och ändå är det främst fragment som kvarstår.) Så, låt oss leka med tanken på att Platon och hans gelikar som mest är den bevarade sjundedelen av en best of-lista. Jag skriver "som mest," eftersom stora byggnader i sten borde vara något mer slitstarka än lertavlor, papper och pergament. Människans hjärna har sett ungefär likadan ut under de senaste 200 000 åren - om något var den större/bättre under samlar-jägar-epoken, och har minskat i massa efter den agrara revolutionen.

(Källa:

"'The evolutionary adaptation of humans was very successful,' says Dr. Ben-Dor. 'As the size of animals continued to decrease, the invention of the bow and arrow and domestication of dogs enabled more efficient hunting of medium-sized and small animals - until these populations also dwindled. Toward the end of the Stone Age, as animals became even smaller, humans had to put more energy into hunting than they were able to get back. Indeed, this is when the Agricultural Revolution occurred, involving the domestication of both animals and plants. As humans moved into permanent settlements and became farmers, their brain size decreased to its current volume of 1300-1400cc. This happened because, with domesticated plants and animals that don't take flight, there was no more need for the allocation of outstanding cognitive abilities to the task of hunting.'")

När vi pratar Fyrtornet i Alexandria och Platon är det ändå förhållandevis sentida fenomen vi har att göra med. Göbekli Tepe är minst 7 000 år äldre än den egyptiska högkulturen, som anses ta sin början 3 100 f.Kr., dvs. för 5 000 år sedan. För egyptierna var alltså Göbekli Tepe 2 000 år äldre än vad egyptierna är för oss. Det är skillnaden mellan oss och Jesus. Om få saker är bevarade från antiken och den egyptiska högkulturen, kan vi tänka oss att ännu färre saker är bevarade från den tid då Göbekli Tepe uppfördes.

***

Civilisation sedd som en linjär utveckling är inte en jättebra modell. Den som besöker Machu Picchu slås först av hur gammalt det verkar, och sen av hur ungt det är. Aztekerna (eller, mexica-folkets högkultur kring Tenochtitlán) nådde sin storhetstid först på 1400-talet. (Camilla Townsend förklarar detta i bästa Jared Diamond-anda med att domesticeringen av majs i Centralamerika började många tusen år senare än domesticeringen av vete i Mellanöstern och ris i Kina, eftersom det tog lång tid för människorna att via Berings sund kolonisera den västra hemisfären. Om jag inte minns fel så har majs också lite speciella egenskaper som gör den lite svårdomesticerad, och så var förstås stora domesticerbara djur ovanliga i Amerika - även om kalkonen var en fiffig proteinkälla för mexica-folket.) Utveckling går på olika tidslinjer beroende på förutsättningarna.

Vår civilisations utveckling är heller inte linjär. Den är famously exponentiell:

Det är dock inte bara så att utvecklingen går framåt olika snabbt, eller går framåt lika snabbt från olika startpunkter. Det är också så att utvecklingen ofta stannar eller backar. Ofta sker det pga. exogena faktorer: 62 av 68 studerade kinesiska dynastiska kollapser föregicks av vulkanutbrott.

("we use a state-of-the-art multi-ice-core reconstruction of explosive volcanism, representing the dominant global external driver of severe short-term climatic change, to reveal a systematic association between eruptions and dynastic collapse across two millennia of Chinese history. We next employ a 1,062-year reconstruction of Chinese warfare as a proxy for political and socioeconomic stress to reveal the dynamic role of volcanic climatic shocks in collapse. We find that smaller shocks may act as the ultimate cause of collapse at times of high pre-existing stress, whereas larger shocks may act with greater independence as proximate causes without substantial observed pre-existing stress. We further show that post-collapse warfare tends to diminish rapidly, such that collapse itself may act as an evolved adaptation tied to the influential “mandate of heaven” concept in which successive dynasties could claim legitimacy as divinely sanctioned mandate holders, facilitating a more rapid restoration of social order.")

När en befolkning minskar kan den bli för liten för att upprätthålla en viss grad av specialisering, och då kulturellt glömma teknik och teknologier som förfäderna hade tillgång till: Tasmanierna var trots ett relativt kallt klimat ofta nakna och verkar inte bemästra avancerad klädestillverkning - istället smörjde de in sig med djurfett - och de kunde inte göra upp eld - istället bar de omkring på glödkol som de fick förnya från fränder vid eventuell utslockning. När Tasmanien skars av från Australien för 10 000 år sedan blev befolkningen helt enkelt för liten för att kunna upprätthålla de teknologier som Australiens aboriginer dock förfogade över.

Många är de teknologier som upptäckts och glömts genom tiderna. Hela renässansen bygger på idén om att återupptäcka antikens storhet. Som är känt var romarna teknologiskt överlägsna den senare medeltiden i många avseenden, exempelvis vad gäller byggnadskonst (cement!) och för den delen socioteknologier såsom administration och rättssystem.

Poängen är att det på inget sätt är otänkbart - tvärt om är det ett empiriskt faktum - att graden av civilisation har fluktuerat ickelinjärt över tid och rum. Ofta har samhället levt i skuggan av forna giganter, bokstavligen i ruinerna av förfädernas högkultur. Den egyptiska högkulturen peakade under vad som kallas "the old kingdom," ca 2700–2200 f.Kr. Det var under denna epok som Giza-pyramiderna uppfördes, av vilka Cheopspyramiden är den största och äldsta (ca 2 500 f.Kr.). De gamla egyptierna kunde alltså precis som renässansmänniskorna med gott samvete påstå att det var bättre förr. Civilisation var under många epoker av allt att döma en kraft som avtag med tiden. Gyllene eror i backspegeln.

Konsensus inom arkeologi är konservativt och försiktigt. Det krävs ofta helt nya metoder för att teorier som tidigare uppfattats som vansinniga ska få genomslag. (T.ex. DNA-teknik och stäppfolkshypotesen.) Helt nya upptäckter (Göbekli Tepe) räcker inte långt för att omkullkasta konsensus. Men det finns en och annan anledning att ompröva tidslinjen för det vi kallar civilisation. Devisen "avsaknad av bevis är bevis på avsaknad" är inte tillämplig på ett område där bevisen eroderar bort under årtusenden; rivs ner av tsunamivågor och jordbävningar; och plötsligt försvinner i havet.

Att satsa sina pengar på den ensamma galningen (Gimbutas, eller Youtube-män med stora skägg) är inte tillrådligt. Ditt sparande mår bäst av att lite i taget sätta in en månatlig slant i några stabila fondval. Men det är den som vågade satsa på Bitcoin 2011 som är rik idag.

***

Den här artikeln från januari i år argumenterar för att the Younger Dryas (YD), en lite apokalyptisk period av temperaturnedgång och massutdöende av däggdjur, kan ha orsakats av ett eller flera meteoritnedslag (the Younger Dryas Impact Hypothesis, YDIH). Hypotesen har ansetts kontroversiell även om övertygande bevis framlades under 2010-talet, och artikelförfattaren Powell menar att YDIH är ett fall av hur forskarsamfundet prematurt förkastat en god om än kontroversiell hypotes i strid med bevisen. (Powell är inte your avarage konspirationsteoretiker; exempelvis är han djupt engagerad på Greta-sidan i klimatdebatten.) Ur abstract:

"The hypothesis proposes that the airburst or impact of a comet ∼12,850 years ago caused the ensuing ∼1200-year-long Younger Dryas (YD) cool period and contributed to the extinction of the Pleistocene megafauna in the Western Hemisphere and the disappearance of the Clovis Paleo-Indian culture. Soon after publication, a few scientists reported that they were unable to replicate the critical evidence and the scientific community at large came to reject the hypothesis. By today, however, many independent studies have reproduced that evidence at dozens of YD sites."

Det intressanta med YDIH ur ett antropocentriskt perspektiv är 1) att massutdöendet av megafauna inte behöver hänföras till "overkill"-hypotesen - att människan helt enkelt dödade alla större däggdjur - samt 2) att YDIH är tätt förknippad med analysen av Clovis-folkets nedgång i Nordamerika. Powell skriver (rensat för referenser):

"At the onset of the YD, the beautiful, fluted projectile points of Clovis disappear from the archeological record. They have never been found in situ above the YDB. Anderson et al. present evidence that the population of Clovis also underwent a major decline. The people themselves did not disappear but likely transitioned from a continent-wide culture to dispersed regional societies.

One reason scientists have had difficulty settling on the cause or causes of the extinction and the disappearance of the Clovis toolkit is that they have been unable to reach consensus on the cause of the YD cooling itself."

Clovis-folket dominerade Nordamerika under en period på ca 300 år upp till och med YD. Samma häftiga spjutspetsar har hittats över hela kontinenten, och allt tyder på ett sammanhängande nätverk av samhällen över mer eller mindre hela den stora landmassan. Clovis-folket ska framgångsrikt ha jagat mammutar, mastodonter, gompotherer, nordamerikanska hästar, jättesengångare, Bison antiquus (en jättelik bisonart), och camelops ("stora kameler") under århundraden, men så plötsligt dog alla dessa svincoola urtidsdäggdjursjättar ut, och plötsligt "ersattes" Clovis-kulturen ett antal mindre, spridda kulturer. Typ som att några små kolonier av människor överlevde en enorm katastrof.

Gompotheres.

Spåren av Clovis-kulturen visar på en rätt avancerad samlar-jägar-population, men på inget sätt en civilisation av egypternas eller de antika grekernas mått. Man hade troligen inte handvevade maskiner för astronomiska förutsägelser, eller pyramider, eller bibliotek, eller nano-stål. Att vi uppvärderar YDIH ger inte de skäggiga Youtube-männen rätt i att YD föregicks av en nordamerikansk högkultur av mesopotamska dimensioner. Däremot är det ytterligare ett exempel på hur exogena faktorer kan fucka med civilisationsresan. Det är också givetvis så att ett meteoritnedslag som utrotade merparten av all megafauna på den nordamerikanska kontinenten, och slog Clovis-kulturen i spillror, hade implikationer även på andra håll i världen. Och då är timingen mellan det mastodontdödande nedslaget i Nodamerika och uppförandet av Göbekli Tepe rätt påfallande. Precis som de skäggiga Youtube-männen gillar att påpeka.

Det äldsta lagret i Göbekli Tepe bedöms vara 12 000 år gammalt. Då har YD pågått i ca 800 år. Om Clovis-kutluren tar så mycket stryk 12 800 för nutid, så borde Gbekli Tepe-folkens förfäder också ha gjort det. Det betyder givetvis inte att de var en högkultur som föll i bitar, men det betyder att människorna som uppförde Göbekli Tepe - vilket i sig förvånar oss att de kunde, eftersom konsensus-tidslinjen säger att människor då ska ha varit samlar-jägare - kan ha haft mäktigare förfäder. Precis som egyptiernas förfäder som byggde Giza-pyramiderna, eller Clovis-efterföljarnas förfäder som jagade mastodonter. Göbekli tepe tillkom efter en period av civilisatoriskt förfall - en period där meteoritstoft troligen stängde ute solljuset under årtionden, där enorma skogsbränder härjade Nordamerika och säkert spred enorma mängder sot i atmosfären, och där de stora bytesdjuren dog ut en masse. Göbekli tepe-folket kan mycket väl ha varit enklare arvtagare till en fallen kultur.

***

En annan intressant tanke hoppas jag att du själv, kära läsare, redan har fått av denna text. Jag citerade tidigare ett citat av en Dr. Ben-Dor som hävdar att människans hjärna minskade till följd av den agrara revolutionen. I samma citat (ovan) argumenterar Ben-Dor också för att människans sofistikationsgrad ökade till följd av utdöendet av megafauna: "As the size of animals continued to decrease, the invention of the bow and arrow and domestication of dogs enabled more efficient hunting of medium-sized and small animals - until these populations also dwindled." 

Vi kan tänka oss att YD-nedslaget faktiskt innebar ett selektionstryck på människan för att öka i sofistikationsgrad som jägare, och selekteras för en större hjärnvolym. (Så här långt gånget i gen-kultur-samevolutionen är det endast brainz som människan kan vinna med, inte muskler.) Vi kan också tänka oss att det tillslut blev för svårt att överleva som samlar-jägare, och vilket selekterade för agrar revolution och demesticering av djur och växter. Vilket i sin tur då ledde till en mer docil bonde-tillvaro, som selekterade för små hjärnor igen.

Vi tror ju dock också att the hive mind är viktigare än den individuella hjärnan. Det är inte så att vi har avsevärt bättre våtvara än varken Clovis-folket eller Platon; vi är bara många fler, och har socioteknologier som tillåter för höggradig specialisering. Clovis-folket borde rimligen ha blivit klart dummare som kultur betraktat när de minskade i antal till följd av hiskeliga naturkatastrofer. Så ock Göbekli Tepe-folket, i det fall att de minskade i antal under YD, vilket verkar högst sannolikt. Och i så fall kan vi säga att enskilda Göbekli tepe-individer hade lite smartare hjärna än sina förfäder, men att de som samhälle betraktat var lite dummare än samma förfäder.

Huruvida detta lösa resonemang ska tas som bevis för eller mot mäktiga glömda civilisationer i dagens Turkiet för 12 000 låter jag vara osagt.

***

Efter att ganska noggrant ha gått igenom bevisen för YDIH avslutar Powell:

"The broader lesson from impact cratering, continental drift, anthropogenic global warming, and now the YDIH is that it is better to encourage further research than to prematurely condemn a novel, data-based hypothesis to the dust bin of science. Unfortunately, once a hypothesis has been prematurely rejected, even truly 'extraordinary evidence' may not be enough to restore it to scientific respectability."