Det finns alltså olika trial-and-error-processer i kvantosäkerheten, som mejslar ut makro-deterministiska rumtidshallucinationer (eller motsvarande) i form av invariabilitetssträngar eller komplexitetsstackar. En människas perceptions-kognitiva process (så som formulerad i predictive processing-modellen) handlar om att applicera top down priors på sinnesdata och felkorrigera diskrepansen - detta tycks generera vår medvetandeupplevelse (men vi måste inte dra in the hard problem of consciousness - detta funkar precis lika bra utan en sträng definition av medvetande, och säger kanske därför måhända rätt lite om the hard problem). På motsvarande sätt är evolutionen en trial-and-error-process där varje manifesterad instans av genkombination - varje individuell organism - är en "trial," och där felkorrigering är selektionsprocessen där vissa organismer dör eller misslyckas med att reproducera sig.
Tidsdimensionen är en tolkning av sannolikhetsfunktioner: Termodynamikens andra huvudsats och den ständiga globala entropiökningen å ena sidan, men å den andra sidan också komplexitetsfickor som uppstår genom darwinistiska evolution på ett abstrakt plan (där evolution genom naturligt urval och DNA är lokala fall av den substratoberoende Price-ekvationen). Genom trial-and-error-processer kan komplexitetsgraden öka lokalt i ett universum där komplexitetsgraden vanligen minskar; sannolikhetsläran säger oss att alla tillstånd blir mindre komplexa - entropin ökar - men om vi tänker på saken förstår vi att system som förmår öka sannolikheten för sin egen existens också är sannolika. Genom lärandeprocesser - trial-and-error - kan de minska entropin lokalt.
Kvantverkligheten är ett surr av kvantosäkerhet som reduceras till en lokal makrodeterministisk och (så vitt vi uppfattar det) rumstidslig fysikalistisk verklighet. Genom observation dekohererar vi kvantosäkerhet, vilket innebär att vi när vi felkorrigerar vår egen kognitiva modell tvingar verkligheten att "välja" vilken makrodeterministisk MWI-förgrening vi beträder.
Man kan anklaga evolutionen för att vara indeterministisk eftersom en deterministisk verklighet med ett trivialt synsätt inte synes ha utrymme för differentierade utfall. För en trygg determinist är detta ett störigt synsätt, och denne kan lätt upplösa problemet för sig själv genom att använda sannolikhetsbegrepp för att spegla epistemiska värderingar av den "stokastiska" evolutionsprocessen. Sanningen är dock att det finns en djupare anledning att ändå dröja sig vid det tillsynes triviala faktum att differentierade utfall och determinism inte lirar med varandra: Evolutionen är djupare än den determinsitska, fysikalistiska verkligheten som vi modellerar som rumtid. Evolutionen är en trial-and-error-process genom kvantosäkerhet, som bara vid "observation" dekohererar kvantosäkerhet och tvingar fram en deterministisk makrovärld; en MWI-förgrening. "Observation" i det här fallet är alltså evolutionsprocessens lärande-steg så som uttrycks i fitness och genom Price-ekvationen, och där varje organism är en "trial" och varje observation är ett steg i verkligheten där organismen igenom sitt agerande rör sig genom ett fitnesslandskap.
***
(I det följande trillar jag i the hard problem-fällan igen och pratar mycket om medvetanden, men det går förmodligen lika bra att ignorera den saken och helt enkelt prata om att olika invariabilitetssträngars kvantosäkerhetsätande ansikten observerar varandra och således korsas i samma MWI-förgreningar. Frågan om medvetande skulle kunna lämnas därhän. The hard problem vinner alltid på juijitsu.)
Om nu varje medvetandeupplevelse är en trial-and-error-process som tvingar fram kvantsäkerhet ur kvantosäkerhet och således förgrenar MWI-multiversum, då innebär det också att medvetandeprocesser-i-form-av-invariabilitetssträngs-ansikten också innehåller varandra. I min makrodeterministiska fysikalistiska rumtid finns ju allsköns andra aktörer som jag uppfattar som medvetanden, och som av allt att döma är det. (Det finns också andra-nivå-medvetanden, som samhällen och arter som också bildas av evolutionära komplexitetsökande trial-and-error-processer som förmodligen också har egna medvetandeupplevelser, men det är en annan historia just nu.) Jag, eller min PP-process, har dekohererat kvantosäkerhet och beträtt en viss MWI-förgrening där andra medvetanden också uppträder. Det betyder också att mitt medvetande uppträder i andra medvetandens, eller att andra komplexitetsökande trial-and-error-processer i sina egna modeller beträder MWI-förgreningar som innehåller (versioner av) mig och min kvantosäkerhetsätande PP-process.
På sista raden har vi således en interdependens där många invariabilitetssträngar modellerar varandra och kollektivt förgrenar MWI på ett ryska dockor-sätt där olika förgreningar innehåller de andra i tredjeperson.
Medvetandet är självt observerat av andra och därmed själv en del av andra makrodeterminisitiska invariabilitetssträngar. Medvetandena skapar världar med varandra i.
Rumtid må med Anil Seths ord vara en kontrollerad hallucination. När flera medvetandeupplevelser dekohererar sig fram till samma verklighet (förvisso från olika perspektiv) uppstår en intersubjektiv rumtid. Deras subjektiva banor korsas likt hur subjektiva ljuskoner korsas i den objektiva rumtiden enligt relativitetsteorin.
***
Det har tidigare ofta på denna blogg konstaterats att intersubjektiva fenomen är lögner som påverkar verkligheten: Ideologier, religioner, pengar, kulturer, (dys-?)funktionella memes. Om många tror på samma sak så blir den sann i akt och mening av de troendes handlande; det "latenta variabeln" blir så att säga det avtryck i verkligheten som formar sig i enlighet med flockens kollektivt synkroniserade handlingar.
Eftersom Price-ekvationen är substratoberoende och den kulturella evolutionen ger att även samhällelig trial-and-error-utveckling bilar invariabilitetssträngar, uppstår en mycket intressant förklaring till att saker som egentligen bara är kollektiva hallucinationer också får implikationer i verkligheten. Att vara ett "intersubjektivt fenomen" är som vi nu förstår ej alls något trivialt. Interdependens mellan enskilda trial-and-error-kvantosäkerhetsätande-komplexitetsökande-invariabilitetssträngsmaskar (ska vi kalla dem Smaskar?) kombineras i intersubjektiva kvantförgreningar (kollektivt modellerade som rumtid, det för övrigt kanske mest grundläggande intersubjektiva fenomenet för oss människor) och bildar högre-nivå-emergenser. Vi kan alltså förstå att Smaskar som lindas ihop blir större smaskar (människor bli samhällen), och förmodligen är det mindre Smaskar som blir oss (typ neuroner eller what ever).
Intersubjektiva fenomen blir därmed väldigt mycket mer ontologiskt robusta än vad vi kanske tänker oss när vi pratar om att typ "religion är summan av de troendes trosföreställningar och beteenden." Det är inte bara spelteoretiska abstrakta nätverk utan de facto sammanlindande makro-Smaskar som i sig genom sin komplexitetsökning äter kvantosäkerhet och mejslar ut MWI-förgreningar (som kanske dock inte alls modelleras i rumtid, som för oss människo-subjektnivå-Smaskar).
Det är sjukt intressant att tänka sig att rumtiden i sig är ett intersubjektivt fenomen i sig, vilket vi nu inser att det uppenbarligen är, eftersom det betyder att det finns en kontinuerlig gradering av intersubjektiva fenomen; från den super-intersubjektiva rumtiden till allt mindre intersubjektiva graderingar bortåt, utåt från den kollektiva människo-subjektnivå-Smaskens intersubjektivitets-centra.
Och säkert är det så att Smaskar förklarar varför vårt universum existerar trots att det, som Tomas Hertog noterar i Om tidens uppkomst, är en rätt osannolikt utveckling givet universums initiala förhållanden.
"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."
Samtidigt påstår jag att evolutionen är den djupare regeln och att även naturlagarna, liksom tid och rum, är funktioner av evolution snarare än att vara eviga. Mer specifikt är "tiden [...] en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation."
Redan i Frågan...var Antropofagi inne på att Popper störde sig på evolutionsteorin som varandes tautologisk. Enligt Atlas of Wonders and Monsters formulerade han en egen variant av teorin, där han beskriver evolutionen som en trial-and-error-process för att lösa problem, där varje individ är en "trial" och varje fall av selektion ("killing of the organism") är error-elimination. Problemet som ska lösas är fitness, dvs. överlevnad och reproduktion i förhållande till lokalt rådande selektionstryck.
Eftersom "organisms can evolve error-eliminating mechanisms that are distinct from simply dying" är även homeostas och andra individ-processer att betrakta som analoga. En sådan (kognitiv) process är just predictive processing, där kognition kan beskrivas som en lokalt evolverad verklighetsmodell där selektionen är felkorrigeringen. Eftersom rumtiden är en modell av verkligheten är det föga förvånande att "predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden" för individen. Frågan är dock hur detta kopplar till observation som kvantsammanflätande interaktion som "löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten."
"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."
Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?
Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.
Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.
Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.
Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.
Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!
Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.
För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.
Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).
***
Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:
"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."
Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.
Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.
Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.
Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.
Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfeistället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.
FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner.
Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.
Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.
Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.
Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.
Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:
"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.
Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)
Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."
Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.
Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.
***
En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...
("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")
...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Faileller The Weirdest People in the Worldeller Jared Diamondeller Peter Zeihanså kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.
Reglerna ändras hela tiden!
Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.
Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.
Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.
Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.
Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.
Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.
***
Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.
Life is a series of serious choices/ Theories is formed from experience, never mysterious forces/
Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:
Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!
Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.
***
Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)
All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.
Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)
Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.
Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.
Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)
Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.
Vad gäller fördomar så finns det i alla fall två distinkta åskådningar - eller så lyder i alla fall min fördom.
***
Den ena åskådningen bygger på antagandet att fördomar ≈ ondska. Fördomar är fel, och fördomar gör att människor behandlar människor utifrån felaktiga och orättvisa antaganden. Låtom oss gå till Källan:
Självaste Olof Palme/The Latin Kings förtäljer att "en sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde." För att vara tydlig så är det verkligen ingenting fel på "allas lika värde" - det är (vid sidan av den fria viljan) ett av individualismens viktigaste axiom. (Relaterat: "Allas lika värde" som intersubjektivt fenomen; en gång till; slapp essä; thymos.)
Men, baserar detta sig måntro på ett felslut? "Allas lika värde" ska inte vara predikterat på "allas likhet", vilket Singer lär oss. Folk kan vara olika, och ändå ha ett lika värde. (Vilket inte innebär att alla har samma förutsättningar - man kan behöva kompensatoriska åtgärder - eller att "lika utfall" är önskvärt - män ska inte behöva genomgå abort. Singer igen.)
Däremot så finns det all anledning att vara på sin vakt mot generaliseringar, när vi interagerar med ett specifikt fall, och det tillkommer även en empirisk fråga om huruvida en generalisering i sak är korrekt, oavsett hur stor variationen är inom en given kategori. Det kan också vara så att en generalisering är korrekt i en totalpopulation, men att det föreligger selektionseffekter som gör att du oftast inte interagerar med ett representativt urval av den givna kategorin. Typ såhär.
***
Den andra åskådningen är att fördomar i allt väsentligt uppstår för att de är behändiga och korrekta modeller, som genererar korrekta prediktioner. Vi generaliserar det vi ser, och det är gott. Men är det rätt?
Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är "felaktig" i något särdeles relevant avseende.
Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering "män är sexualbrottslingar" faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).
Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då "felaktig"? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.
Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.
Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med "sanning" i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)
"Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals" är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.
Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en bra sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött [...]
Fördomar är alltså korrekta i den mening att de är nyttiga - men vad värre är att de ofta är korrekta även oavsett nytta. Kalla de stereotype accuracy om du vill. Kvinnan som korrekt agerar som att alla män är våldtäktsmän, hon gör rätt utifrån en risk-kalkyl. Men, hon tror säkert även någonting korrekt - vissa män är våldtäktsmän! Hon tror knappast att alla män är våldtäktsmän.
Hon agerar för max-nytta, men har förmodligen en korrekt uppfattning om vad sannolikheten är för att en given man är våldtäkts man - den är låg. (Olika observationer - skumma beteenden och grad av berusning - kommer såklart att påverka bedömningen, vilket också säkert är helt korrekt, och i alla fall nyttigt.)
Så ja, det är "rätt" i den mån att det (ofta) är korrekt. Är det då normativt rätt? Är det moraliskt?
Det finns externaliteter:
Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)
Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)
Externaliteterna rör alltså att nyttiga och korrekta antaganden kan vara felaktiga i ett visst fall, och då ha negativa implikationer för, typ, somaliern som är på anställningsintervju.
Vad är lösningen på det specialfallet? Tja, att göra det möjligt att tänka rationellt - att inte fatta beslut under stress. Att möjliggöra så mycket informationsinhämtning som möjligt, för att göra användandet av stereotypen meningslöst. Och, att reducera risken för negativa implikationer om fördomen skulle visa sig vara korrekt.
Vi lär oss då att det ska gå att avskeda folk (dvs. dämpa risken), och att det ska gå att begära ut allsköns uppgifter om alla människor (minskar nyttan av stereotyper när vi vet mer om individer).
***
Det fina med fördomar är att de skiter i orsaken till att de eventuellt är sanna. En bra fördom behöver exempelvis - som Palme påpekar - inga "vederstyggliga teorier" för att få fäste. Fördomar är inte ett överdrivet stansande av datadegen enligt vänster hjärnhalvas principer. Fördomar är bara en signal, ett mönster i världsväven, som Vi Som Prediktionsmaskiner använder för att agera fördelaktigt. Fördomar kanske är falska och fel - men de är fan mer fitta än Hagamannen. Fitness Beats Truth, och där går fördomar före och skiter blankt i sanningen. Framförallt skiter de i hur det kan komma sig att ett visst mönster i världsväven uppkommer. Fördomarna bara finns, och därför har de i någon mening selekterats för.
Och om fördomar i någon mening har selekterats för, är de då i någon mening parasitiska? Är deras fitness som memes frikopplade från vår fitness som bärare?
"[a]nything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism" + nuförtiden kan idéer lätt migrate = därför selekteras idéer för att vara parasitiska. Och fäbless för kartor som korresponderar med territorier är en kognitiv bias som kan exploateras av parasitiska idéer.
...så torde fördomar bli allt mer korrekta, ju mer friare idéer kan röra sig genom människomedvetande-substratet.
Men, "fäbless för sanning" är långt ifrån vår enda kognitiva bias. Om vi ska utgå från den taxonomi av förnufts-känslor som beskrivs av Wojtowicz & DeDeo så borde fördomar selekteras för att tillfredsställa känslomässiga behov av co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity. Dessa står som bekant i viss mån i strid med varandra, och därför kan vi förvänta oss en betydande artbildning inom fördomsfaunan (-floran?), där en ökande specialisering uppträder. Inom grupper som preminierar co-explanation, borde fördomar som tillfredsställer efterfrågan på co-explanation dominera, kanske på bekostnad av simplicity. Samtidigt borde generalist-memes också ha en fitness-fördel, i vissa andra avseenden.
***
Låt oss för enkelhetens skull lämna fördomar-som-specialfall-av-memes, och istället diskutera memes rent generellt. Låt oss åkalla den sk. r-/k-selektions-modellen - men för memes! Som elefanten så kommer k-selekterade memes vara komplexa, specialiserade, ha en långsam reproduktionstakt och en lång livscykel, ha en hög föräldrainvestering, etcetera. Vi kallar dem elefant-memes.
Hur skulle en elefant-meme kunna se ut? Den skulle kunna vara en idé med en ganska stabil identitet. Kanske, typ, som en vedertagen religion eller ideologi. En idé eller en familj av idéer som kodifieras och förankras i tydliga artefakter, dokument och institutioner - en sådan är trögrörlig, och har en långsam fördelningstid. Låt oss trots allt hävda att judendomen är mer stabil - trots sentida avknoppningar som katolicism, islam och protestantism - än vissa dagsländor som QAnon, eller Nation of Islam, eller faktiska jedis, eller... Ja, allt som är mer kortlivat än judendomen (obs, ca 4000 år gammal).
Elefant-memen Judendomen föder få barn, men har en hög föräldrainvestering per barn. Så ser vi också hur den födde kristendomen, och än idag skyddar sin tonårsson från egna fadäser likväl som mobbaren sunni-islam. (Analogin brister på så många härliga sätt!!)
k-sekelterade arter tenderar att vara mer hjälplösa som unga. Låt oss översätta detta till att judendomen inte fäster direkt vid ett medvetande, utan behöver mycket hjälp och förklaring för att sippra in. Men, sen sitter den där, med all sin kabbalism och hypertexter. Elefantmemer behöver man lära sig aktivt, och man behöver läromästare. Man behöver verktyg så som läskunnighet, intelligens (?), och tålamod (?). I viss mån. Elefantmemes är mer en "aquired taste", och mindre ren jävla chokladglass.
[Uppdatering: Elefantmemes kräver större "föräldrainvestering" inte bara i att de kräver läromästare, skriftliga källmaterial, och grit. Man kan också tillgodogöra sig elefantmemes genom fostran eller genom att födas i en viss kultur. Så, det handlar inte om att alla troende judar har satt sig ner och bläddrat i det stora religions-kartoteket, fattat ett aktivt beslut, och sen läst in sig på Toran. Just judendomen är ju känd för att ärvas, och alltså förvärvas genom börd. Dock innefattar fostran Toran-läsning och religiös indoktrinering deluxe, så det är en rejäl effort som detta elefantmeme kräver.]
r-selekterade memes då? r-selektion innebär många barn per kull, täta kullar, låg föräldrainvestering. Råttor är typiskt r-selekterade; generalister som spawnar som fucking gnagare. Så, en Råttmeme kan, till skillnad från en Elefantmeme, leva var som helst, och den behöver ingen vidare indoktrinering eller skolning för att infektera en hjärna. En råttmeme-population exploderar så fort Malthus tillåter.
Elefantmemes är stabila, oföränderliga, specialiserade. De sitter väl förankrade i sina respektive medvetanden. Råttmemes kan däremot blomstra så fort miljön är höggradigt variabel. Alla som läst den oerhört eminemta After Manvet att alla som överlever apokalypsen är råttor, och att det är råttorna som är gemensam förfader för alla organismer som skall komma sedan.
I en variabel tid kommer kulterna att myllra. När saker ändras snabbt, är det de snabbföränderliga trosuppfattningarna som frodas. (Men ack, The Red King-effect!)
Alla tumultartade tidsepoker är fyllda av konspirationsteorier.
***
Men, vi måste hålla tand för tunga. Elefantmemesen är ju specialiserade, vilket innebär att vissa är selekterade för extremt starka behov av simplicity - andra är selekterade för behov av unification. Olika människor som har olika tyngdpunkt vid olika förnuftskänslor, är olika miljöer. Råttmemes är alltså de generalister som fortplantar sig snabbt, och som funkar för alla människor oavsett kognitiv profil. Så, extremt unification-tunga memes är inte råttmemes bara för att de troligen är konspirationsteorier - de är bara elefanter på den savann som utgörs av foliehattsfolk.
Är elefanter ändå mer långsamma i sin förändring och anpassning? Är i så fall antisemitism en konspirationsteoretisk elefant-meme, medan klassisk popperiansk rationalism är en simplicity-intensiv elefantmeme? Vilka memes är specialicerade för precision? För power?
Vad är en generalist, en råtta, i sammanhanget? Vilka memes funkar för alla sinnen?
***
Återvänd till fördomar-som-specialfall-av-memes. Vilka fördomar är k-selekterade, och vilka är r-selekterade? Vilka är elefanter, och vilka är råttor?
Jag vill föreslå att just nämnda antisemitism är en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för unification- och co-explanation-intensiva sinnen. Det är en över tid stabil fördom. Eftersom antisemitism är en sannskyldig konspirationsteori så är det också en fördom som för med sig extremt mycket Gratis Förklaring Av Världen Och Sambanden. Judarna, liksom. Den kan misstas för att vara en Råttmeme, eftersom den är generalist såtillvida att den gör anspråk på att förklara allt, men sett utifrån sinnes-substratsperspektivet är de inte en generalist, eftersom den är usel på att attrahera simplicity- eller precision- intensiva sinnen.
Wojtowicz & DeDeo kopplar uttrycken ihop unification och co-explanation, och det är också intuitivt för mig att de hör ihop, så jag ser inte att detta måste förklaras. Läs deras artikel, specifikt avsnitt IV, om du är förvirrad.
Jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för precision och descriptiveness är fördomar som helt enkelt är väldigt detaljerade. Som, typ, skiljer på berber och araber, på ashkenaziska och sefardiska judar, på finska- och rumänska romer, på afroamerikaner och amerikaner med västindiskt ursprung, etcetera. Helt enkelt är det fördomar som drar sin kraft ifrån att verka väldigt specifika, och därmed mer korrekta. Det känns helt enkelt mer insatt att veta att nigerianer i USA tjänar multum, men slavättlingar skjuter varandra och sitter i finkan och röker crack. Fördomsaspekten försvinner förstås om vi blir extremt detaljerade - tillslut uttalar vi oss om enskilda individer, och till och med om enskilda individer vid en viss tidpunkt - men de flesta precision-selekterade Elefant-meme-fördomar befinner sig ändå på en extremt aggregerad nivå. Det finns liksom 1,4 miljoner sefardiska judar bara i Israel, så en fördom specifikt om dem kommer inte vara extremt mycket mer korrekt än en fördom om alla judar. (Om det inte råkar finnas väldigt tydliga och systematiska skillnader mellan undergrupper.)
Att dela upp grupper i undergrupper ger såklart, förutom en känsla av precision, även en känsla av deskriptivitet - det är fler detaljer och mer olika empiriska faktum som kommer att spelas upp i en redogörelse av den transatlantiska slavhandeln och den sentida invandringen av afrikaner till USA, än om man bara prata om afroamerikaner som en monolitisk grupp. Därför menar jag att precision och descriptiveness hör ihop.
Descriptiveness kopplas dock av Wojtowicz & DeDeo ihop med power, som är "the theoretical value corresponding to descriptiveness [...]: how descriptive an explanation is in a world where it was true." Så, när jag kopplar ihop descriptiveness med precision handlar det om att känsla av detalj ger känsla av precision och känsla av descriptiveness. Vi vill dock även säga något om Elefant-fördoms-memes som selekterats specifikt för power, och då kanske vi ska prata om de som selekterats för power och descriptiveness, för att vara lite konsekventa.
Lite om power, då:
Valuing power means valuing explanations that make
more definite predictions. All other things being equal, more descriptiveness is always a good
thing. Power is more ambiguous, and someone might consider power to be a virtue or a vice.
High-power explanations make definitive predictions and therefore more easily falsified; they are
also more easily learned from experience. Further, if you believe a high power explanation, you
expect those who value descriptiveness to be receptive to it as well.
Power can also be a vice, however, because the world is not always as predictable as we might
wish. In uncertain situations, one might value low power explanations as more open-minded
and allowing for a wider range of possibilities.
Jag skulle vilja påstå att "för hög power" är analogt med overfitting; en fördom som är skräddarsydd efter ett visst dataset kommer att ha lägre prediktionskraft inför okända populationer.
Så, jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är fördomar som inte precis är extremt specifika vad gäller vilka grupper-i-grupperna som har vilka egenskaper, utan istället födomar som är väldigt specifika gällande vad dessa egenskaper består i. Så, det handlar inte om att veta skillnaden på olika sorters västafrikaner, utan att vara mer eller mindre exakt gällande exakt vad fördomen förutsäger för egenskaper och/eller beteenden från en given grupptillhörighet.
En Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är då exempelvis att alla romer är tjuvar,jämfört med den mindre specifika men per definition mer korrekta fördomen att alla romer är brottslingar. Eller, att alla judar får nobelpriset, jämfört med den troligen mer korrekta fördomen att alla judar är smarta. Visst, observerar vi nobelpristagar-populationen så hittar vi oproportionerligt många judar, men fördomen hjälper oss inte när vi går ut på gatan i israel och börjar förutsäga huruvida folk vi ser har ett nobelpris eller ej.
***
Det om olika typer av Elefant-fördoms-memes, selekterade för våra olika förnuftskänslor. Vad med Rått-fördoms-memes, då?
Dessa fördomar är per definition alltså inte specialiserade för någon särskild förnuftskänsla - de ska vara generalister. De måste också kunna erövra en tom ekologisk-memetisk nisch snabbt.
En typ av Rått-fördoms-meme torde i alla fall vara den som rider på ett dagsaktuellt fenomen. T.ex., att alla kineser äter fladdermöss eller i alla fall äckliga jävla djur, eller i alla fall att Wuhan-kineser gör det.(Notera hur snitsigt jag varierade power och descriptiveness i de där olika typerna av kines-fördomar!)
Så, innan jag avtvingas raka svar på alla de många obesvarade frågor som detta inlägg kryllar av, så lyssnar vi en gång till på Anonym Internetz-rappares låt Wuhan, dvs. del två i denna installation:
EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Möjligen är a) och b) samma sak, om nu en dålig exekutiv förmåga grundas i otydligt viktade mål, men det skulle kunna vara så att exekutiv förmåga handlar om ren drivkraft oavsett mål, och att det underutvecklade dopaminsystemet gör själva motivationen att agera svagare.
Som synes har jag haft lite svårt att få ihop den bristande exekutiva förmågan med det underutvecklade filtret för sållning av interoceptiva impulser...
ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta [...]
På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".
My model has several different competing mental processes trying to determine your actions. One is a prior on motionlessness; if you have no reason at all to do anything, stay where you are. A second is a pure reinforcement learner - "do whatever has brought you the most reward in the past". And the third is your high-level conscious calculations about what the right thing to do is.
These all submit "evidence" to your basal ganglia, the brain structure that chooses actions. Using the same evidence-processing structures that you would use to resolve ambiguous sense-data into a perception, or resolve conflicting evidence into a belief, it resolves its conflicting evidence about the highest-value thing to do, comes up with some hypothesized highest-value next task, and does it.
I've previously quoted Stephan Guyenet on the motivational system of lampreys (a simple fish used as a model organism). Guyenet describes various brain regions making "bids" to the basal ganglia, using dopamine as the "currency" - whichever brain region makes the highest bid gets to determine the lamprey's next action. "If there's a predator nearby", he writes "the flee-predator region will put in a very strong bid to the striatum".
The economic metaphor here is cute, but the predictive coding community uses a different one: they describe it as representing the "confidence" or "level of evidence" for a specific calculation. So an alternate way to think about lampreys is that the flee-predator region is saying "I have VERY VERY strong evidence that fleeing a predator would be the best thing to do right now." Other regions submit their own evidence for their preferred tasks, and the basal ganglia weighs the evidence using Bayes and flees the predator.
This ties the decision-making process into the rest of the brain. At the deepest level, the brain isn't really an auction or an economy. But it is an inference engine, a machine for weighing evidence and coming to conclusions. Your perceptual systems are like this - they weigh different kinds of evidence to determine what you're seeing or hearing. Your cognitive systems are like this, they weigh different kinds of evidence to discover what beliefs are true or false. Dopamine affects all these systems in predictable ways. My theory of willpower asserts that it affects decision-making in the same way - it's representing the amount of evidence for a hypothesis.
Så, en bristande exekutiv förmåga skulle kunna bero på samma underutvecklade dopaminsystem, där impulser att göra saker inte får tillräckligt stor vikt för att övertrumfa den grundläggande priorn att inte göra någonting.
Så, jag tror nu att ett underutvecklat dopaminsystem får följande tre effekter hos IPS:are:
1. Underutvecklad filterfunktion (i de basala ganglierna?) gör det svårt att värja sig från interoceptiva impulser ("emotionell ADHD").
2. Underutvecklade målfunktioner (i frontalloberna?) där svagt viktade mål skapar ambivalens och oförmåga att prioritera.
3. Svagt viktade impulser (till striatum?) leder till inaktivitet, om man inte hårdtränar sina priors att tro på vissa givna impulser (aka. "rutiner är viktigt för IPS:are").
När nu DN har följt efter Antropofagi i ansatsen att uppmärksamma BPD/ EIPS/ IPS/ borderline/ emotionellt instabil personlighetsstörning, och Predrag Petrovics forskning och bok, kan det vara dags att se hur Petrovics modell med otillräcklig interoceptiva filtrering kan förenas med Scotts bayesianska kognitionsmodell. Scott:
In a Bayesian model of cognition, borderline is a tendency to underweight the prior relative to the posterior, or maybe difficulty forming priors at all. So for example, if you have a certain happiness set point, your current happiness should be some function of your prior (that set point) and your current evidence (whatever has recently happened to shift that set point). Borderlines underweight the set point and overweight the current evidence. Normally your emotional judgments would come from an average of your whole history of experiences, with your present experiences weighted a little higher. Borderlines’ judgments will be based almost entirely on present experiences, with everything else that’s ever happened to them barely registering.
När jag inmundigar en viss källa eller en viss argumentation, så tenderar den att få ett oproportionerligt stort genomslag - jag "underweight the set point and overweight the current evidence". Samma sak på känsloplanet, som sagt:
Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!
[...]
Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!
Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.
Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.
Scotts beskrivning ligger rätt nära:
Everyone has their own conception of borderline personality. I think of it as being metaphorically very light, like a leaf in the wind.
If you’re very heavy, small gusts of wind barely move you at all. When something good happens, you are only a little happy. When something bad happens, you’re only slightly sad. But if you’re a leaf, then the slightest breeze can carry you basically anywhere. You have no weight, no inertia. The smallest setback can push you all the way to intolerable misery. The smallest victory can push you into ecstatic joy.
The most noticeable feature of borderline personality is extremes of emotion. Some people argue that borderlines are unusually bad at handling emotions. I don’t think this is true. If you ask them their techniques for dealing with emotion, they usually know better ones than most people. They just have stronger emotions. Just as it’s easy to budget when you’re rich, it’s easy to practice good coping strategies when nothing bothers you too much. But if your emotions are orders of magnitude stronger than most other people’s, even great coping strategies won’t always be enough.
Likewise, I don’t think borderlines have some special extra tendency toward suicidality and self-harm. I think it’s natural to start thinking about those things when confronted with emotions beyond your ability to control. A lot of people will, at the worst moment of their lives, when everything is crashing down around them, consider killing themselves. But most people get that level of misery once in a lifetime, whereas borderlines might get it once a month.
Jag gillar det här, dels eftersom jag känner igen det väldigt mycket och igenkänning verkar alltid locka lite. (Det kan handla om Vishudimagga, Jung eller Myers-Briggs.) Det ger också lite benchmarking eller referenspunkt - nej, tydligen är det inte likadant från insidan av alla människor. (Aaaah, Different Worlds, vilket himla bra blogginlägg Du är!)
***
Nå. Om Petrovics modell stämmer - vilket den säkert gör i den mån någonting nu alls stämmer - och Scotts modell känns givande - vilket den gör - så blir det intressanta att förstå hur/uvida dessa perspektiv är kompatibla.
Det jag har med mig från Petrovic (har tyvärr lånat ut boken Känslostormar, så har lite svårt att gå tillbaka till detaljerna just nu) är att ett underutvecklat dopaminsystem hämmar bildandet av målfunktioner som informerar de filterfunktioner som hanterar interoceptiva impulser. Scotts rationalist-obligatorium till bayesiansk uttolkning är beskrivande och pumpar intuition - men korresponderar den de facto med Petrovics mer mekanistiska förklaringsnivå?
Mig själv om Petrovics bok:
Det flödar allsköns signaler till en hjärnstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. [...] Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.
Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.
Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.
Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.
[...]
ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha [koncentration nog att skriva klart meningen???]
På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".
Så, å ena sidan har vi det bayesianska språkbruket à la Scott, som gör gällande att IPS:are uppdaterar för hårt på nya bevis - som inte förmår ta historisk data i beaktande, eller som inte är tillräckligt förankrade i en långsiktig uppfattning. Istället för att justera lite på marginalen när ny data inkommer, så ändrar IPS:aren helt sin grundläggande uppfattning i ett slag.
Å andra sidan har vi Petrovics målfunktions-instruerade-interoceptions-filtrerings-beskrivning, som handlar om att sålla eller i någon mening moderera interoceptiva impulser (aka., bland annat, känsloimpulser. Som sagt tror jag också att IPS:are oftare borde vara hypokondriker.)
Jag tycker inte riktigt att de här perspektiven säger samma sak. Jag tycker inte heller att de motsäger varandra, men jag tycker att de har lite olika ingångar. När vi pratar om Bayes och perception, då gör vi det eftersom att det verkar vara på ett visst sätt. (Jag syftar på Predictive Processing.) När jag håller på med Sånt Här, så tänker jag mig nog att Bayes teorem faktiskt är det som hjärnan jobbar utifrån. Men Scotts IPS-tolkning känns mer som att, "jamen här kan kan tillämpa min favorit-idé och exploatera lite exformation!" Inte som att de dopaminerga hjärnstrukturerna och de basala ganglierna och alla de där Orden precis arbetar enligt
En stark känsla som slår mig är att jag är väldigt ontologiskt förvirrad även i den här frågan. Skulle någon biologisk kognitionsmaskin någonsin styra efter en smooth ekvation, liksom? Visst borde väl våra ekvationer vara smidig formalism, som bekvämt beskriver observerade processer? Men å andra sidan, borde inte deras makt och förklaringskraft komma från att de faktiskt speglar djupt liggande regler i verklighetens baslager? (Ska lager-kakan ha sig en smäll till, eller vad?)
***
Det om min förvirring. (Att försöka förena två tillsynes skilda, men tillsynes fruktbara, förklarings-perspektiv - är det månntro en nyttig intellektuell modell, överhuvudtaget? Ja, varför inte.) Låt oss nu istället vara lite konstruktiva och göra ett översättningsarbete.
Om nu den bayesianska sjukdomen "överdriven uppdatering" handlar om att inte ha tillräcklig respekt för sina priors - kan dessa priors bestå av stabiliteten som goda interoceptiva filterfunktioner ger?
Äh. Nu vill jag slippa använda mig av ödmjukt språkbruk och "kanske" och "månntro". Så jag kör bara. Det följande faller så klart inom kategorin "tänka högt" (som det allra mesta här på Antropofagi, så klart):
***
Hur det absolut är: Ett vetenskapligt traktat
Det är nämligen så, att Bayes teorem till full exakthet speglar de relevanta hjärnstrukturerna och de emergenta kognitiva funktionerna. Våra priors formas i frontalloberna i och med att våra dopaminsystem - utifrån hårdkodade instinkter, evo-devolutionära gen-miljöinteraktionsbestämda kontextfluktuerande egenskaper, samt våra socialt inlärda förväntningar och kulturellt bestämda normer - tilldelar värden till olika mål, och förknippar olika beteenden med olika typer av måluppfyllelse. Vi värderar helt enkelt olika saker olika, och iakttar typiska beteenden, beroende på vad vi lär oss att vilja och hur vi lär oss att vi uppnår det vi vill; inom vår biologiska amplitud av möjliga viljor och beteenden.
När våra priors väl satt sig - som mål och regler - i de relevanta delarna av hjärnan, så informerar dessa priors i sin tur de filtrerande funktioner som hanterar all den perception (intern och extern) som konstant pågår i vår Prediktiva Process. För att visst är det så, att bottom up perception möter våra top down priors, och där sker såklart uppdatering av våra priors utifrån vår perception - vi tillvaratar vår förvåning, om det så handlar om att lyckas (barn) eller misslyckas (vuxna). Men där tillstöter också IPS:arens problem.
Ty när vårt dopaminsystem är underutvecklat, så värderar vi inte mål på ett korrekt sätt. Och vi sätter inte heller poäng på beteenden på det sätt som annars får oss att förknippa utfall och beteenden enligt vad som bär sannolikhetens ljuva prägel. Om det är så att vi bara inte vill lika starkt, eller om det bara är så att vi är förvirrade kring vad vi faktiskt vill, därom kan de lärde ändå få tvista. Vi kanske blir dåliga på att skilja på olika utfall - vi får otydliga målsättningar - men vi kanske också får en i grunden försvagad drivkraft, även oavsett de målfunktioner vi bildar. Hur det än är med den saken, så bildar vi oss svaga eller ambivalenta priors, vilka i sin tur inte förmår ge tydliga instruktioner till våra filterfunktioner. Interoceptiva impulser strömma därmed fritt inom oss, utan att modereras i de basala ganglierna. Den Prediktiva Processen låter alltså inte top down priors sänka sin järnnäva neder på de den perceptionsdata som underifrån strömma ur varats rena källa. Istället blåser skiten rakt upp som en jävla geiser, utan något lock på, och vi blir fullkomligt dominerade av Nuets Flöde.
Härmed kan jag lugnt påstå att jag har förenat Petrovics mekanistiska modell med Scotts bayesianska, och att de dessutom passar som handen i handsken. Min nuvarande intuition dominerar Allt Jag Tror, och tidigare priors får icke lägga locket på. Det är samma sak att säga "Bayes humble mumble" som att säga "Dopamin Frontallob Basala ganglier X Y Z mumbo-jumbo" - och härmed är det bevisat.
***
När jag uttrycker det så här, med lite pondus, så känns det ju plötsligt helt rätt. Vad jag än hade för priors är de som bortsopade av den här ypperliga argumentationen. Jag uppdaterar omilt, och filtrerar föga. Pang-krasch-boom!
Det eventuella gapet mellan Scott och Petrovic låter sig enkelt överbryggas med lite epistomologiskt självförtroende. Hurra hurra.
Okej bloggen, det här är inget jag hunnit djupdyka i men jag måste exploatera ett ögonblick av rent praktisk möjlighet att avsätta tid till bloggin', i kombination med en intuitionssköljning som kom över mig.
[Obs - jag skriver "stadie av världen" lite då och då nedan, vilket är en ren anglicism från/av/ur "state of the world". Med "stadie" menar jag alltså "tillstånd" och ingenting annat. Pallar inte heller ändra! Haha!]
En gren av evolutionär spelteori handlar om signaling, alltså kommunikation eller signalering. Det handlar om hur aktörer lyckas koordinera sig genom att kommunicera. Exempelvis kanske det regnar eller är sol, och A och B ska på promenad och vill då att B tar med paraply eller solkräm, och A kan observera världen och kommunicera "sol" eller "regn" med B, och då kan B välja att ta med solkräm eller paraply. Aktörernas mål är att B tar med det som omständigheterna påkallar.
Det visar sig att kommunikation kan evolvera genom att det uppstår konventioner, dvs. att aktörer konvergerar kring vissa budskap. Både A och B vill att B ska agera "solkräm" när A signalerar "sol", så så fort de hittar en signal som ger rätt utfall i spelet så kommer detta att vara en koordineringspunkt. Vi kan säkert kalla det en schelling-punkt, eftersom det är något vi är bekanta med.
Och, det är just detta "något vi är bekanta med" som jag pumpar intuition kring i detta nu. I mer komplicerade signalerings-spel, med fler signaler och fler utfall, visar det sig att det är viktigt att kunna ha så många signaler som behövs för att representera alla relevanta tillstånd av världen. Om A bara kan signalera "sol" så är det svårt för denne att representera både "sol" och "regn", och svårt för B att välja att ta med solkräm eller paraply.
När en aktör saknar signaler - termer - för att representera alla relevanta stadier av världen, så uppstår det som kallas en information bottleneck. Aktörerna kan då inte koordinera sig effektivt. Då måste aktörerna ignorera vissa stadier i världen, eller konnotera flera olika stadier med samma signal. Givetvis kan man då inte heller koordinera sig finfördelat kring stadier och handlingar.
***
Och, si, så är det ju också med vår högst ödmjuka intellektuella verksamhet. Det känns som att man hela tiden måste bygga på sin förståelse för världen genom att tillgodogöra sig ständigt nya termer och koncept. Ord och begrepp, och deras underliggande betydelse, och trädet växer och förgrenar sig. Ofta springer man på flera olika koncept som tycks referera till samma typ av fenomen, men kanske ibland med olika relevanta perspektivskillnader. (Exempel.)
Ju fler möjliga signaler man tillgodogör sig - termer, ord, begrepp - desto fler stadier av världen kan man representera, och desto lättare kan man koordinera sig med andra aktörer. Detta är alldeles underbart.
För att hedra principen om översättbarhet, vill jag också översätta den till Märk Världen-språk. Vi arbetar upp exformation, dvs. gemensam, delad förståelse, som gör att vi kan kommunicera effektivt. Det är därför du kan förstå meddelandet "?" och svara med det begripliga meddelandet "!" - för att du och en annan aktör delar relevant exformation angående ett visst stadie av världen.
Så, vår intellektuella verksamhet är att ackumulera massor av signaler och observera massor av stadier i världen och kommunicera dessa med signaler och koordinera oss kring kedjor av stadier-signaler-handlingar. Där kommunikationen fungerar och vi kollektivt blir bättre och bättre på att representera världen i allt större detalj, och selektionstrycket är så att säga huruvida vi kan ställa korrekta och nyttiga prediktioner om hur vi bör handla givet en viss signal, då den väl representerar ett stadie i världen och då vi väl kan koordinera oss kring konventionen att den givna signalen representerar det stadiet och bör föranleda den önskade handlingen.
***
Jag tror jag redan sniffat på det, ärligt talat. Cuz it's all deep in the psyche, män! Jag skrev:
Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit [...]
[...]
Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:
PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors [...]
"Det verkar enligt min kartläggning finns två typer av sinnen. Ett som gillar ordlekar och double eller triple entendres."
"Ja, jag har också resonerat mig fram till den slutsatsen. Jag tycker själv att det är roligt med ordlekar, retoriska stilfigurer, homonymer, och multipla betydelser. Exempel: Fyllesnack och fyllesnack. Är det tomt babbel eller en riktigt flottig pizza?"
"Fy fan vad tråkigt. Men, jag inser ju att du är av den motsatta åsikten."
"Min förhållandevis ogrundade teori är att vissa människor tenderar att bilda begrepp i hjärnan utifrån ord, snarare än visualisering. Kanske, bara kanske, är detta analogt med den skillnad SSC beskriver i människors förmåga att uppleva vissa fenomen. Eftersom jag har anosmi kan jag verkligen relatera till den här beskrivningen - jag kan verkligen inte föreställa mig vad en "doft" eller "lukt" är eller skulle kunna vara. (Smak i näsan? The sickness.)"
[...]
"Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha ett luktsinne. Jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att lära sig någonting utan att lära sig benämningen för det. Dinosaurieexemplet, t.ex. Jag lär mig ordet/namnet Quetzalcoatlus, och sen bygger jag på det med massor av egenskaper och bilder. Ordet/namnet Ichtyosaurus kommer före, eller i alla fall som minst samtidigt med, annan förståelse som kunskapen om organismen genererar. Jag skulle inte ha tänkt på analoga evolutionära strukturer utan att Ichtyosaurus. Jag skulle inte ha tänkt vidare på saken utan Pleisiosaurus. "Names don't constitute knowledge", men för mig är namn/benämning en helt central och omistlig liten krok att hänga upp alla annan kunskap på. Alla andra resonemang. Själva ordet är i centrum av det jag menar med att veta någonting."
"Vi kanske ska återknyta till hur man bildar begrepp i hjärnan."
"Ja, låt oss. Oliver Sacks och Elizier Yudkowsky har givit mig lite upplysning härvidlag. Jag har också skrivit om typfenomen, såsom 'ideala eklöv i botanikguide', och typfenomen sas. by analogy, dvs. t.ex. Rötter eller Utvandrarna som fiktiva men meningsfulla beskrivningar av faktiska historiska skeenden. När jag aktiverar begreppet 'ek', så tror jag att jag företrädelsevis hör/ser/känner just ordet/fonemen/symbolerna 'ek' inombords. Därefter framträder en icke-perfekt-visualiserad bild av ett eklöv, en sparbanksek, samt en viss ek jag gillar i skogsremsan mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Därefter dyker bilden av en buskväxande ek i Haväng upp, och sen ekbackar i Blekinge, ack ljuva betesmarker, ack ädelträden växer ut i havsbandet unika skärgård. Men, ord/fonem/symbol kommer först. Så känns det i alla fall just nu, vid en snabb introspektion."
"Så, det den nämnda SSC-posten om anosmi pekar tillbaka på är den här gamla LessWrong-posten om människors förmåga att visualisera. Tydligen kan vissa människor verkligen, bokstavligen se en bild framför sig - alla andra har bara tolkat den beskrivningen för en metafor över att man tänker på ett begrepp. Skillnaden på att kunna se en tiger, och att tänka på begreppet 'tiger', typ. Och det är en svår skillnad att kommunicera, eftersom alla försöker förstå varandra utifrån sina egna specifika referenser."
"Ja, exakt. Kanske är det så att vissa ser symboler eller ord, och andra mer visualiseringar. Kanske är det också så att vissa förstår abstrakta begrepp som symboler eller ord, medan andra mer 'visualiserar' sig deras betydelse i någon mening. Jag kanske ser ordet 'Lafferkurvan', medan andra kanske ser själva kurvan, själva grafen. Jag kanske ser ordet "rasism", medan andra visualiserar eller förstår rasism-begreppet, i det att man aktiverar det i hjärnan."
"Så din hypotes är att det finns minst två distinkta modeller för att bilda och återaktivera begrepp i hjärnan, och att den ena är mer ord/symbol/fonem-kopplad, medan den andra är mer visuellt kopplad men för abstraktioner mer förståelse-kopplad. Verkar minst sagt lite skakigt det här bygget, min inte-särskilt-kära-vän."
"Okej, men stay with me ändå. Även om detta kanske är ett fall av konklusioner utifrån falska propositioner."
[...]
"Om det är så att vissa hjärnor är mer ord-centrerade, så kanske dessa hjärnor upplever det som desto sjukare - och således desto mer komiskt, häftigt och mäktigt - att ett ord kan ha flera betydelser. Eftersom ordet i grund och botten utgör själva begreppet, så är det ju i strid mot logikens lagar att ordet konnoterar flera olika fenomen. Eller hur? Regel:
Ingen individkonstant får benämna mer än ett objekt."
"Ja, jag fattar vad du menar. Människor som förstår begrepp som ord tycker att det är ett brott mot logiken att samma namn benämner fler än ett objekt. Människor vars hjärnor bildar begrepp utifrån bilder eller vad-det-nu-kan-vara-som-är-analogt-med-bilder-avseende-abstraktioner, de skiter helt enkelt i att samma namn betyder flera saker."
Det bildas rent fysisk små begrepp i våra hjärnor. Och, de hänger ihop i komplicerade associationsbanor, såklart. Du kan inte förstå PI-modellen innan du tillgodogjort dig principen om det naturliga urvalet. Du kan inte förstå Foucault innan du läst Nietzsche, och inte Nietzsche innan du läst Kant. Du kan inte förstå Pinsamt innan du hört Dead Prez' Hip Hop. Du kan inte förstå det här blogginlägget innan du läst om signaling games i Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor.
Vissa begrepp kräver andra begrepp, och högen bara växer och korsbefruktar sig som en motherfucking motherfucker. (Notera att jag här använder "motherfucking motherfucker" som en slapp place-holder för ett bättre begrepp som jag ännu inte tillgodogjort mig. Ser fram emot den dagen då jag kan uppdatera den här bloggposten med ett nytt, fräscht, smart och träffande begrepp!)
Den feta växande degen av begrepp i hjärnan gör att vi kan representera ever more detaljerade stadier av världen. Den feta växande degen av signaler gör att vi kan koordinera oss kring ever more effektiv kommunikation.
Precis som vi på individnivå koordinerar oss i ett omfattande och sinneskomplext signal-spel, så antar jag att våra neuroner (eller vad som nu är byggstenen) koordinerar sig kring massor av olika kategorier och koncept som bildas i hjärnan. The punchline:
Till yttermera visso enligt en fet Predictive Processing-modell, såklart!
Så, det är en begreppslig koordinering där de relevanta delarna av hjärnan koordinerar kring representationer av stadier av världen (begrepp i hjärnan) - signaler (perception) - och prediktion (hur vi bör handla).
Analogt med detta kan vi väl säkert klämma in kommunikation mellan individuella aktörer i PP-modellen på nåt sätt. Det blir ju änna viktigt hur vi bildar oss uppfattningar om världen, hur vi kommunicerar denna uppfattning, samt hur vi agerar på denna kommunikation. Selektionstrycket, dvs. det som driver en samordning kring vissa signaler, är ju hur bra utfall det blir av vårt agerande givet en viss signal - vilket givetvis beror på världens faktiska tillstånd. Hurra!
***
När vi ändå nämner "fyllesnack" i exemplet ovan, så bör vi också gå in på det som kallas babble equlibrium. När det inte spelar någon roll huruvida du tolkar signalen korrekt, så finns det inget "selektionstryck" för att driva koordinering kring en viss signal. Dvs., om det inte spelar någon roll för dig vilket stadie världen är i - av dem som en viss aktörs signaler distingerar mellan - så kommer det inte ha något prediktivt värde att koordinera sig kring en betydelse - du kommer ju ändå att agera på ett förutbestämt sätt.
Så, om B ändå inte tänkte gå ut så spelar det ingen roll om A signalerar "sol" eller "regn", för varken "ta med solkräm" eller "ta med paraply" är relevanta handlingar. Eftersom både "sol" och "regn" leder till "stanna inomhus", så finns det ingen skillnad mellan signalerna i feedbackloopen som handlandet och dess utfall ger oss. Så, om B konstant sitter inne så kommer inga kommunikativa konventioner uppstå.
Men, i det här fallet har vi såklart redan konventioner. Kommunikationen bär lite sig själv. Hm, såsom jag i realtid rådbråkar mitt sinne efter ett relevant exempel just nu... Ah!
Medicinen!
En gång i tiden fuskade läkarna ihjäl sig - och framförallt sina patienter - med allsköns bisarra teorier om galla och åderlåtning. Men, något hände när det började bli skillnad på utfall - när vi vande oss vid att inte dö av allting hela tiden. Plötsligt var det intressant huruvida en läkare ställde rätt diagnos, i det att detta förfarande korresponderade med en nyttiggörande behandling. Det blev möjligt att skilja på läkare som hade en korrekt uppfattning om världens, och framförallt patientens, tillstånd - eftersom man då kunde överleva behandlingen, och ibland till och med bli frisk från sjukdomen!
Nå - gissa om det förelåg ett babble equlibrium under 1600-talet. (Peter Englund ger en rätt nice redogörelse för 1600-talets medicinska vetenskap i sin feta Ofredsår. Värt att kolla in!) Det spelade överhuvudtaget ingen roll vad som hände, för alla dog av allting, och nä, ingen lyckades koordinera sig kring några signaler överhuvudtaget. Men, så plötsligt differentierade sig utfallen - någon mäktig ny meme eller teknologi eller socioteknologisk landvinning infiltrerade världen - och ack om det nu inte finns en helt sinnessjukt omfattande nomenklatur, som mestadels är koherent, kopplat till kroppen och dess många somatiska tillstånd.
***
Och detta får anses vara en grand ol' theory om kognition och kommunikation. Tack och godnatt!
