Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

Hypotes avseende sexrecessionen

(Bakgrund: Swajpade hällristningar; ofrivillig barnlöshet; barnlöshet del 2; omprövelsen del 3.)

I egenskap av småbarnsförälder får jag ofta känslan av att barnfria människor lever exakt som i GTA. Någon slags fri, galen, open world:ig verklighet där man bara glider omkring och gör exakt vad fan man vill.

Jag bör kanske påpeka att mina vänner och bekanta endast i undantagsfall tillgriper grovt våld på öppen gata. Inte heller hör det till vardagen att de kör över långa led med Hare Krishna (Gouranga!) i en stulen Pegassi Vacca. Men ändå; folk bara roamar omkring och fattar självständiga, individualistiska beslut. (Den där illusionen av fri vilja kanske är lite mer övertygande i vissa livssituationer än i andra.)

With that said: Det har sina poänger det här med barn, både på individnivå och på samhällelig dito. Låg fertilitet är ett problem för många av världens regeringar. Vi har tidigare varit inne på att Sverige ligger väldigt bra till, demografiskt sett, vilket vi med all sannolikhet kan härleda till utbyggd barnomsorg och generös föräldraförsäkring. (Det är också förmodligen en ond spiral, gissar jag, att ha en dålig befolkningspyramid. Om alla är över 65 finns ingen som kan bemanna förskolorna, och då blir det lite svårt för japanska staten att rekrytera till civilisationens prästerskap, och bygga ut dagis, även om de hade velat.)

DN skriver om den sk. sexrecession som man menar drabbat västvärlden. Det är inte bara så att folk får få barn, vilket ju skulle kunna ha lösts med preventivmedel. Det är också så att det helt enkelt liggs mindre. ¿Por qué?

De sociologiska gissningar duggar naturligtvis, som DN-artikeln ger prov på. Jag säger inte bu eller bä om dessa förklaringar. Däremot vill jag lansera en hypotes som spelar på en underliggande, strukturell nivå.

Det avtagande liggandet beror på att det finns färre attraktiva män.

Vi har gått igenom Boschini & Sundströms resultat vad gäller mäns ofrivilliga barnlöshet. Att inte lyckas reproducera sig, trots att man vill, samvarierar med låg utbildning och låg inkomst. Ett lågt värde på äktenskapsmarknaden, helt enkelt. Vi har även tittat på Uggla & Mace och vad deras studie av nordirländares sex ratio och flyttmönster säger om manliga respektive kvinnliga mating strategies. Bilden står sig, dvs. att kvinnor inte ligger neråt i status.

Vidare har vi försökt knyta ihop ekonomisk o/jämlikhet med male-to-female breeding-ratio (hädanefter M2FBR). Det verkar inte långsökt att anta (det skulle inte förvåna mig) att ojämlika samhällen mätt i inkomst och kapital, också är ojämlika mätt i reproduktions-möjligheter för män. (Jag noterar att) Karin Bois i Min europeiska familj de senaste 54 000 åren noterar att bronsåldern var höggradigt ojämlik pga. lättkontrollerade resurser, och att detta verkar ha lett till en skev M2FBR där några få mäktiga män fick reproducera sig jättemycket mer än alla andra.

Vi ser en ökande ekonomisk ojämlikhet i de flesta västländer (om än ej globalt). Samtidigt pratas det om incels och sexrecession. Antropofagis explore-funktion ba': Coincidence, ey?

Om vi tänker oss att o/jämlikhetspyramiden formar sig enligt följande...

Toppen: Ett litet skikt rika, framgångsrika män

Mitten: En stor grupp högpresterande kvinnor

Botten: En stor grupp lågpresterande, lågutbildade män

...och kombinerar det med antagandet att kvinnor i allmänhet icke ligger sig nedåt i status, så innebär det att varje given kvinna har en lägre sannolikhet att träffa en fuckable kille än i en mer jämlik distribution...

Toppen: 50/50 framgångsrika kvinnor och män

Botten: 50/50 misslyckade kvinnor och män

...eller för den delen än i en mer traditionell, patriarkal distribution:

Toppen: Mäktiga, rika män

Botten: Förtryckta kvinnor

Dvs., klustringen av män på botten skapar relativt sett en större andel o-liggbara killar. Män med lågt äktenskapsvärde, i relativa termer. Kvinnor exponeras för färre attraktiva män, för att dessa är färre.

Dessutom träffar varje given man mer sällan en kvinna han vill ha - för han pallar fan inte kraven. Låt oss återigen citera Uggla & Mace:

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Så, liksom att ökande ojämlikhet leder till skevare M2FBR, pga. att färre män per kvinna är attraktiv, så leder ju detta på aggregerad nivå även rimligen till färre samlag i befolkningen. Moulay Ismail ibn Sharif, sultan av Marocco, hann knappast betäcka sina honor lika ofta som hade varit fallet om varje kvinna i hans harem istället haft vars en kille. Antalet potentiella ejakulationer per dygn är begränsade för varje man, även om han har optimala förutsättningar i termer av tillgång till kvinnor att ejakulera i. (Så blev det också ett demografiskt fiasko, som sagt:

"If anything, Moulay Ismael’s extreme polygyny put a huge dent in the overall fertility of his capital city. The average fertility rate for the women in his harem was much lower than it would have been had they been in much-less-polygynous mating relationships. Even more dramatically, in order to maintain a rolling harem of 500 women under 30 — when they were forced to ‘retire’ — some estimates suggest that he would have had to have amassed over four thousand wives and concubines over his lifetime. Given that it was a capital offense to have sex even with a former member of his harem, this puts his alleged fertility in a whole new light. Against this number — four thousand women — 1171 children is actually a staggeringly low rate of fertility, a measure of how inefficient a single man is at making use of the fecundity of a large number of women.")

 ***

Men okej. Alla de "sociologiska gissningarna" då. Vad med dem?

En sådan är att incel-killarna bara kollar porr och därmed a) inte pallar ha vanligt, jobbigt sex, i alla fall b) inte med vanliga, oporriga tjejer.

Detta lukta fördomar, tycker Antropofagi. Med en tesked empati i soppan kan vi plötsligt enkelt föreställa oss hur den enskilde, ensamme, deprimerade incel-gossen snärjer in sig i en makaber överbyggnad av adaptiva preferensformeringar, nihilistisk subkulturell identitet, och utåtriktad depression aka. narcissistiska aggression.

Själva porrfrågan kan vi lämna därhän för den här gången - den har redan diskuterats av Antropofagi i ett misstänkt stort antal inlägg. I ett lika stort - och lika misstänkt! - antal inlägg har dryftats att kausalitet och korrelation icke bör förväxlas. (Här t.ex., på själva temat faderskap.) Hur mycket porr som incels än konsumerar, så kan vi inte säga att denna exponering leder till incelskap, om vi inte gör en fet RCT-studie om saken. Mer sannolik orsak-och-verkan-riktning är vad mig anbelangar den motsatta, även om det också går att tänka sig inlåsningseffekter (dåliga lokala optimum av hög porrkonsumtion men låg IRL-kopulation).

Min poäng är att min strukturella hypotes (färre andel attraktiva män i ett mer ojämlikt samhälle med män på botten) inte motsäger porrhypotesen eller de flesta av de "sociologiska gissningarna". Män som inte är gångbara på äktenskapsmarknaden kan behöva konsumera mer porr, som en coping mechanism.

***

Vad då med min egen gissning? Min egen dumma hypotes? Om en - relativt sett - lägre andel attraktiva män?

Den bygger på några tuffa antaganden, most notably "kvinnor ligger helst inte neråt i status". Min hypotes ligger således en bit ut i paradigm-periferin, och jag bör ha låg total confidence i den. Ingångsvärdet bör var att jag har fel. (Bakgrund: Tre paradigm och sannolikheten för att de är sanna.)

För det första ska vi se en trend där antalet samlag sjunker samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten ökar och M2FBR skevnar. Det här är samband som inte bevisar någonting, men som vi vill ska föreligga på aggregerad nivå. Här är Japan ett besvärande fall, då det är ett land med jämförelsevis hög ekonomisk jämlikhet, men känt för sin låga fertilitet och sina "gräsätarmän" respektive "parasitsinglar" (för att tillgripa DN:s terminologi). Men, jag skyller på kulturella och institutionella confounders och skyndar vidare.

Jag vet också väldigt lite om den underliggande datan. Det säger inte så mycket att vi i genomsnitt begår färre samlag per person. Ett genomsnitt kan dölja stora variationer. Om min hypotes ska kunna vara korrekt, krävs att antalet samlag (från gruppen mäns perspektiv) sjunker för män med låg status i termer av inkomst och utbildning. Subgruppen högstatusmän ska ha fortsatt normal-högt antal samlag, i genomsnitt. Den sjunkande trenden ska alltså gälla de socioekonomiskt lägre skikten. På rak arm motsägs detta av den vedertagna neo-eugeniska sanningen att fattiga/korkade får fler barn är rika/smarta. Fast, kanske är det så att fattiga/korkade som väl hookar (kanske höga på metamfetamin) alltid sprutar ur sig avkomma när de väl sitter där i tvåsamhet i husvagnen, men att de uslaste lågstatus-männen ändock oftast lever ensamma i motorcykelgäng och mördar/super.

***

Nåväl; Antropofagis mäktiga hypotes är hotad. Samtidigt vill jag låta min explore-funktion löpa amok ännu lite mera innan jag diskar den här trasan. De mäktiga trådar jag nu nystar i löper nämligen hela vägen tillbaka till den epokgörande boken The Spirit Level (nästan gratis i pocket!), och dess nyliga uppföljare The Inner Level.

Som jag har fördjupat mig i tidigare visar The Spirit Level hur ekonomisk ojämlikhet samvarierar med - och också verkar orsaka - oönskade sociala utfall inom alla indikatorer som har en social gradient (dvs. blir värre ju lägre ner i samhällsskikten vi kommer). Den mekanism som föreslås i The Spirit Level, och sedermera utvecklas i detalj i The Inner Level, är att primala statusbeteenden orsakar stress i befolkningar där statusskillnaderna är påtagliga.

Det finns flera intressanta frågor i det här. Det ena är: Jaha, okej? Det vet vi. Det är så satans jävla intuitivt så att jag inte fattar hur fiskarna Wilkinson och Pickett ens upptäckte vattnet de simmade i.

Den andra är: Men asså, exakt var ska o/jämlikheten uppträda för att ha effekt? På vilken nivå? Spelar det någon roll om ett land är ojämlikt, om jag inte vet det? Spelar det någon roll om det råder jämlikhet, om jag inte tror det?

Förmodligen aktiveras statusstressen av det undermedvetna, allmänna estimat som hjärnan förmodligen gör av ens status. Förmodligen är denna förmåga formad i en samlar-jägar-tillvaro i grupper om högst 100 individer. Förmodligen löper den här adaptionen lite amok i dagens medielandskap. Men förmodligen har vi en rätt bra uppfattning om vår status i förhållande till vad som vi uppfattar som vår omgivning, i termer av människor vi möter, lönestatistik, nyhetsrapportering och Instagram-skrytflöden.

Givet sexuell-selektion-delen av evolutionsteorin - att det kön med lägre genomsnittligt parental investment (PI), tävlar om det kön med högre genomsnittlig PI:s PI - borde också män känna mer statusångest, i genomsnitt. Det är ju männen som blir bortvalda - nu, kanske, i större antal än vad som varit brukligt i en tid av jämlik M2FBR. Vi borde se en hel massa primal status-ångest i gruppen män, och den borde ge upphov till ständigt vidrigare generationer av narcissistiska och konfliktinriktade... våldtäktsmän.

Vilket får oss att snegla på den galopperande brottsstatistiken, och med spänning invänta att BRÅ rapporterar sitt regeringsuppdrag senast i maj 2019:

Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019.

