Antropofagi har nyligen hackat en del på psykoanalysen, inte minst som klinisk metod. (Här, här, här och här.) En aspekt som jag emellertid inte beaktat är att "enklare" former av terapi givetvis har lättare att uppbåda statistik. (Resonemang hört i Lilla Drevet.) Psykoanalys har inte kunnat positionera sig så bra som evidensbaserad metod, eftersom det är komplexa processer med väldigt långa insatser. Jättelätt för KBT:arna att dra ihop 100.000 individer och ge dem fem minuter var för att kortsiktigt hantera ångest, och sen har man massa sweet data.
(En statistiskt bevandra kollega har berättat att en effektstudie han varit med på indikerade att KBT ledde till minskade tvångstankar men ökande tvångshandlingar, dvs. att metoden bara kanaliserade om ett tvångsbeteende. Det kan till och med ha varit så att KBT-behandling av tvångtankar ledde till ökade -handlingar, och av -handligar till ökande -tankar. Källa: Vagt minne av en presentation som jag tog del av för ca tre år sedan. Association: Lägga ut kognitiv ansträngning i rummet, men i ganska negativ bemärkelse. Lös tanke: Visst är väl självskadebeteende ett sätt att kanalisera/hantera ångest? Låter som snarlik effekt.)
Sen kan ju psykoanalys vara skit ändå. Men det kan ju vara värt att påminna sig om att saker kan funka utan att vara "bevisade". Bevis finns, i strikt bemärkelse, bara i matematiken. I utvärderings-nomenklaturens tid, där konsulter är byråkrater och K. en stackars strukturfondsprojektledaradministratörsekonomiansvarig, vinner KBT över psykoanalys every time. Det betyder inte att KBT är "bevisat" effektivt, eller ens att KBT är mer resureffektivt än psykoanalys. Det betyder att det har lättare att leverera fler pinnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar