(Bakgrund: Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst; reduktionism och sånt.)
Det råkar ju vara så att komplexa konfigurationer uppkommer genom selektion. Genom att entiteter kan replikera sig själva och lära sig, genom selektion, så kan de utvecklas och bli mer komplexa. Deras assembly-index kan öka.
Men lärandet uppstår då alltså genom att entiteter tävlar om begränsade resurser. Lärande händer på nivån "vissa saker dör och andra saker överlever," och kunskapen som är lärd är vilka saker som finns kvar och vilka som inte finns kvar.
Evolutionsalgoritmen är variation, urval och ärftlighet. Genom att entiteter varierar med avseende på egenskaper, och det sker ett urval av entiteter, och egenskaper ärvs, så kommer entiteterna över tid att förändras (i och med att informationen - för oss arvsmassan - förändras).
Det behöver inte handla om organismer och DNA. Det kan handla om lyfe och någon annan lärandemekanism. Det kan handla om kultur och idéer.
Men finns det inget urval finns det inget lärande.
Malthus kan verkar vidrig. Men det malthusianska tillståndet innebär helt enkelt urvalet. Det finns en ändlig resurs, och urvalet uppstår i konkurrensen om denna resurs.
Under extremt knappa förutsättningar har vi inte råd att explore:a. Vi bara exploitar. Det är inte bra. Lite mer slack vill vi ha för att kunna utforska nya möjligheter.
Men, finns det ingen som helst resurs-constraint så finns det inget urval; ingen signal; ingen definition av fitness; inget sätt att skilja bra från dåligt.
Jag skrev:
Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)
Så låt oss då jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin. När vi kommer in i historien har Feigling precis bordat ett mindre flygplan tillsammans med en präst som mot €600 ska ta Feigling genom stormen ifrån Wien till London för att konfrontera sin fd. kvinna och sitt kanske-barn. Prästen bär en oxelkvist i sitt hattbrätte.
Den skoningslösa nederbörden trycker mot den öde startbanan som ett skruvstäd. Henrich Feigling känner det som taggtråd som dras över ryggen. Blixtar korsar himlen i samma ögonblick som åskmullret får rutorna i ankomsthallen att skallra som maracas. Ingen ser dem genom ösregnet, och ingen tittar heller efter dem – för vem skulle lyfta nu?
Prästen är lugn. Han tar upp planet även om det verkar omöjligt. De studsar flera gånger mot startbanan och kastas hit och dit i vinden, men de klarar det. Henrich Feigling kräker, av fylla och dödsångest, och får hålla fast i prästens hatt. Planet är så litet att deras utandningsluft förvandlar cockpiten till ett botaniskt växthus.
Henrich Feigling fingrar på oxelkvisten. ”Ekar,” säger han. ”Den tyska eken. Den är nationens själva ryggrad och minne. Sinnebilden av ett enat Tyskland.” Prästen nickar.
”Eken har givit oss skepp och trösklar,” säger Henrich Feigling. ”Vi är helt eniga,” säger prästen. Som heter Bob. ”Skepp och trösklar.”
”Raka stolta furor,” säger Henrich Feigling, ”är de pelare som ekonomier vilar på. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspars antiinflammatoriska kvaliteter lånar sig till medicinskt bruk och deras turkosa grönska är impressionistisk.”
”Jag kunde inte hålla med mer,” säger prästen Bob.
”Pilen vaggar oss till sömns i strandkanten, loj trots att den själv är snabbväxande. Almens vedkropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss väldoft.”
”Sanna mina ord,” säger Bob. Turbulensen skakar planet som en narkoman sin bebis.
”Magnolian såg dinosaurierna leva och dö. Så även ginkon, vars platta barr är talismaner för den girige.”
”Ja, min son. Ginkons barr är Mammons totem.”
”Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa. Den lockar oss att krypa ner under björnfällen och värma varandra under spröda, krympande höstdagar.”
”Du talar sanning. Gudi behaglig sanning.”
”Men oxeln!”
”Tala till mig, mitt barn. Tala till mig om oxeln vars kvist jag bär i mitt brätte.”
”Jag saknar ord, fader.”
”Då ska jag berätta för dig. Om oxeln.”
Planet kränger hit och dit som en alkoholiserad, enögd man i en närförort.
”Oxeln, i forna dagar känt som Fisbärsträdet. Man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. Linné skrev att ’bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.’ De fallna bären bildar höstgegga, en fullkomligt oromantisk form av förruttnelse, som inte liknar höstlövens eller fjolårsgräsets. Det är en alldaglig förruttnelse, en som du halkar i.”
”Jag kliver hellre i en hundbajskorv än i en hög med ruttna oxelbär,” säger Henrich Feigling.
”Jag vet, min son. Och oxeln är påfallande ful. Barken tråkar ut mig. Den är generisk. Den är ingenting alls som den grova, flagnande tallbarken, eller aspens släta hy, eller björkstammens grafiska korsett.”
”Men återigen, bären. De är lätt diarréfärgade.”
”Ja. Så är det. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i skuggorna. Bladen är mörkgröna. Inte djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av bladens glatta yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatit enkelt ska kunna torkas bort från vaxduken som täcker folkhemmets undersida.”
”Och ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger Henrich Feigling. Cockpitfönstren är svarta av insidan på ett åskmoln.
”Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar,” säger prästen Bob. ”Men icke ges dessa briljanta Aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation. Den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat; det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.”
”Och ändå,” säger Henrich Feigling.
”Det kommer sig,” säger prästen Bob, ”av att oxeln är socialdemokratins botaniska inkarnation. Oxeln är det svenska trädet. Den tyska eken har du talat om. Den är inte svensk. Aspen fick stå modell för vikingarnas världsträd Yggdrasil, men aspen är en raritet i dagens Sverige. Björken är en invasiv art, lockad till svearnas rike av ökande kvävehalter under tidig holocen.”
”Ändå.”
”Det finns träd som bär en nationalstat. Som eken Tyskland. Sen finns det träd som är utpräglat nationella. Som den svenska oxeln. Tysklands bismarckianska välfärdsregim talar till våra släktskapsintensiva institutioner. De anglosaxiska kulturernas selektiva välfärdskonstruktioner talar till de starka, dugliga individerna.”
[...]
”De socialdemokratiska välfärdssamhällena talar till våra infantiliserade egon. Våra riktningslösa dagdrömmar och vår osunda ambivalens. De döljer det grundläggande faktum, att vi alla är människor med preferenser och begränsningar, och att vår mellanmänskliga interaktion handlar om att jämka dessa preferenser och begränsningar. Genom samarbete eller genom kamp.”
Jag är tysk, tänker Henrich Feigling. Jag älskar eken.
”Så oxeln är det svenska trädet. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås – unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna – en nationell särart, men som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.”
Eken, tänker Henrich Feigling igen. Hoppas. Eken.
”Oxeln är snuskig men inte erotisk. Dess billiga förruttnelse är all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa. Oxeln är sjukdomen som ändå drabbar dig i totalkonsumtionsmodellens snälla vagga.”
”Ändå,” säger Henrich Feigling.
”Ändå planteras oxeln flitigt i vissa miljöer. Det beror på att den ’tål blåst och salta vindar.’ Du kan således se den förfula skärgårdsöar, precis som incest och fattigdom.”
Planet faller plötsligt handlöst i en luftficka. Alla världens fjärilar lyfter från bottnen av Henrich Feiglings buk. De strömmar uppåt genom kroppen tills han exploderar i en kräkning som han hjälplöst försöker fånga med sina valna fingrar. Men han talar, äntligen:
”Ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger han.
”Ja,” säger prästen Bob. Han stabiliserar planet, släpper styrspaken, och spänner ögonen i Henrich Feigling. I samma stund flyger planet rakt ut genom molnväggen och träffas utav solens blixtbelysning. Henrich Feigling ser Gud, som ser ut som en anka, men sen ser han att det bara är ett moln, som ser ut som en anka.
”Jag,” säger Bob, ”bär oxelkvisten,” säger Bob, ”i mitt hattbrätte,” säger Bob. Henrich Feigling svettas och ryser i det starka ljuset. Han törstar; efter vatten, ja, men framförallt efter sanningen.
Historien om Henrich Feigling är del två i den så kallade dopamin-trilogin. Den första delen, Malmö Mortido, handlar om mortidinala habit loops, dvs. de suboptimala beteendemönster som bildas när vi etablerar motiverande saliens kopplat till kortsiktiga coping-strategier. Den andra delen, Henrich Feigling, handlar om att icke-differentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där individen helt saknar drivkraft att agera. Avsaknad av feedback-loopar leder till ambivalens när det inte spelar någon roll hur man agerar.
Vi fortsätter:
”För att jag helt enkelt gillar oxel,” säger Bob.
”Åhå,” säger Henrich Feigling, och känner det lite som att han är med i en Nalle Puh-bok.
”I alla fall denna enda, perfekta oxel som jag hade nöjet att påträffa en vacker dag,” säger prästen.
”Hur såg den ut,” säger Henrich Feigling. Hans mun är torr och smakar torkat kräk. Vädret utanför är plötsligt vackert, och planet glider lugnt och försiktigt fram genom himlarna. Bakom dem försvinner en ilsken åskfront i motsatt riktning. De svarta molnkolonnerna ser ut som hyttande nävar.
”Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden – jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under – men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som – jag svär! – likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.” Säger prästen Bob, och räckte sin passagerare en flaska mineralvatten.
”Åhå,” säger Henrich Feigling. ”Och: Tack.”
”Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksida den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning – som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser – övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.” Säger prästen Bob, medan Henrich Feigling girigt stillade sin törst med klart och kallt och buteljerat vatten från någon säkerligen mycket världsberömd alpkälla.
”Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus – hjärnans atlas över den egna kroppen – är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare – vilket för övrigt har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande. Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.”
”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle berätta för mig om min lättja. Att du hade sänts av Gud Fader för att lära mig om livet och om målen och om handlandet. Att du skulle visa mig hur den svenska oxeln – statsindividualismens inkarnation – liksom speglar min oföretagsamhet.”
”Jaså,” säger prästen Bob.
”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle leda i bevis hur differentierade utfall – som tillåts uppträda i det bismarckianska systemet liksom i de anglosaxiska – ger en återkoppling som är handlingsdirigerande. När vi lär oss av olika utfall, och lär oss att söka de bättre utfallen, och lär oss vilket handlande som typiskt sett leder till vilket utfall.”
”Jag är inte klar med min historia,” säger prästen Bob. ”Men nej. Jag ville bara tjäna sexhundra euro. Det är stora pengar för en kyrkans man.”
Manschettknapparna i guld glänser på instrumentpanelen.
”De här smälter jag ner,” hade prästen sagt. ”De motsvarar nog ungefär sexhundra euro.” Nu strålar knapparna, de återkastar det starka himlaljuset och talar om sitt offer.
Jag som trodde, tänker Henrich Feigling, att Gud ville berätta för mig att odifferentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där ingenting har någon mening. Att min letargiska ambivalens beror på någonting.
”Jag skred fram mot oxeln,” säger Bob, ”så värdigt jag kunde, och jag satte mig. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.”
Men Gud, tänker Henrich Feigling, du har ju berättat. Du har ju berättat nu.
”Du är Guds tjänare,” säger Henrich Feigling, ”i allt du företar dig. Vare sig du vet det eller inte.”
Bob svarar inte. Återstoden av flygturen råder en lugn och ren tystnad, som i en eftermiddagssolfläck.
Låt oss då gå vidare till frågan om babbel-jämviktläge. Det har skrivits:
Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:
A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.
Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.
Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.
Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.
Det krävs differentierade utfall för att intressanta koordinerings-signaler ska uppstå, i språket så som i vetenskapen.
Så som i evolutionen.
***
Vad kan hända om Elon Musk har rätt och det blir billigt med energi i framtiden? Vad händer om fusion funkar och tillämpas på ett sådant sätt att alla världens samhällen har gratis energi att tillgå?
Om kalorier vore gratis och fritt tillgängliga skulle den kambriska explosionen icke ske. Det har skrivits:
Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.
Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.
Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.
Det är alltså kampen om varandras kalorier som leder till utveckling. Den kambriska explosionen visar detta med stor tydlighet.
Det är perception som troligen på något mystiskt sätt leder till utvecklingen av sådana kognitiva funktioner som medvetandet emergerar ur. (Eller till så komplexa kombinationer av submedvetanden att makromedvetande-nätverk av vår egen kaliber emergerar.)