Ofrivillig barnlöshet

Antropofagi har tidigare skrivit om male to female breeding ratio, samt lovat att läsa Thornhill & Palmer, A Natural History of Rape. Nu alignerar sig linjerna. Inte minst pga. Boschini & Sundström (2018), samt Scocco (DN 5/10 2018).

(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)

***

Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.

Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.

Hur som helst tyder allt på att  våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)

Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.

En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)

Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.

Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)

Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).

Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?

***

Boschini & Sundström skriver:

"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."

Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.

***

(Digression deluxe:

Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.

Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.

Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.

Slut på digression.)

***

Jag rövar en bild:

Snüdd från Boschini & Sundström.

Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).

Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.

"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."

 Vidare, om det intressanta begreppet homogami:

"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."

Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:

Mer bild från Boschini & Sundström.

Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men: 

"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."

Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning. 

"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."

***

Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:

"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.

[...]

Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.

I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.

I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.

Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).

Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.

Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."

Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.

Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.

Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.

Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."

De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.

Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.

(Digression nr. 2:

En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.

Kinas bare branch-problem är en annan historia.)

***

Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.

Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.

I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.

Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.

Två SVT Play-tips och en koslakt

Det ena är att den här gamla ranten i någon mening corroborerats av Uppdrag Granskning. Från att ha ifrågasatt marginalfenomenen (är Lars Ohly våldtäktsman? är Louis CK?) hamnar vi i att de riktigt graverande fallen kan vara helt fel. Alltså: Virtanens skuld verkar inte bara vara fullkomligt obevisad - hans oskuld verkar snarare vara bevisad.

Jag överdriver. Vi, och framförallt jag, vet ingenting om någonting. Men det är snarare ett argument mot lynchmob-justis. Jag menar, jag har hyllar den där skiten några gånger redan, vilket jag nu bär hundhuvud omkring.

Källa.

Det andra är att Steven Pinkers Enlightenment Now gör ett jävla bra case kring att allting rullar på i rätt riktning. Varenda sablarns indikator på mänsklig utveckling puttrar på i rätt riktning. Pinker big uppar Hans Rosling och Gap Minder i förordet, vilket föranleder tips nummer två: Rosling Värld. Vem älskar inte en nördig kille med grafer liksom.

Men ang. Pinker. Om nu allting utvecklas i rätt riktning... Vafan klagar jag då på? Dags att lägga ner den här skitiga skiten måhända.

Däremot håller jag med Scott Aaronson om att Pinker förkastar AI-risken lite för slarvigt. Inte för att jag är så jädra rädd för AI-hotet, utan för att jag tragglat mig igenom tillräckligt med Elizier Yudkowsky och Max Tegmark för att förstå att Pinkers behandling av ämnet är mer än gravt förenklad. Öht. är "Existential Threats"-kapitlet det klart svagaste i boken - kanske för att det inte passar in i det David Deutsch-optimistiska narrativet. Evinnerlig utveckling, men med Thanksgiving-kalkonsperspektivet à la Nassim Talebs Black Swan:

Det riktigt mind-fuckiga för Antropofagi är att Pinker eventuellt tvingar mig att slakta min kanske sista heliga ko: Ekonomisk jämlikhet.

Jag har redan noterat att jämlikhet inte gärna kan vara ett terminal value. Även om jag försöker låtsas som'et. Pinker får mig nu att förstå att världen faktiskt har blivit mer jämlik, oavsett vad Picketty (som jag inte läst mer än Jesper Roines usla svenska sammanfattning av) än säger. Framförallt undrar jag om inte ojämlikhet är en effekt av utveckling - när industrialismen kommer igång drar västländerna ifrån, men sen kommer alla ikapp på en högre nivå av välstånd. Pinker ifrågasätter även Spirit Level-resultaten (som han dock hyllar i The Blank Slate... hmmm) och pekar på att jämlika länder också tenderar att vara mer etnisk homogena m.fl. intressanta egenskaper.

Ack ja, vad ska man tro. Jag måste hur som helst inse att det är dags att öppna upp ekonomisk jämlikhetsdiskussionen på nytt, både på rent principiell nivå och på en mer empirisk vad-är-det-som-händer-nivå.

