(Fortsättning på detta. Nödvändig bakgrundsläsning är detta.)
Så, frågan är hur central en hypotes är i ett paradigm. "Male biased ASR∧våld" är inte vår hypotes; vår hypotes är att "överskott av males ger ökad reproduktiv konkurrens, och att detta tar sig uttryck i mer våld". "Male biased ASR→våld" är visserligen en hypotes eftersom pilen indikerar ett orsakssamband (i en viss riktning dessutom), där den mekanistiska förklaringen är "överskott av males ger ökad reproduktiv konkurrens, och att detta tar sig uttryck i mer våld", men "male biased ASR∧våld" indikerar bara ett samband dvs. samvariation; male biased ASR uppträder tillsammans med våld.
Okej, så det är EJ så att male biased ASR uppträder tillsammans med våld. Givet att vi anser oss kontrollera för confounders, dvs. i det här fallet effekter i motsatt riktnign som skulle dölja en effekt, så kan vi anta att hypotesen "male biased ASR→våld" icke är korrekt. Dvs., den mekanistiska förklaringen "överskott av males ger ökad reproduktiv konkurrens, och att detta tar sig uttryck i mer våld" behövs helt enkelt inte (inget samband föreligger som behöver förklaras), och stämmer inte heller med empirin (inget samband föreligger).
Vi undrar: Givet att hypotesen "male biased ASR→våld" spottas ut av evolutions-(sub-sub-)paradigmet; vad säger då falsifieringen av "male biased ASR→våld" om detta paradigm? Dvs., givet att "modellen" evolutionsteori ger oss en viss sannolikhet för att hypotesen är sann; vad säg dess icke-sanning om sannolikheten att "modellen" evolutionsteori är sann?
En hypotes-miss gör inte ett paradigm-fall. Men, det beror också förmodligen på hur central hypotesen är. Hur central är "male biased ASR→våld"-hypotesen för evolutionsteorin?
"Paradigm", ordet, kommer från grekiskans paradeiknunai, vilket betyder "att jämföra". När Kuhn pratar om paradigmatisk utveckling - i The Structure of Scientific Revolutions- så handlar det om vetenskapens utveckling. Ett paradigm är en modell för hur verkligheten är beskaffad. När anomalier anhopas, dvs. icke-förväntade observationer, så leder detta så småningom till en kris. (Jag har tidigare pratat om Copernicus, ett icke otypiskt exempel.) När ett paradigm fallit infinner sig, enligt Kuhns modell, ett stadie av anarki - paradigmvakuum. Här slåss olika teorier om att bli nya paradigmet. (Är det tychoniska solsystemet månne ett exempel på kämpande teori i en anarkisk fas? Eller är det bara en ad hoc-lösning inom ett befintligt paradigm - ett sätt att hantera anomalier?) I alla fall snor jag från Internetz en bild på hur Kuhns paradigmskiftes-cykel kan illustreras:
Jag snor även en bild som jämför Kuhn med Popper; enligt upphovspersonen tänker sig Popper (tydligen) en linjär kunskapsutveckling där vi hela tiden vet mer över tid. Kuhn tänker sig en avtagande kunskapsutveckling, där varje paradigm dör och ersätts av ett nytt:
Det kan vara intressant att reflektera över huruvida Kuhns paradigm-modell i sig är ett paradigm, och om huruvida det - om det ersätts av ett nytt metaparadigm - bevisar Kuhn-paradigmets korrekthet i förhållande till det nya paradigmet. Eller om anomalier i Kuhns paradigm - vetenskaper som utvecklas på ett annat sätt än Kuhn föreslår - i sig bevisar Kuhns paradigm, eftersom motsägelser mot Kuhns paradigm dock är bevis för det, på en metanivå, då det ju är anomalier. Ack ja. Skit lite samma.
***
Antropofagi - undertecknad - tänker sig att ett paradigm har olika mer eller mindre centrala antaganden, axiom, och hypoteser. Ju mer centralt en hypotes, desto mer förödande för paradigmet när det ifrågasätts. Med andra ord; om evolutionsteori-modellen ger sannolikhet 0.9 för hypotesen "male biased ASR→våld", så säger det olika mycket att den hypotesen är falsk, om hypotesen är perifer för modellen. Vi kan tänka oss paradigmet som en cirkel, där mer hypoteser har en avtagande potential att skada paradigmet. den mest centrala hypotesen skulle döda paradigmet om den vederlades.
Men... Då kanske confidence level 0.9 är lite för mycket för "male biased ASR→våld"? Om det nu inte är en central hypotes? Vilket det - ju - inte heller är. Kan paradigm-perifera hypoteser ens ha en hög modellberäknad sannolikhet? Är det så att modell-beräknad sannolikhet är 1 i mitten, och avtagande när vi färdas ut från centrum? Att falsifiering därmed säger olika mycket om modellens sannolikhet, och att vi hela tiden får lägre sannolikhet längre ut?
Nä. Jag tror att vi måste kunna assigna en modellberäknad/paradigmberäknad sannolikhet för varje given hypotes, oaktat hur central eller perifer hypotesen är för modellen/paradigmet. Men vi måste ändå göra paradigmet mer sårbart i de mer centrala hypoteserna. Jag tror att vi måste tänka såhär:
En perifer hypotes såsom "male biased ASR→våld", bygger på en längre kedja av antaganden, härledningar, etcetera, inom paradigmet. En kedja av hypoteser. Varje hypotes har sin egen modellberäknade sannolikhet som är densamma oaktat hur central eller perifer den är. Men vår confidence level i hypotesen varierar ändå, eftersom en mer perifer hypotes bygger på fler antaganden.
Vi har således inte en avtagande modellberäknad sannolikhet. Men, vi bör ha en avtagande confidence level - som alltså beror på modellens externa sannolikhet multiplicerat med den sannolikhetsfunktion som kedjan av modellberäkade sannolikheter inom modellen ger vid handa!
Folk som kan det här med sannolikheter på riktigt kan gärna ringa och skälla. Jag tycker i alla fall preliminärt att det är ett trevligt sätt att tänka på hur mycket vederläggandet av en icke-central hypotes såsom "male biased ASR→våld" egentligen skadar sannolikheten för att evolutionsteorin som sådan är sann eller ej.
***
Men vänta nu; kan Den Centrala Hypotesen har inom-paradigmatisk sannolikhet 0.5? Det verkar inte så rimligt. Jag tycker den måste a sannolikhet 1 inom paradigmet, och att vår totala confidence lever är densamma som vår confidence i paradigmet.
Låt oss fortsätta modellera festligt. Anta att vi har ett paradigm som vår confidence i är 0.6. (Det känns lågt för ett helt paradigm, men hey, kolla på socialpsykologi eller genusvetenskap som man en gång trott på men som faller som furor omkring oss.) Den centrala hypotesen (A) måste som sagt vara 1, tycker jag - det är hela grundantagandet som paradigmet vilar på. Paradigmet säger att sannolikheten för hypotes B är 0.8. Hypotes B vilar på A, och således är sannolikheten för B 1.0*0.8, dvs. P(A)*P(B). (Jag menar: Sannolikheten för A multiplicerat med sannolikheten för B.) Eftersom vår confidence i paradigmet totalt sett - dvs. modellens externa sannolikhet - är 0.6, så är vår confidence level i B 0.8*0.6, dvs. 0.48.
Vår confidence i hypotes B borde alltså vara 0.48. Ett antal hypoteser som vi har ungefär denna confidence i, borde visa sig vara korrekta varannan gång, på ett ungefär. Om det visar sig att hypoteser av B-klassen eller däromkring, dvs. ca confidence level 0.5, är korrekta kanske en gång av fyra - då borde vi assignat dem confidence level 0.25 och inte 0.5.
Nu vet jag inte om detta betyder att vi assignat fel confidence levels inom modellen/paradigmet. Eller om det betyder att vi måste justera ner modellens externa sannolikhet, dvs. vårt confidence i paradigmet i sin helhet.
Jag tror att man måste mata sig tillbaka i kedjan av antaganden och justera confidence levels per hypotesklass, men att ju närmare man kommer centrum desto större bäring har justerade confidence levels på den externa sannolikheten. Och när vi börjar justera ner vår confidence i själva paradigmet - tja, då är det banne mig crisis och så småningom change in world view. Paradigmskifte.
För att tonsätta det här, egentligen helt off topic: Lite Internetz-rapp!
Sic suus 'tempus ad tabella. In stella-bullis rasa. In stella-bullis rasa in codice nostro quod exaratum est.
Jag skrev:
"ASR-vålds-frågan ställs inom evolutions-sub-sub-paradigmet. Vad är gränserna för detta sub-sub-paradigm? Kanske just vår insikt om att vi inte på förhand kan veta vad svaren är, bara för att ramverket är evolutionsteori. Vi kan gissa fel."
Slate Star Codex-Scott ger oss lite insikt om "confidence levels inside and outside an argument." Anta att vi har en modell för att bedöma sannolikheten av ett utfall. Vår bedömning av sannolikheten av ett utfall bör då vara sannolikheten av att modellen är korrekt multiplicerat med sannolikheten som modellen spottar ut till oss. Om vi är helt säkra på modellen, och den ger oss sannolikhet 0.5, är sannolikheten 1*0.5. Om vi är 99 procent säkra på modellen, och modellen säger oss att sannolikheten för utfallet är 100 procent, så är sannolikheten för utfallet 99 procent. Och så vidare.
Evolutions-sub-sub-paradigmet är väldigt mäktigt eftersom det växer ur en tautologi. Det är där som Descartes skulle vilja börja, liksom. I en logisk självklarhet (eller whatever antonymen till självmotsägelse nu är). Det som har lyckats reproducera sig har lyckats reproducera sig.
Evolutionsteorin är bra på att ge oss en hunch om vilka hypoteser som är värda. Debaclet om SVT:s dokumentärsatsning om patriarkatet som förklaring på kvinnors genomsnittligen lägre kroppsvikt, är ett exempel.
Men, som male biased ASR-utredningen visar, så kan vi också dra fel slutsatser inom evolutions-sub-sub-paradigmet. (Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2. Del 3. Del 3000.) Vi trodde att ett överskott av män ledde till mer våld. Resonemanget byggde på antaganden om ASR:s påverkan på mating strategies och pair bonding strategies. Icke korrekta antaganden, vad det verkar.
Om vi vänder på SSC-Scotts resonemang: Vad säger en falsifierad hypotes om vår modell?
Detta beror på sannolikheten som modellen gav oss. Givet frågans historik verkar vi i allmänhet ha betraktat sannolikheten för utfallet som hög, inom modellen. Modellen sa på någon nivå till oss att ha en hög confidence i vår hypotes. Vi har i alla fall agerat och debatterat som om så är fallet.
Okej, så anta att en hög confidence är 0.9, 90 procent. Då känner vi oss rätt jävla säkra ändå. Om evolutions-sub-sub-paradigm-modellen gav oss sannolikhet 0.9 för att hypotesen "male biased ASR leder till våld" är sann, och hypotesen "male biased ASR leder till våld" inte är sann...
Alltså, 0.9 innebär att vi vill ha fel en gång av tio. Nu har vi haft fel en gång. Fine. Utvärdering kan hända när vi har utvärderat i alla fall 10 hypoteser. Är 9 korrekta så har vi en bra modell; den ger oss rätt bra confidence-bedömningar. Skulle vi ha ett fel av tio, är modellen "korrekt", dvs. modell-sannolikheten är nära 1.
Men, är det så att vi ofta har fel - att denna ASR-miss är representativ - så kan det säga oss att modellen är dålig. Skulle vi haft fel på 9 av 10 hypoteser som vi givit sannolikheten 0.9, då är modellen jättedålig.
Jag ombedjer härmed allmänheten att inkomma med evolutions-sub-sub-paradigms-hypoteser, deras modellberäknade sannolikhet, och deras slutliga utvärderingar. Så kan vi säga lite om sub-sub-paradigmet ifråga.
(Gissning: Det kommer stå sig rätt bra ändå. En hypotes-miss gör inte ett paradigm-fall.)
Det dåliga med föregående inlägg är bl.a. att det inte bestämmer sig för hur relativistiskt det är. "Poängen" om strängteorin belyser detta faktum.
Den ena delen av inlägget handlar om att teorier är bra så länge de ger bra prediktioner. När de inte gör det längre, behöver teorierna förfinas eller uppdateras. Case in point: Relativitetsteorin jämfört med mekaniken. Det är inget fel på mekaniken. Det är bara lite mindre fel med relativitetsteorin.
Nästa del handlar om att låta "empirin hålla handen" i det vetenskapliga framåtskridandet. Och visst, när nya observationer kommer in - nya världar öppnar sig - nya verktyg blir tillgängliga, då kan ny empiri göra en gammal teori obsolet. Utan att vara fel givet befintligt empiri at the time. Mer att vi kan förfina observationerna, så att säga. Återigen case in point: Newton vs. Einstein.
Men, den tredje delen i föregående inlägg handlar om att uppdatera sina beliefs när empirin talar emot. Frågan om adult sex ratio, och om huruvida male biased sex ratio ens samvarierar med våld och negativa sociala utfall, verkar i delar vara avgjord. Eller, det verkar i alla fall vara avgjort att male biased sex ratio inte uppenbart samvarierar med våld. Samband är inte tillräckligt för att belägga orsakssamband, men "inte samband" är tillräckligt för att belägga "inte orsakssamband". I runda svängar.
Så, det är en skillnad på skillnaden mellan mekanik och relativitetsteori, och mellan teorin om att male biased ASR leder till våld jämfört med att den inte leder till våld.
Den underliggande evolutionära teorin gällde att male biased ASR leder till större mating competition band män, och att detta leder till mer våld. Fel.
Den uppdaterande underliggande evolutionära teorin gör gällande att male biased ASR leder till att pair bonding blir en mer poppis mating strategy bland män, och att monogami därmed ökar. Här handlar konkurrensen mellan män om att visa på benägenhet till hög parental investement (PI). Annan konkurrens kan fö. handla om mycket annat än våld, t.ex. intelligens eller förmåga att aggregera resurser.
Detta medan female biased ASR leder till mer promiskuös mating strategy bland män i allmänhet, vilket leder till mer negativa mating strategies som att konkurrera genom våld, och hitta mates i krogmiljö. Signalera hög PI är inget som ligger för ryska män, liksom. De behöver inte ens konkurrera om kvinnorna, och de behöver inte stänga några reproduktiva dörrar genom att tillämpa monogami.
Så; den underliggande evolutionära förklaringsmodellen uppdateras. Är nu - tror jag/vi - mer korrekt. Verkar i alla fall stämma bättre med empirin. Make your beliefs pay rent in expectations.
Predikteraaaaa! Och jag ska falsifieraaaaa! Jah bless.
Har vi då gjort en resa analog med resan från mekanik till relativitetsteori? Tja... Bara i den mån mekaniken faktiskt hade fel, vilket verkar ha handlat om för teorin hyfsat marginella fenomen. "Male biased ASR leder till våld i och med ökad konkurrens mellan män"-teorin verkar dock ha varit helt fel, i sin kärna. På ett sätt som inte Newtons mekanik var, vill jag mena.
(Hm... "[T]idens förlopp, rymdens geometri, rörelsen hos kroppar i fritt fall och ljusets spridning" låter i och för sig inte direkt trivialt när jag tänker på saken. Rätt viktiga frågor. Men marginella sett till vad Newton kunde tänkas observera, dvs. marginellt med avseende på vilka låd-nivåer Newton hade tillgång till. Resan "male bised ASR=våld" till "male biased ASR≠våld" är en resa inom samma låd-nivå.)
Tychoniskt solsystem. Stämmer med observationerna, men inte med Ockhams rakkniv. Dvs., ett jävligt ad hocigt sätt att förklara planeternas banor, när det enkla svaret hade varit heliocentrism.
Och vad gäller vetenskapsteoretiska familjer. Vi har ju konstaterat att empirismen är kompis med popperianismen, men att socialkonstruktivismen står lite för sig själv i sitt vansinne:
"1. Traditionell vetenskapssyn. Jag citerar en deltagare V i min filosoficirkel:
'Vetenskap är ett begrepp som innebär organiserad, verifierbar kunskap. Den bygger på ett system att skaffa kunskap som kännetecknas av empiri, observationer, tester och experiment som ska kunna återupprepas.'
2. Popperiansk vetenskapssyn. Här handlar det snarare om att inte falsifiera än om att verifiera - om att upprätta konsensus/paradigm, snarare än att bevisa. Jag citerar en annan deltagare (M) i min filosoficirkel:
'Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra.'
3. Postmodern/socialkonstruktivistisk vetenskapssyn. Vetenskap är ett maktmedel. För att tala med Haraway, angående strävan efter objektiv kunskap:
'Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing.'"
Empirin håller handen på den popperianska resan. Den håller per definition inte handen på den socialkonstruktivistiska resan, eftersom empiri bara är intressant för den med en realistisk ontologi.
Den jordcentrerande synen på solsystemet var objektivt fel. Frågan är om Copernicus observationer, som Tycho Brahe försökte förklara med sitt Tychoniska system men som stämde bäst med en heliocentrisk världsbild, är att betrakta som en resa i olika lådnivåer. I så fall är detta paradigmskifte mer att likna vid Newton vs. Einstein. Menar vi på att Copernicus reste i samma lådnivå, så var det en resa att likna vid "male bised ASR=våld" → "male biased ASR≠våld". (Pilen indikerar här förflyttning mellan de två ståndpunkterna, inte logikens "implicerar".)
Vi kanske har att göra med en tolkningsfråga. Åter till säkra källan svenska Wikipedia:
"1514 ombads Copernicus av påvenLeo X att undersöka anledningen till ett fel i den officiella kalendern. Det hade visat sig att den julianska kalender som Julius Caesar infört från Egypten ledde till att årstiderna förflyttade sig. Vårdagjämningen, som ursprungligen infallit den 21 mars, hade vid denna tid förflyttat sig till den 11 mars. Det berodde på att året i den julianska kalendern var 11 minuter och 14 sekunder längre än den tid ett jordvarv tar runt solen.
[...]
Påven Sixtus IV hade först bett Johannes Regiomontanus förklara vad kalenderfelet kunde bero på, men han gick bet på uppgiften. Copernicus hade tillförlitliga uppgifter från sina observationer, men de var riskabla att nyttja då de även visade att jorden cirkulerar runt solen, vilket stred mot katolska kyrkans teorier om universum och därför i stort stred mot den allmänna uppfattningen. Därför tackade Copernicus nej till uppdraget.
Grundidén till en heliocentrisk världsbild fanns uttalad redan av indiska lärde och i antiken av pythagoréerna och av Aristarchos från Samos, men hade vunnit föga gehör, då antikens auktoritet, Aristoteles, förkastade den och antog ett geocentriskt system, som matematiskt utarbetades av Hipparchos och Ptolemaios. Under hela medeltiden förblev tron på det geocentriska systemet orubbad. Den stora förtjänsten hos Copernicus var, att han klart utsade och i ett stort arbete framställde de vetenskapliga stöden för det heliocentriska systemet, som några av de gamle spekulerat om på goda men opassande? grunder. Copernicus kullkastade det geocentriska systemet, eftersom han framställde solen i stället för jorden som centrum i solsystemet. Men han fasthöll vid den gamla åskådningen att himlakropparna rör sig i cirkulära eller nära cirkulära banor omkring sitt centrum.
Hans stora arbete, som påbörjats redan 1505, gavs inte ut förrän 1543. Förut hade han dock i form av en handskrift, benämnd Commentariolus, för några utvalda framställt grundprinciperna för teorin. Denna skrift, som återfanns först 1878, väckte stort uppseende. Kardinal Schönbergutbad sig 1536 en avskrift av det stora verket för att göra det känt i Rom, och professorn i matematik i Wittenberg, Joachim Rheticus, besökte Copernicus i Frauenburg, för att studera detsamma. Det var till största delen genom Rheticus övertalning, som Copernicus kunde förmås att ge ut verket, som benämndes 'De revolutionibus orbium coelestium', och utkom i Nürnberg 1543 under ledning av Rheticus och Osiander, vilken senare på eget bevåg försåg det med ett förord, där systemet framhålls som en ännu på långt när ej bevisad hypotes.
De revolutionibus består av sex delar. Först slår Copernicus fast att jorden är ett klot. Därefter skriver han att sex planeter inklusive jorden cirkulerar runt solen i helt cirkulära banor (det vill säga inte i elliptiska banor som i verkligheten). Copernicus ansåg att planeternas cirkulerande förklarades av att de var fästa vid kristallsfärer. På denna tid var ju gravitationen ännu inte känd. Utanför planeterna menade han att det fanns en orörlig sfär med fixstjärnor."
Att jämföra "male bised ASR=våld" → "male biased ASR≠våld" med paradigmskiften av solsystems-dignitet kanske är lite löjligt. Jag vill bara försöka absurdexemplifiera för att på så sätt kunna isolera vad det är för distinktion jag trevar efter. Varför en förfinad teori inte är samma sak som en falsifierad hypotes.
Jag vet inte riktigt vad skillnaden i förväntade observationer är mellan, typ, MWI och strängteori. Vilka respektive lådöppningar de väntar på för sin utvärdering.
Socialkonstruktivistiska teorier skiter däremot i lådor, empiri, och hela skiten. De erkänner inte ens verkligheten som en lämplig referenspunkt. Vilket för oss in på nästa del av denna recension av föregående inlägg.
Det finns en hel del rim och reson i att notera att det är svårt med empiri, eftersom det är svårt - nay omöjligt - med teorioberoende observation. Det är även rimligt att påpeka att avsändare och intresse är relevant när vi bedömer sanningshalt, tendens, agenda och bias.
Det är bara det att det är dåligt att hoppa direkt därifrån till
¡DET FINNS INGEN SANNING!
Föregående inlägg argumenterade i någon mån för att vi bör se det vettiga eller nyttiga i förkastade teorier. Jag kan se det vettiga i socialkonstruktivismen, enligt ovan. Men även varför det är vettigt att förkasta, också enligt ovan.
Släktskapen mellan argumentationslinjerna: Vad som är en vettig eller - framförallt! - nyttig teori, beror på vad den ger oss i termer av prediktioner. Matchar den våra observationer är den till viss del god.
Mekaniken gav oss ack materiell götma. Vi tackar den även om relativitetsteorin tog det vidare. Empirismen gav oss ack vetenskapliga framsteg. Vi tackar den även om popperianismen tog det vidare.
Just evolutions-övertunga förklaringar handlar - ju - om nytta. Nytta för individen, eller dens DNA-molekyl närmare bestämt. Nytta i termer av reproduktion.
Därför kan Jordan Peterson säga att Sanning är Nytta. Jag kan förstå det, om jag tolkar välvilligt. Det är inte generellt sett sant att "män våldtar". Men det är sant att du som kvinna, om du observerar en man i din närhet när du går hemåt en sen kväll i en ödslig trakt, kan göra rätt i att undvika mannen ifråga. Risk-kostnads-kalkylen gör det "sant" att "män våldtar", dvs. gör det till rätt beslut att inte ta risken att pröva hypotesen i detta lilla experiment som den kalla, karga verkligheten erbjuder dig.
Jag älskar mig själv, så jag citerar mig själv:
"Timbuktu rappar som bekant att 'generellt sett är generaliseringar praktiska.../ men generellt sett felaktiga!' Detta skulle jag kunna slösa en tanke på - men som tur är har någon redan gjort jobbet: The Scintillating But Ultimately Untrue Thought.
Ack så underbart med ny, bra blogg. Ett guldkorn (min fetstil):
'You ponder what this matter has taught you about the nature of categorization: what kind of structure does a population of entities need to exhibit in order for an efficient cognitive architecture to find it profitable to reify it as a distinct category of entity? [...]
After some thought, you conjecture that it probably has something to do with having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals—'
Så, generaliseringar är praktiska eftersom de låter oss få veta dyrköpt kunskap genom billiga signalement. Vi ser att en form ser ut som en anfallande tiger, och vi får då veta att den är dödsfarlig (vilket aktiverar den prioriterade flyktreaktionen). Eller, vi är en ensam kvinna på natten och får se en man, så vi korsar trottoaren, laddar näven med nyckelknippa och ringer en kompis - istället för att vänta och se om mannen ifråga är av den relativt kvinnor vanliga typ som gärna begår sexualbrott. Cheap-to-detect features that correlate with more-expensive to detect features!
Men okej, 'praktiska' verkar de generellt sett vara, generaliseringarna. På vilket sätt är de då 'felaktiga', och i vilket avseende?
Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är 'felaktig' i något särdeles relevant avseende.
Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering 'män är sexualbrottslingar' faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).
Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då 'felaktig'? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.
Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.
Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med 'sanning' i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)
'Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals' är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.
Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en dålig sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött. (Ni fattar. Blind alien god.)
Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)
Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)"
Analogt:
Ur en popperiansk synvinkel är Sanning Nytta. Detta säger inte så mycket om verkligheten.
En realistisk ontologi är oförenligt med Sanning=Nytta, om vi med sanning menar "kartan korresponderar perfekt med verkligheten". En realistisk ontologi säger att verkligheten skiter i kartan.
Men, sanning är ju nytta, om nytta att är att generera bra prediktioner. Och den falsifierbara teori som genererar bäst prediktioner är ju mest "sann" i varje givet ögonblick.
(Men shieeet son vad jag ogillar att behöva sätta citationstecken runt "sann" eller "sanning", utom för att explicit referera till ordet som i denna mening.)
Empirismen är beroende av verktygen för observation. Således kan empirismen ge stöd för ett paradigm som senare kullkastas pga. nya observationer.
Fördelen med medicin är att den dödar oss om vi har fel. Där säger verkligheten ifrån. Det har i och för sig inte hindrat medicinvetenskapen från att åderlåta ihjäl folk i århundraden. Eller från att förlösa kvinnor med lik-bajs-smutsiga händer.
Äh, vafan. Verkligheten säger ofta ifrån. Till katolska kyrkan; till Tycho Brahe; till Copernicus. Till alla male biased ASR ger upphov till våld-förespråkare.
Det är just för att verkligheten säger ifrån som det är korrekt att "män våldtar", om du går där en mörk kväll med nyckelknippan i handen och låtsastelefonerar en påhittad, jättestark och geografiskt nära lokaliserad monster-man-kompis.
Så. Eventuellt har jag nu lyckats tolka ut vad jag själv menade i föregående inlägg.
Popperiansk vetenskapssyn ger att Sanning i viss mån är Nytta, även om Verkligheten givetvis är Verkligheten.
Då historiskt relevanta paradigm gjort nytta, har de i viss mening varit Sanna.
Men, när det handlar om "male biased ASR=våld" känner jag ändå att det helt enkelt är en fråga om att ha korrekt empiri, inom en tillgänglig låda. Verkligheten verkar inte hålla med om att överskott av män ger våld. Ryssar super och slåss.
"Paradigmskiftet" i sammanhanget gäller dock den teoretiska förklaringsmodellen, så klart. Det är teorier som ska generera förutsägelser. Teorin gäller att överskott av män ger en ökad - våldsam - konkurrens. Vi förväntar oss således att "male biased ASR=våld". Men, male biased ASR är icke lika med våld! Så då är hypotesen falsifierad. Nya teorin: Male biased ASR ger monogama mating strategies samt konkurrens genom hög PI och signaler om förmåga till hög PI.
Men äh. Det är kanske ändå värt att sluta med absurdexemplifierandet, och skilja på paradigm och hypotes. Båda hypoteserna ovan förklaras inom samma paradigm; det evolutionsteoretiska, sexuell selektions-grundade paradigmet. Vårt hypotesskifte ger inte våldsamma implikationer för paradigmet.
Men, det ger en liten ögonöppnare, på samma sätt som fåglarnas fjädrar gjorde. Evolutionen är inte en tillförlitlig vägledning. Intuitiva slutsatser kan vara fel. Teoretiserandet räcker inte. Vi kan gå vilse även inom själva paradigmet.