Evolutionen kan inte bara vara variation och ärftlighet. Den måste också vara urval. Med gratis energi finns det ingen konkurrens, och då borde vi förvänta oss att allt urartar till babbel-jämviktslägen.
***
Antropofagi har länge lutat sig mot det Slate Star Codex kallar thrive-survive-distinktionen. Under survive-förhållanden är det typ The Road, och alla måste äta eller ätas. Under thrive-förhållanden är det mer av ett överflöd som ger oss råd att samarbete. Det är skillnaden mellan schimpanser och bonoboer. Frågan... (men jag citerar detta utdrag):
Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr än söder om Kongofloden.
Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.
John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.
Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:
Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.
Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.
Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.
Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.
Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.
Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är tydliga i flera avseende.
I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.
Människor har ju som bekant hackat evolutionen och adderat ett ytterligare lager, av normer, kultur och idéer. Kultur evolverar också utifrån resursförutsättningar.
Så vad händer då när det finns så mycket gratis frukt att ingen är i behov av samverkansvinster? Det har skrivits:
Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. [...]
[...]
Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.
Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.
Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?
[...]
Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.
Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.
Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.
Evolutionen kommer att förstöras av gratis energi. Men evolutionen är långsam så vi kommer inte hinna märka det.
Däremot kommer den kulturella evolutionen möjligen också förstöras av gratis energi. Det kommer vi, eller våra barnbarn, att märka.
***
När maskarna kryllar på valkadavret är the name of the game att frossa så snabbt som möjligt, knulla med allt och alla, och lägga så många ägg som en bara hinner. När det inte finns resurs-constraints är tävlingen att bara att replikera sig snabbast. Det finns då i egentlig mening inget urval, förutom urvalet att vara bäst på att fortplanta sig. De som lägger mest ägg vinner och deras arvsanlag dominerar kommande generationer.
Lyfe handlar även om exponentiell tillväxt. Antropofagi spekulerar nu i huruvida denna aspekt av lyfe egentligen är en effekt av lärande-mekanismen; att urvalet under resursöverflöd premierar tillväxt och att förmågan till självreplikation då är det som främst premieras.
Alla valkadaver tar slut. Men, om vi genom t.ex. fusion skapar ett aldrig sinande valkadaver, det vill säga tar bort taket för tillväxten - kommer vi då att selekteras för att bli väldiga självbefruktande livmödrar som bara sprutar ur sig tolv miljarder nya självbefruktande livmödrar per sekund? Kommer vår art att bli en enda stor fet äggläggare?
Över lång evolutionär tid, som sagt. Låt oss istället beakta den snabbare kulturella evolutionen. Kommer total frihet selektera för total meme-parasitism? (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.) Om människans överlevnad är helt orelaterad till vad människan tror eller anser, kommer dvi då få se parasitiska memes av ständigt mer sinnessjuk - men för våra sinnen lockande - karaktär? Kommer pizzagate vara en frisk västanfläkt av epistemologisk klarsynthet i jämförelse med de parasiter som klänger vid våra sjuka sinnen?
Gratis energi ger ju dock också möjlighet till gratis våld. När vi kan tillverka oändligt mäktiga vapen billigt, så kan vi föra enorma krig. Storkrigen blev möjliga genom nationalstaternas ökande kapacitet. Ingen 1500-tals-furste hade kunnat understödja Första Världskrigets köttkvarn. Det var rent materiellt helt omöjligt.
Ryssland of today klantar röven av sig i Ukraina bland annat då man genom korruption har upprättat ett politiskt och militärt babbel-jämviktsläge där ingen vet någonting om verkligheten. Men, man misslyckas också eftersom man har en pytteliten snopp ekonomi, och inte har råd att skicka in tillräckligt många tanks och soldater. Tänka sig ett Ryssland med gratis energi. Då kunde även denna korrupta härva av idioti och lögner säkert hosta upp en habil krigsmakt, i alla fall sett till numerär, bränsle och materiell.
Så, gratis energi kan antingen leda till en värld där ingen längre har något intresse av att samarbeta med någon annan - en slags extrapolering av den svenska statsindividualismens ensamhet - eller till en värld där alla krigar hela tiden utan slut.
Det som talar för det första scenariet är följande modell: Pengar är ett intersubjektivt fenomen, som haren "lögn som förändrar verkligheten," som har ett värde så länge alla är överens om att det har ett värde. Genom pengar kan vi lättare byta saker i ekonomin, men det underliggande faktiska värdet är själva sakerna och själva produktionen. Dock är det socialkonstruktivismen som i någon mening vinner spelet, för det faktiska värdet är inte så jädra faktiskt. Det beror bara på hur människor värderar vad det nu kan vara frågan om. Så, pengarna är på låtsas men korresponderar med vetet och guldet och oljan och frissö-rtimmarna. Dessa är dock i sin tur endast värda någonting så länge de värderas av människorna.
Jag tänker mig oss människor som vandrande dopaminsystem som går omkring med preferenser och hanterar trade-offs i enlighet med dessa preferenser. En del av dessa trade-offs handlar om vad man själv skall utstå eller prestera , och vad man accepterar att utstå eller prestera bestäms av hur gärna man vill ha pengar. Hur gärna man vill ha pengar beror på hur mycket pengar man redan har - om man inte har några pengar alls, och riskerar att svälta, så är man benägen att t.ex. sälja sin njure för en hamburgare. Är man istället rik, så vill man inte sälja sin njure.
Debatten om sexköp är legitim eftersom kvinnor kan antas ha selekterats för inte vilja korrumpera sin reproduktiva resurs och föräldrainvestering. Vi kan därför tänka oss att "att sälja sex" är kvalitativt annorlunda från "att sälja städning" (etcetera). (Med det sagt är jag för legalisering av sexköp OM det leder till en undanträngning snarare än en utvidgning av sexuellt slaveri. Jag anser dessutom att frihet och självbestämmande är ett viktigt värde och jag anser inte att det som vi kan förvänta oss är majoritetens preferenser ska hindra personer i normalfördelningskurvans svanstrakter från att agera på något avvikande sätt, om de nu genuint har en avvikande preferens.) Men ändå är det en gränsdragningsproblematik: Ingen vill egentligen jobba. Ingen vill städa, sälja burgare, tvätta bilar, eller sitta på kontor. Allt vi gör är kompromisser. Trade-offs. Vi har preferenser och vi mäklar dem utifrån förutsättningarna.
Vi möter ju andra vandrande dopaminsystem som också har preferenser, och som också förfogar över resurser. Beroende på vår egen situation kan vi välja att agera i strid med våra egna preferenser för att vinna resurser som kan nyttjas för att tillfredsställa våra preferenser. Ett exempel på hur detta kan yttra sig kallas Arbetsmarknaden.
Men, om alla var oändligt rika - vilket i någon mening skulle kunna bli följden av gratis energi, lite beroende på hur håvorna fördelades och vem som kontrollerade gratis-energi-kraftverket - så fanns det ingen anledning för någon att göra några trade-offs. Alla skulle liksom ha vunnit på triss.
I förhållande till släktskap och familj skulle heller ingen tvingas vara snäll mot sina föräldrar, för ingen skulle behöva ärva eller låna sommarhuset eller be om hjälp med lånet. Den individualistiska kulturella modellen skulle totalt dominera. Alla skulle bara acceptera slumpmässiga mellanmänskliga möten, där två vandrande dopaminsystems preferenser av en ren slump skulle vara perfekt alignade, utan att några kompromisser behövde göras. Vi kan väl lugnt konstatera att ingen skulle sitta kvar på fiket med sin tråkiga kompis en enda sekund mer än vad som kändes kul och givande.
När arbetsmarknaden, ekonomin och familjen kollapsar totalt, så kommer troligen ändå vissa sociala konventioner fortleva under en viss tid. Så småningom kommer vi dock alla bara bli hjärnor i glasskålar som njutningsaktiveras med elektroder. I all evighet utan slut.
Det som talar mot detta scenario är att någon slags Prästerskap troligen kommer att kontrollera kraftverket, och av hävd använda Arbetsmarknaden och Ekonomin för att fördela nyttorna från den gratisa energin. Så man kommer tvingas jobba ändå. Jävla fittor.
Det som talar för krigs-scenariet är att det verkar ligga i vissa människors natur att vara idioter. Ja jag kollar på dig, Pruttin. Ät kall kuk och dö.