I övrigt handlar Pinkers bok mest om att visa upp exakt de litteracy, life expectancy, happiness och wellbeing-grafer som Antropofagi har tjötat om i alla tider:

Inget särskilt om lycka - Life expectancy i Japan 1945 - En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot - Sveriges smittor, Rwandas folkmord, Nordkoreas överraskning - Vet fortfarande inte! - Jevgenij Zamjatin - Ännu mer Japan-död - Nya bevis på miljöpåverkan vad gäller ras/IQ-frågan - Mot kulturrelativism (för Danmark!)

Gonatt!

Darwinian left, hobbsianska fällor, och legalisering

(Bakgrund: Afroamerikanska maskulinitetsnormer; The Blank Slate-icke-recension; fyra förklaringar; anekdotika; hur farligt heroin är; ragnarök; Schelling, Somalia och SSC; krisa uppfattning på marginalen; del 2; naturligt etc.; kyskhet etc.; legalisera... mord!; otroligt mycket krokodil; hålla med en moderat; släpp klippan; knarkmord i Sverige; nu jävlar ska vi knarka; tänka lite konsekvent; lutande trendlinjer; mer mord; fyllan/villan; går åt helvete; dödligheten; hypotesomtag; folkhälsofrågorna; brottsstatistik; automatvapen och knark; skörda; skrivelsen; cannabis; Nutt; knark & confirmation; knarkvåld; buffén; dumheterna; jämlikhet; ojämlikhet; Zamjatin; yes I can; slaveri; Schelling-punkter; blandade insikter; Trädgårdhsarbetet fortsätter; blev visst postmodernism.)

Även Pinker skriver om "afroamerikanska maskulinitetsnormer". Pinker tar emellertid maskulinitetsnormer till en ny nivå, och diskuterar en hög murder rate i den afroamerikanska populationen som en Hobbsiansk fälla. Han lutar sig mot bl.a. Wilkinson (The Spirit Level), och noterar knarkekonomins våldsspiral. Datan visar tydligt att Leviathan hindrar våld, och att afroarmerikanska subkulturella communities (G-code!) liksom narkotikans oreglerade marknader är kaos.

Så, det handlar inte om att säga "maskulinitetsnormer". Det handlar om att öppna rätt låda. Om att faktiskt förklara, genom att lansera testbara mekanistiska hypoteser.

Antropofagi har självständigt resonerat sig fram till ungefär det perspektiv Pinker kallar the Darwinian Left. Det är ungefär det jag försöker förklara för Aron Flam - att det som är fel med stora delar av vänstern idag är relativismen och sanningsföraktet, inte nödvändigtvis etiken. En realistisk ontologi kan kombineras med en normativ ståndpunkt som traditionellt sett förknippas med vänstern. Här är Singers poäng central - jämlikhet bör och kan icke hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. (Se Ännu fler slutord och Singer och jämlikhet.)

Vad är då "vänstern"? Dels en utilitarist-konsekventialism, tror jag, rent moralfilosofiskt, vilket kan kopplas ihop med en respekt för utfall och empiri (även om sambandet tyvärr är svagare i verkligheten än i önsketanken). Men också en insikt som Pinker formulerar som reciprocal altruism, dvs. den evolutionärt förklarade strävan att samarbeta under vissa förutsättningar.

Genom spelteori och god vetenskapsfilosofi kan ens vägar korsa Foucaults och Nietsches. Jag har tidigare skrivit om detta Vägskäl. Jag har försökt operationalisera jämlikhet som en slags spelteoretiskt "terapeutiskt intervall", där samarbete är rationellt för alla inblandade. Jämlikhet samvarierar med färre samhälleliga problem. Och jämlikhet kan ses som ett cooperate-gynnande intersubjektivt fenomen (del 1; del 2). Att gilla jämlikhet är ju typiskt vänstern, va?

Att bara säga "låda=maskulinitetsnormer" är inte så bra. Lådan kan vara tom. Det som Pinker kallar för vänster-darwinian säger istället "reciprocal altruism"; men denna låda går att öppna! I lådan finns t.ex. evolutionära förklaringen, som är en överlåda till psykologiska och neurologiska lådstrukturer; där finns spelteoretiska teknikaliteter och ekonomiska modeller som beskriver agenternas beteende givet förutsättningarna i miljön. Det är en bättre låda!

Det blev således inte postmodernism, ändå. För, vi kan beskriva förutsättningarna som i kombination med den mänskliga naturen leder till respektive utfall - i realistisk-ontologiska, empiriska fakta. Vi kan notera att den somaliska klankulturen är rimlig givet förutsättningarna (Pinker noterar att just herdekulturer föder hederskulturer, eftersom det är lättare att stjäla någons boskap än deras åkrar + lite andra anledningar), men att somalier som lyft ur denna kontext inte är evigt predestinerade till onice beteende. Afroamerikaner som lyfts ur sin fattiga, laglösa, knark-ekonomi-dominerade kontext är heller inte mer våldsamma än "white kids", enligt Pinker.

"Kulturrelativism" får nu en helt ny innebörd. Vi kan förklara, utan att försvara, att människor givet vissa förutsättningar beter sig på ett visst sätt - eftersom det är helt rationellt. Sen kan vi bestämma hur vi vill att människor i allmänhet ska bete sig - förmodligen söker vi efter ett optimalt ekvilibrium, där massiva samordningsvinster kan extraheras - och så skapar vi, politiskt, incitamentstrutkurer som leder till denna situation. Det är givetvis trixigt, men det är inte omöjligt givet human nature.

En liten incitament-tweak, som jag nu åter-uppvärderar jämfört med övriga förklaringar, är att legalisera (totalkonsumtionsmodellera!) narkotika, för att eliminera en hobbsiansk fälla.

Pissiga maskulinitetsnormer finns också, på en annan förklarings/låd-nivå. Men de kan beskrivas som det rationella beteende som individuella män vidtar när Leviathan ej vaka över dem och deras hustrur. Typ.

[Uppdatering:

Som så många andra Antropofagi-inlägg, har detta tillkommit i en väldig hast på en liten kafferast. Därför är det kanske rätt svårt att förstå vad det är jag säger. Jag säger: 

Anta att svarta mäns sämre-än-förväntade livsutfall delvis är en effekt av dåliga maskulinitetsnormer - i så fall vet vi mer, om vi förklarar vad maskulinitetsnormerna faktiskt består i. Om vi förklarar maskulinitetsnormera med en hobbsiansk fälla, så går vi djupare ner i lagret av verklighets-nivåer, istället för att bara säga "maskulinitetsnormer" och sluta där.

I detta specifika fall blir vi klokare om vi förklarar vad vi menar med sådana normer, eftersom vi - med hjälp av Schellingesque spelteori och Pinkersk evolutionspsykologi inser att afroamerikanska män förmodligen beter sig rationellt givet sina omständigheter. Det krävs någonting lite extra för att flytta ett suboptimalt ekvilibrium. 

Maskulinitetsnormer är således en funktion av en rasistisk struktur, som reproducerar strukturen. Människan som biologisk livsform kommer att bete sig så här om den måste - den optimerar för förutsättningarna. 

Tyvärr låser detta gruppen i en sämre-än-möjlig verklighet. Ett fångarnas dilemma, så att säga, där den som avviker från den sk. maskulinitetsnormer sannolikt får ett ännu sämre livsutfall. Det kanske kan sägas vara ett fall av Moloch, helt enkelt. 

Ett sätt att röra sig bort från den subotimala situationen skulle kunna vara att introducera lite Leviathan, lite stat, där det nu inte finns någon - dvs., legalisera narkotika och reglera denna marknad. Konkurrens skulle då kunna ske utan våldsanvändning, vilket skulle sänka den relativa usp:en av att tillämpa G-code eller hederskultur - dvs. skulle sänka förtjänsten av att agera våldsamt mot medspelarna. Den reciprocala altruismen skulle inte behöva inkludera våldsamma repressalier.]