***
För att verkligen fucka med gängse idéer om struktur, så avslutar jag med att ta reda på vad definitionen av paradigm egentligen är:
"In science and philosophy, a paradigm (/ˈpærədaɪm/) is a distinct set of concepts or thought patterns, including theories, research methods, postulates, and standards for what constitutes legitimate contributions to a field."
Det här är ju mer av arten "katolicism jämfört med rationell vetenskap". Möjligen kan empirism jämfört med popperianism passera som distinkta sub-paradigm i förhållande till varandra, inom paradigmet "rationell vetenskap".
ASR-vålds-frågan ställs inom evolutions-sub-sub-paradigmet. Vad är gränserna för detta sub-sub-paradigm? Kanske just vår insikt om att vi inte på förhand kan veta vad svaren är, bara för att ramverket är evolutionsteori. Vi kan gissa fel.
Fan också. Nu känns det som att jag behöver skriva ett inlägg som tolkar det här inlägget (som tolkar det här inlägget). I evigheters evighet virvlar jag in genom Print Galleriet inom mig.
En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära. Eftersom en meta-contrarian säger emot en contrarian, hamnar denne i samma uppfattning som en vanlig level 0 dumsnut till medelsvenne. (Jämför konservativ/sofistikerat konservativ.)
"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."
"Behöver inte blunda för den... lever redan me' den/
sedan e' det sedan att se den i det man undersöker/
tappa underkäken.../
för du kan ju inte förutsätta att du ens vet vad du undrar över/
Källan e' sällan ett onsen, uz/
inte nonsens de'e' konsensus/
Varje steg bör ske omsorgsfullt/
och du kanske till och med bör gå nån sorts kurs/
Inte särskilt sannolikt att den är som du önskar/
fatta att minns du så finns det ju glömska, akta/
att glömma bedöma abstrakt vad du dömer är fakta/
kan andra betrakta som drömmar/
Besatta av status/
ontologisk sådan, de' blir svårt att sova/
om du e' lite logiskt hågad, och har snubblat på en epistemologisk fråga/")
Exakt vad strängteorin haft för produktiv output vet jag inte. Men det finns bergis en mängd synbart idiotiska religiösa bestämmelser, t.ex., som har varit nyttogörande. Att inte äta fläsk i varmt klimat kan vara klokt, även om det inte exakt är Allah som nedstigit från himlarna för att förkunna detta.
Sen behöver vi kanske inte trycka alltför hårt på nytto-faktorn i alla lägen. Väldigt mycket är ex post-rationaliseringar. T.ex. tycker alla att det är lugnt med städhjälp nu när det är billigt - före RUT var det fan skamligt att ha en annan kvinnas golvmopp mot parketten. Det jag menar är att det kanske helt enkelt var ont om fläsk, och att budet mot fläsk helt enkelt var en kognitiv dissonans-lösning/surt-sa-räven-om-rönnbären-strategi/adaptiv preferensformering för baconsugna beduiner. (Obs, denna förklaring verkar extremt långsökt i exakt denna specifika fråga, men ni fattar kanske jisten. Homosexualitet i fängelsemiljöer då?)
***
Okej, vart vill jag då komma med detta? Jo men, bland annat att det kan läge att uppdatera sina teorier ibland. Eftersom synbarligen dumma idéer en gång syntes vettiga, och kanske även hade vettig output i form av prediktioner, så kan idéer som du själv håller kära vara lika dumma som... tja, typ som kvinnlig omskärelse.
Vi kan säkert skilja på mekanik och strängteori. Men vi kanske inte alltid vet vilket som är vilket.
Falsifierbarheten är förmodligen central. Det är vår enda måttstock.
Antropofagi har tidigare skrivit en del om adult sex ratio (ASR), parental investment (PI), samt male-to-female breeding ratio (M2FBR). (Som sagt, bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)
Flera av de grundantaganden som figurerar i dessa anföranden måste nu rättas. De är, som tur är, falsifierbara. Och nu falsifieras de.
***
Too many men - the violence problem? är en mäktig artikel som ställer såväl sex ratio-diskussionen som mating trategy-antaganden à la Thornhill & Palmer på huvudet. (Det är rimligt att jag citerar mycket i det nedanstående, eftersom fulltexten finns bakom betalvägg.)
Att en male biased ASR (dvs. ett överskott av män) skulle leda till mer våld och negativa sociala utfall, är en sk. "sanning". Frågan är emellertid empirisk, och empirin talar emot.
Så, vad med den intuitivt tilltalande teoretiska modellen som "förklarar" det synbarligen falska faktumet?
Modellen säger: Fler män jämfört med kvinnor ger större konkurrens, eftersom det är män som i allmänhet konkurrerar om kvinnor.
Den uppdaterade modellen, som passar den nya bilden av empirin, säger: Fler män jämfört med kvinnor gör män mer benägna att stadga sig. Ett överskott av kvinnor gör att män i allmänhet tillämpar en mer promiskuös mating strategy, vilket ger att män lever som ensamma, vandrande, våldsamma (supande?) prostator. Ojdå. Fallet Ryssland fanns visst där hela tiden att fucka med vår intuition. Så pinsamt.
Tittar man på mating competition så verkar detta kontraintuitivt nog korrelera negativt med male biased sex ratio.
"The association between the [variation in reproductive success] of males and the sex ratio of the mating pool is negative, which suggests that there is more mating competition among men in female-biased than in male-biased populations. "
Angående female surplus:
"[...] in societies with a surplus of women, men find themselves in demand and can leverage their scarcity, behaving promiscuously and offering little parental investment; whereas, when women are in short supply, marriage and a commitment to family are highly valued. A more recent example comes from Colombia, where high male mortality rates, yielding an abundance of women in some regions, are associated with decreased marriage rates and higher proportions of men in concurrent relationships. Cross-cultural research corroborates this pattern, revealing female-biased sex ratios associated with lower levels of male parental investment and higher rates of femaleheaded households. Indeed, when there are too many men, the nature of relationships change. For example, Angrist found that, among immigrants to the USA, high sex ratios had a large positive effect on the likelihood of female marriage and a large negative effect on female labor force participation; with men providing investment, women could avoid wage labor. In general, malebiased sex ratios are associated with a greater proportion of males being married, less promiscuity in both sexes, and greater conjugal stability, all of which might contribute to the lower [...] values [for [variation in reproductive success] for men."
Vidare (PI är "parental investment", ASR är "adult sex ratio", OSR är "operational sex ratio"):
"[...] the traditional PI model, especially in conjunction with Emlen and Oring, predicts that an abundance of males will lead to greater mating competition among males, whereas the newer model challenges this. It shows that, all things being equal (a sticky point to which we return), in male-biased populations males, at least those that have offspring, should be more committed to provisioning parental care compared with males in female-biased populations. In so far as mating and parental effort are not entirely compatible, which typically they are not, this suggests that, in populations with a male-biased ASR, we should generally see less male–male mate competition and more monogamy. Indeed, further models focusing specifically on competition show that, contrary to the intuitions drawn from Emlen and Oring, a male-biased OSR only accurately predicts intense sexual selection among males under a limited set of circumstances, most specifically where it is possible for one male to monopolize multiple mates (e.g., temporal ‘clumping’ of females arriving on a lek) and even then mate monopolization generally becomes more difficult when there are more competitors."
Efter denna genomgång av den evolutionära teoretiska bakgrunden, tittar författarna på empirin vad gäller våld och sex ratio/ASR:
"We turn back now to our original concern: more men leading to more violence. Having dismantled one leg of this argument (a higher intensity of sexual selection in male-biased populations), how does the expectation of more violence in male-biased populations weather a systematic examination of the evidence? The results are varied [...], with equal numbers of studies finding either higher or lower rates of violence and crime associated with male-biased sex ratios. Why might this be? Although methodological differences have a role [...], what [en tabell över forskningsresultat från empiriska studier] reveals is thatthere is no simple pattern of violence in relation to sex ratio."
Varför?
"Given the variety of forms that mate acquisition strategies can take, it is inaccurate to assume that mating competition will necessarily involve violent behavior. Likewise, the causes of violent behavior can be unrelated to mating competition, as with mental illness, substance abuse, political uprisings, or anger management (such as ‘road rage’). Therefore, expectations of straightforward positive or negative associations between ‘violence’ and sex ratio are overly simplistic."
***
En annan tuff studie, som finns i fulltext, handlar om ASR i olika distrikt på Nordirland. Artikeln beaktar också olika socioekonomiska nivåer och utfall (SES), samt hur män respektive kvinnor migrerar mellan olika disktrikt givet befolkningens sammansättning. Artikeln har bäring inte minst för resonemangen om barnlöshet och reproductive strategies för män som inte har så högt mating value.
"Results from our logistic regression models based on migration data within Northern Ireland show that women were significantly more likely to out-migrate from certain types of areas and that this impacted the ASR. Overall, 51.8% of women out-migrated from their ward at least once during the study period, compared to 47.6% of men. Women were more likely than men to leave rural areas, areas with higher ward-level deprivation, areas with lower population density and areas with a male-biased sex ratio [...] Women were most likely to migrate if never married, whereas men were most likely to migrate when separated or divorced [...] . Lastly, we examined the degree of ASR skew of the wards individuals migrated to. Women who moved from male-biased areas to female-biased areas were more likely to migrate to a more strongly female-biased area than men [...]."
Även:
" Sex-biased migration patterns were the root cause of the variation in ASR in our population; women were more likely to migrate from areas that were scarcely populated and deprived. As more detailed data from a range of populations are now being deployed, the question of how stable ASRs are is starting to be investigated. Incorporating not only the absolute level of the ASR but also its variation over time could be important; the unpredictability of finding a mate might influence behaviour differently from a situation in which individuals can make a reliable ‘forecast’ of their chances. In populations where individuals have multiple options for employment and residence and the geographical distances between rural villages (often male-biased) and cities (often female-biased) are small, as in Northern Ireland, men might eschew mate scarcity by following women who move to urban areas for education or employment. Whether this is a strategy men pursue might depend on how skewed the ASRs are and the economic opportunities men have in different types of areas."
Och angående mating value och mating strategies (årigen är SES socioekonomi):
"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."
Det skulle naturligtvis vara grymt intressant att känna till motsvarande mönster i Sverige, sett till ASR nationellt och lokalt - sett till nationella migrationsmönster och dessas sex ratio - samt sett till male respektive female reproductive success och mating strategies.
Eftersom vi är adaption executors - inte fitness maximizers - så kan det vara rimligt att förvänta sig att män i vissa sammanhang (som det verkar female biased ASR) tillgriper reproduktiva strategier (som t.ex. promiskuitet) som i the ancestral environment skulle kulla yielda viss reproduktiv success, men som idag - med preventivmedel och abort - icke ger samma framgång. Men, i glesbygden, där män med lägre mating value framförallt lever, borde reproduktiv strategi vara mer konservativ, dvs. män i glesbygden - där jag gissar att ASR är male biased pga. utmigration av kvinnor - borde vilja gifta sig oftare än män "i stan". Men, detta inte nödvändigtvis med "kvinnor i stan", utan helst med kvinnor med liknande mating value - och vice versa gissar jag att kvinnorna oftare vill stadga sig med personer med högre mating value, vilket Boschini et al indikerar i sin artikel i Ekonomisk Debatt.
Antropofagi har naturligtvis gjort sin vilja känd för Akademien, som svarar:
"Hej [Antropofagi],
Vad roligt att du fann vår studie intressant. Det är verkligen ett spännande ämne med könskvoter och breeding ratios, och ett med hög relevans på diverse utfall.
Jag har inte jobbat med svensk data hittills så kan inte svara på [dina frågor] än, men min forskningsplan de närmaste åren ämnar jag göra just detta. Då får vi förhoppningsvis svar på flera av de frågor du tar upp, som t.ex. [om/hur] flyttmönster skiljer sig mellan men och kvinnor, och huruvida de resurssvaga männen (som vi vet har svårare att få långsiktiga relationer) blir de som drabbas hårdast när kvoterna är ojämna på lokal nivå. Det finns också en hållning som [innebär] att the "mating market" numera är global, och att lokala geografin spelar mindre roll, men det kan hända att detta varierar mellan grupper, med segregation etc. Förhoppningsvis kommer framtiden att utvisa hur detta ser ut i en svensk kontext. Watch this space!
Mvh,
Caroline Uggla
Post-doctoral researcher
Stockholm University Demography Unit (SUDA)
[dvs. en av författarna till denna studie]"
***
Det finns anledning att ompröva såväl bilden av hur verkligheten är beskaffad rent empiriskt - male biased ASR verkar inte medföra mer våld. Det finns även anledning att ompröva de förment "intuitiva", "tautologiska" och "självklara" antaganden som t.ex. förs fram av Palmer & Thornhill, kopplat till mating strategies och PI.
Det finns anledning att förstå att varje paradigm verkar bra från insidan, men nog så jävla dumt när det faller i bitar omkring en.
En teori är lite som den där Escher-tavlan som är lite som Gödels teorem. när vi ringlar oss in med mitten saknas det alltid en pixel. Inne i den tomma pixeln finns en ny teori, och vi ringlar oss vidare inåt.
Empirin håller oss i handen. Om vi släpper dess hand, så går vi vilse - så tappar vi kursen på den evigt vita pixeln i mitten av tavlan. Då kanske vi hamnar åt helvete.
Men vi kan erkänna att varje tidigare position, som fortfarande följde empirins ledsagade rutt, ändock hade poänger.
Mekaniken höll i handen. Relativitetsteorin. Jag är inte tillräckligt mycket fysiker (dvs. inte alls öht. fysiker) för att avgöra huruvida strängteorin var en vilsegången stackare i mardrömsmörkret.
***
Nästa virvel in i tavlan vet du ingenting om idag.
"The fallacy of Proving Too Much is when you challenge an argument because, in addition to proving its intended conclusion, it also proves obviously false conclusions. For example, if someone says 'You can’t be an atheist, because it’s impossible to disprove the existence of God', you can answer 'That argument proves too much. If we accept it, we must also accept that you can’t disbelieve in Bigfoot, since it’s impossible to disprove his existence as well.'"
"Det var i februari 1998 som britten Andrew Wakefield och medarbetare publicerade en mycket uppmärksammad studie i tidskriften Lancet. Forskarna påstod sig ha funnit en koppling mellan vaccinering mot mässling, röda hund och påssjuka och sedermera utveckling av autism och tarminflammation hos barn.
Studien bidrog till att andelen föräldrar som lät vaccinera sina barn med det aktuella vaccinet sjönk i många länder, däribland Sverige. (Läs den tillbakadragna artikeln här.)
Men resultaten kunde inte upprepas i andra studier. Undersökningen fick också kritik för att underlaget inte gav fog för slutsatserna. År 2004 meddelade 10 av de 13 medförfattarna till studien att de tog avstånd från hur resultaten hade tolkats i artikeln i Lancet.
[...] i dag, tisdag, meddelar tidskriften Lancet att studien dras tillbaks. Orsaken är ett utlåtande förra veckan från General Medical Council i Storbritannien, som i viss mån motsvarar Socialstyrelsen i Sverige, där man konstaterar att flera uppgifter i studien var felaktiga."
Om nu Boghossian et al kan fuska in dumheter i vetenskapliga tidskrifter, och detta bevisar att tidskrifterna och deras ämnesområde är trams; är då The Lancet samt vetenskapen medicin helt enkelt också trams?
Ozy menar på att det är uselt att komma med falsk empiri, som Boghossian et al gör. Det är det, och det var bl.a. det som Wakefield et al gjorde när de blåste såväl hela forskarsamfundet som ett gäng nippriga hippie-föräldrar.
Ändå känns det som att Boghossian et al får fram en rätt bra poäng på ett rätt bra sätt. Vad är skillnaden?
"Paradigm", ordet, kommer från grekiskans paradeiknunai, vilket betyder "att jämföra". När Kuhn pratar om paradigmatisk utveckling - i The Structure of Scientific Revolutions - så handlar det om vetenskapens utveckling. Ett paradigm är en modell för hur verkligheten är beskaffad. När anomalier anhopas, dvs. icke-förväntade observationer, så leder detta så småningom till en kris. (Jag har tidigare pratat om Copernicus, ett icke otypiskt exempel.) När ett paradigm fallit infinner sig, enligt Kuhns modell, ett stadie av anarki - paradigmvakuum. Här slåss olika teorier om att bli nya paradigmet. (Är det tychoniska solsystemet månne ett exempel på kämpande teori i en anarkisk fas? Eller är det bara en ad hoc-lösning inom ett befintligt paradigm - ett sätt att hantera anomalier?) I alla fall snor jag från Internetz en bild på hur Kuhns paradigmskiftes-cykel kan illustreras:
