Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."

Början på allt är tråkig och - trots omfång - innehållslös

(Relaterat: Hatar religionssociologer.)

***

Det händer ju absolut att man läser lite bra och givande böcker. Kanske När ingen lyssnar, Legal Systems Very Different From Ours, The Case for Nukes, eller The Accidental Superpower. Men det är skitböckerna som verkligen motiverar en recension.

The Dawn of Everything kanske möjligen är sämre i sin svenska översättning än vad den är på originalspråket. Om inte så är den för det första dåligt och tråkigt skriven.

För det andra är det helt omöjligt att förstå vad boken ska förmedla. Jag tror att det bygger på följande brister i författarnas modell av världen:

- De förstår inte evolution

- De förstår än mindre kulturell evolution

- De förstår inte spelteori eller sannolikhet

Detta vore väl helt i sin ordning om inte var tredje mening innehöll antingen "evolution," "social evolution," eller "kulturell evolution."

Låt mig förklara:

The Dawn of Everything verkar handla om att 1) Pinker är rasist (extrem straw-man) och 2) Harari och Diamond är - typ - determinist-strukturalister.

1) kan vi ganska lätt förkasta, även om attacken i början av boken direkt sänker trovärdigheten och signalerar Onyanserad Woke Agenda.

2) är meningslöst om man inte är fast i en banal agent-struktur-dikotomi-modell.

***

You got D's, muthafucka D's, Rosie Perez
― Kanye West – Good Morning

Låt oss i enlighet med detta kalla författarna David och David för Rosie.

Rosie synes anse (hädanefter "anser," dvs. att "det är min tolkning" är implicit) att Diamond och alla andra som försökt förklara mänsklighetens ursprung och utveckling är determinister. Inget hade kunnat bli på något annat sätt och allt förklaras av triviala geografiska och ekologiska faktorer. Rosie tycker att detta är fel eftersom (nu raljerar jag kanske mindre än en promille) "ursprungsfolk har agens" och människor "kan välja hur de ska leva" (förutom vita människor som kört fast i kapitalismen). Det hela framstår som en perverterad vrångbild av David Deutsch's (imo. inte heller rimliga men inte idiotiska) Diamond-kritik.

Låt oss tänka på saken i termer av sannolikheter. Världen är av allt att döma deterministisk - det är oklart om Rosie har någon djupare metafysisk kritik av detta faktum. Däremot är den inte förutsägbar. Sannolikheter är inte heller en egenskap hos världen, utan en egenskap hos vår kunskap om världen.

Om vi tänker i termer av sannolikhet kan vi istället tillåta att ekologiska och geografiska (och alla andra) faktorer skapar basins of attraction som beskriver sannolikheten för en viss kulturell utveckling. Betraktar vi dessutom kulturell utveckling spelteoretiskt kan vi dels förstå hur det kan föreligga selektion för godtyckliga sedvänjor (pga. Schelling-kvalitéer), och dels hur det kan uppstå path-dependency och olika kulturella jämviktslägen som inte beskriver ett globalt optimum (vad nu det skulle vara). Plötsligt är det o-mystiskt hur kulturer kan utvecklas på väldigt många olika sätt, och det är lika omystiskt hur vissa faktorer kan ha stark påverkan på sådan utveckling och beskriva sannolikheten för vissa trender.

***

Det intressanta som kvarstår handlar i min mening om varför konvergent kulturell evolution uppträder, exempelvis i och med den neolitiska revolutionen. Men eftersom Rosie inte förstår evolution blir det svårt att diskutera frågan så pass sakligt. Istället landar Rosie i bisarr allmän-kritik om att "evolution är fel för att det är inte alltid alla samhällen utvecklas enligt exakt samma utvecklingssteg." Duh, idiotjävel, det finns ingenting linjärt i evolutionsteorin från första början. Oavsett kulturell eller biologisk evolution.

Cheyennerna valde bort jordbruk (även Rosie nämner detta exempel). De tidiga egyptierna var fetare än de senare. Allt var mäktigare än vi trodde. Rosie trampar vatten och försöker göra slagfärdig kolonialkritik av förhållandevis banala insikter. Den oändliga raden av exempel funkar illa som maskering för det faktum att det inte finns någon koherent underliggande tes. Bara en antites som parasiterar på den halmgubbe den själv föder.

***

Lästips till Rosie: The Secret of Our Success och The Origins of Unfairness. Sen kan Rosie komma tillbaka med ett reviderat manuskript. Bara det att det inte skulle finnas någon idé kvar att torgföra.

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.

Nyttan av underkastelsen

Det finns psykiatriska sjukdomstillstånd som - bland annat - definieras av en bristande sjukdomsinsikt. Om "pseudophilosophical thought disorder" är ett sådant tillstånd så kan jag väl känna mig frisk - jag är nämligen tämligen övertygad om att jag har det.

(Några av mina tidigare skov: Min filosofiska intuition tillåts härja helt fritt, sen dör jag; lösning på filosofins två största gåtor; ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu; julkorrespondens; du?; lite om existentiell urvalsproblematik.)

Ibland kan dock ett upplevt pseudofilosofiskt anfall i efterhand visa sig bära på fragment av faktisk filosofi. Om man som "faktiskt filosofi" menar sådant som låter sig tryckas i böcker. Till exempel i Cailin O'Connors The Origins of Unfairness. Det här är historien om ett sådant stycke möjlig klarsyn, väl invirad i schizofreni-osande pseudofilosofi.

***

Antropofagi skrev, under sin värsta Thomas C. Schelling-period, det följande (och potentiellt pseudofilosofiska):

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.

Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.

Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.

Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.

[...]

Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.

***

En grej som kan vara störigt med LessWrong-rationalister är att det ibland bara känns som att de översätter bondförnuft till det egna hemliga språket autistiska. Till exempel kan man skriva en essä om huruvida en bayesiansk rationalist behöver ta hänsyn till den algoritm som filtrerar bevisen, vilket på vanligt människospråk hade hetat typ: "Vem är avsändare?"

Det här översättningsarbetet kan emellertid vara fröjdefullt, och när man som bildad allmänhet stöter på det autistiska språket så kan det kännas klargörande på många sätt. Ornamenterad sociologisk gammeltysk teori kan plötsligt formaliseras enligt spelteoretiska principer, vilket kan vinna klarhet men också i vissa fall helt enkelt eliminera dåliga dogmer.

För den som främst är förläst på sociologi i olika sjuka tappningar, blir det så klart epokgörande att upptäcka spelteorins formalism och klarspråk. För den vänstervridna jämlikhetsvurmaren blir det då givetvis frestande att försöka förklara översätta sitt gamla tankegods till Schelling-talk. Men, betyder det då något?

***

Cailin O'Connor verkar tycka det. I sin The Origins of Unfairness (som både till titel och delvis till innehåll - sugarscape! - känns besläktad med Beinhockers The Origin of Wealth.) 

Jag gillar några saker med O'Connor. För det första så var hennes Games in the Philosophy of Biology väldigt fin. Som amatörforskare är det alltid vanskligt att veta om man har lyckats sätta sig in i ett givet ämne eller ej, och då är det välkommet med allt som kan kallas för en översikt. Det känns i alla fall som en slags medicin mot det man inte vet att man inte vet.

För det andra var det genom O'Connor som jag kom Okashas Levels of selection-bok på spåren, vilket kändes som att klia en fem år gammal klåda: Det finns någonting gömt där inne under group-selection-tabut. (Och det fanns det.)

För det tredje så känns O'Connor utstuderat icke-polariserande. Där andra publika intellektuella, som t.ex. Sam Harris, gärna går i polemik, där stakar O'Connor istället ut vad som skulle kunna vara en gemensam väg. Inte ens uttalat anti-polemiska skribenter som Scott Alexander lyckas så bra med att förena olika intellektuella världar. O'Connors Origins of Unfairness skulle kunna läsas av SJW och wokez, lika väl som av JBP-fanboys och rationalist-autister.

***

Origins... går i grund och botten ut på att sociala kategorier ger information som möjliggör mer effektiv koordinering. Om vi ska dansa pardans då vinner vi på att män typiskt sett för och kvinnor typiskt sett följer. Om två personer möts i en trång dörröppning så vinner vi koordination på att veta att den yngre ska släppa igenom den äldre. Om vi - rent hypotetiskt - föreställer oss att Homo sapiens tenderar att leva i reproducerande enheter som omfattar en man och en kvinna, så vinner vi en hel massa koordineringsvinst på en effektiv arbetsfördelning grundat i könstillhörighet.

Det finns en uppsjö av koordineringsspel, men i många fall handlar svårigheten om att vi inte kan kommunicera för att koordinera oss. The bargaining game är ett sådant spel, som Antropofagi tidigare avhandlat. Genom att vi bildar konventioner kopplat till givna sociala kategorier - oftast sk. primära kategorierna, som kön och "ras" - så kan vi på förhand veta hur vi ska bete oss, vilket - och det här är det viktiga - gynnar alla parter!

Tänk dig the bargaining game. Du och en vän ska dela på ett paket glass. Ni måste enskilt och på förhand ange hur stor andel av glassen ni vill ha, men om era bud totalt överstiger 100% får ni ingenting. Troligen kommer ni koordinera er kring "hälften". Om vi istället tänker oss upprepade interaktioner kan den ena parten istället överbjuda, för att lära motparten att den måste bjuda lägre för att alls få någon glass. Även om det på så sätt uppstått en konvention där du alltid kräver 80% av glassen, så vinner den andra parten (vid ett givet spel-tillfälle) på att endast ange sig vilja ha 20%. Även den som förlorar på uppdelningen, vinner alltså på att alls lyckas koordinera sig.

Koordinering behöver emellertid inte handla om att etablera en orättvis konvektion. Det kan helt enkelt vara fördelaktigt att koordinera sig kring vad som helst som erbjuds som en Schelling-punkt. I överförd bemärkelse blir det gynnsamt för män och kvinnor i ett hushåll att fördela sysslorna mellan sig, särskilt i ett förmodernt samhälle där det verkligen är en jävla konstform att ens mortla ihop till en ätlig middag. Ett bargaining game som rör könsroller över hundratals generationer har naturligtvis ingen agens av samma typ som spelarna i glass-exemplet - istället är det den kulturella evolutionen som selekterar för konventioner och normer som innebär en effektivitet i termer av koordination.

Vissa fördelningar verkar uppstå tvärkulturellt, såsom att män (nästan) alltid pysslar med storviltsjakten, vilket så klart indikerar att det finns en underliggande objektiv nytta med att den med störst överkropps-styrka dödar mammutar. Mycket annat verkar emellertid i någon mening "godtyckligt", vilket visar nyttan av vilket som helst koordination. En konvention som står till buds erbjuder koordinationsvinster, och det är därför alltid svårt att överge en konvention för en annan. Konventionens Schelling-punkts-valuta består ju i att den är allmänt accepterad.

Så: Konventioner selekteras för, eftersom de erbjuder information som låter samhällsmedborgare spela rätt i koordinationsspel. Dessvärre kan "rätt" vara att be om 20% av glassen, hellre än att äta tom strut med strössel. Och så uppstår och fortlever orättvisor, i egenskap av sina effektivitetsvinster.

I Sapiens noterar Harari krasst att vi inte vet varför kvinnan har varit underordnad mannen i alla tider. Antropofagi har tidigare föreslagit att "föda barn"-hypotesen är rätt stark. Ett annat perspektiv är att människor i alla tider underkastat sig andra människor, dött och svultit, och haft det skit, helt oavsett könstillhörighet. Själva frågan är då felställd.

Dock, om vi ger Harari rätt och antar att kvinnan i alla tider varit underordnad men att vi inte vet varför (kanske pga. att det tomma slentriansvaret >PATRIARKATET< hindrat faktiskt forskning i frågan), då kan faktiskt O'Connel ge oss ett lite bättre svar. Ty, vi förstår plötsligt nyttan med underordningen, i det att konventioner kopplade till (framförallt primära) sociala kategorier, alltid givit så stora koordineringsvinster att den kulturella evolutionen alltid kommer att spotta ut ojämlika och ojämställda lösningar.

Visst, "kvinnor föder barn" kan säkert vara den premiss som gör att alla samhällen driver iväg mot just det ekvilibrium som systematiskt missgynnar kvinnor, men det är spelteorin som förklarar varför. 

(Vi kan justera den här bilden en del, för övrigt. Kanske är inte alla samhällen patriarkala, men kanske finns det andra premisser som tenderar att uppträda i många samhällen, och som ger en motsvarande spelteoretisk "path-dependency". Ett vanligt förslag är att kulturer som är grundade i agrar samhällen som använt plog, alltid är mer patriarkala. "The initial condition" skulle i så fall vara att män pga. större muskelmassa kontrollerar plogen, som är tung att dra, och därför kontrollerar matresursen. Låtom oss minnas Gimbutas och stäppfolkshypotesen - kanske var det tungt att dra oxkärror, liksom.)

***

Tillbaka till Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet (dvs, det jättelånga citatet i början av det här blogginlägget). Den här typen av köpslående-problem liknar inte lite the bargaining game och andra spel som O'Connel analyserar. Två personer vill göra en affär, och det har ett visst värde att affären överhuvudtaget kommer tillstånd, även oavsett om en enskilda parten lyckas optimera genom att få ut så mycket som möjligt eller genom att komma undan så billigt som möjligt.

Men, vid någon punkt är det inte längre kul. Vid någon punkt tänker jag säga 50% av glassen även om jag vet att min motpart kommer att säga 80%, för att straffa motparten inför kommande spelomgångar. 

Antropofagi har tidigare varit inne på att tvånget att hålla tillgodo med koordinering inte minst handlar om huruvida man har råd att skita i det. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser.) Och Antropofagi har också varit inne på att resurstillgången bestämmer det relativa värdet av resursen i Duv/Hök-spelet, och därmed bestämmer hur relevanta en pacifistisk respektive aggressiv strategi är med avseende på någon given resurskonflikt. 

Vi skulle kunna tänka oss att en förändrad resursbas à la Inglehart ger att helt andra strategier är acceptabla och/eller optimala i det samhälleliga koordinationsspelet. Kanske gav den agrara revolutionen en typ av relativt resursvärde som gav en viss typ av strategier, och kanske gav moderniteten och industrialismen och allt det där en förändrad spelplan.

***

Hur som helst är det viktigt att i all denna självförhävelse understryka att Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet inte precis triumferar vad gäller "spelteoretiskt klarhet och formalism" (eller vad jag nu har kallat det i det ovanstående). Antropofagis hemsnickrade bargaining problem är blott en slapp analogi, dvs. en slags metafor för hur vi skulle kunna tänka på samhällskontraktet. Och inte särskilt mycket mer av en metafor än just samhällskontraktet heller, för den delen.

O'Connels exempel är mer stringenta. Låt mig visa hur ett enkelt koordineringsspel kan se ut (inspirerat av boken men egensnickrat):

		Spelare 1
	(Strategier)	A	B
Spelare 2	A	0, 0	1, 3
	B	3, 1	0, 0

Om spelare 1 och 2 båda väljer A, så får de 0 nytta var. Samma utfall om båda väljer B. Om spelare 1 väljer A och spelare 2 väljer B, så får spelare 1 nytta 3 medan spelare 2 får nytta 1. Om spelare 1 väljer B och spelare 2 väljer A, så får spelare 1 nytta 1 och spelare 2 nytta 3. (Jag vet, ful tabell och opedagogiskt förklarat, men ni fattar säkert, oh bildade allmänhet.)

I det här upplägget är det alltid bättre att koordinera sig än att inte, och svårigheten är att man inte vet vad den andra kommer att välja för strategi. Givet en konvention som bestämmer vem som väljer vilken strategi, så kommer båda spelarna totala utfall bli bättre än random, eftersom de kommer att koordinera sig effektivt. (Jag har inte räknat på det här, men jag tror att det blir bättre än slumpen. Tänk er annars andra värden som gör att det blir så. Oh bildade allmänhet.)

Antropofagis slappa analogi säger kanske någonting om att det är värdefullt att alls upprätta ett samhällskontrakt, även för den som inte får bli Konung över samhället ifråga. Ett koordineringsspel visar istället varför det över upprepade spelomgången är värt att förhålla sig till konventioner för att lyckas samordna, även om konventionerna ger en orättvis fördelning - samordningsvinsten är nämligen så stor att man ändå tjänar nytta på att delta.

Men, som sagt, när det relativa värdet på resursen förändras kanske det blir mer rimligt att straffa motspelaren för att nå en jämnare fördelning, dvs. ta smällen av att inte få någon nytta/glass, för att få mer nytta/glass på längre sikt. Det bygger på att man inte svälter ihjäl om man går utan nytta/glass i ett par rundor, vilket man nog gjorde oftare - svalt ihjäl alltså - på den gamla onda tiden.

***

Antropofagis slappa analogi exemplifierar hur svårt det är att hålla både evolutionär spelteori och kulturell evolution i huvudet. Eller närmare bestämt, hur svårt det är att skilja på de relevanta ontologiska nivåerna i dessa sammanhang. Och detta framförallt i kombination med varandra.

Beakta mimicry. Om en giftig groda är röd uppstår ett selektionstryck för grodätande fladdermöss att känna igen och undvika att äta röda grodor. Det uppstår då ett selektionstryck på alla grodor, inklusive de gröna, att vara röda. (Och när många ogiftiga grodor också är röda, så eroderas signalvärdet för "röd", i och med att selektionstrycket på de grodätande fladdermössen blir svagare, framförallt eftersom det finns en selektionstryck-baseline för att äta alla tillgängliga kalorier som inte är giftiga.)

Om vi tänker evolutionär spelteori, så är det inte de individuella organismerna som lär sig - det är deras DNA genom förändrade genfrekvenser. Men vi kan också tänka oss en selektion för meta-egenskaper, som att "testa giftighet hos grodor på något mer sofistikerat sätt", eller "lär dig vilka grodor som är ätliga respektive giftiga och vidarebefordra kunskapen till dina barn", eller till och med "lär dig skilja på grodorna, och använd de giftiga för att göra dödliga blåsrörspilar som kan döda tapirer, och lär sen dina barn allt detta". Den här typen av meta-egenskaper blir relevanta inte minst när vi har att göra med människor som traderar kulturell kunskap.

Så, om en meta-egenskap är "förmågan att uppdatera, ackumulera och tradera kulturell kunskap", så kommer vi att ha att göra med individuella organismer som spelar evolutionära spelteori-spel under loppen av den egna livstiden, utan att behöva vänta på att DNA:t lär sig genom förändrade genfrekvenser. Individerna kommer att lära sig själva, och framförallt kommer de kulturella sedvänjorna att "lära" sig saker, då sedvänjor som ökar bärarnas fitness kommer att selekteras för. (Vissa sedvänjor eller memes kan så klart vara rent parasitiska - mer om detta i ett tidigare inlägg.) 

Den kulturella evolutionen verkar inte bara genom att olika sedvänjor ger fitness till bärarna, och därmed gör dem mer framgångsrika på en gruppnivå genom att överleva och reproducera sig mer än andra grupper. Den kulturella evolutioner verkar även genom att människor migrerar mellan grupper, och då företrädelsevis till mer framgångsrika grupper, samt genom att människor helt enkelt härmar varandra, och sedvänjor därmed flyttar sig mellan olika grupper.

När vi tänker på kulturell evolutionär spelteori blir det alltså många delar att hålla i huvudet, eftersom individer, kulturer, och arter alla kan lära sig - genom att erfarenheter och slutlednign på individnivå, genom "kulturell selektion" på gruppnivå, och genom förändrade genfrekvenser på artnivå.

The take away här ska vara: Skilj på olika evolutionära processer. Ofta menar vi inte att spelare 1 och spelare 2 är två individer som ska dela på ett paket glass. Vi menar, om vi nu pratar om kulturell evolution, att det uppstår olika kulturella sedvänjor, och att sedvänjor som effektivt utverkar samordningsvinster tenderar att frodas relativt andra sedvänjor - även om samordningsvinsterna kostar rättvisa. Då vi i det här fallet pratar om hur olika sedvänjor använder grupptillhörighet inom gruppen som extra information för att samordna sig mer effektivt, så handlar omgångarna i ett bargaining game eller motsvarande om hur individer i ett samhälle agerar gentemot varandra - men genom att samhället lär sig över tid hur individerna ska agera, i och med att det uppstår sedvänjor som berättar för individerna vad de ska göra.

Jag kan bara anta att det hela är glasklart.

***

Åter då till levels of selection och group selection-diskussionen. Den baktalade grupp-selektionen hamnar nämligen i ett annat ljus tack vare O'Connels koordinations-spel. Om vi som subgrupp ger upp någonting för att kunna koordinera oss har vi skapat en starkare grupp. Grupper som består av "obstinata" subgrupper kommer aldrig att kunna koordinera sig, när alla kräver det optimala utfallet. ("Det bästa blir det godas fiende", för att tala med Carl Bildt.) 

Vi kan tänka oss att vi som biologiska varelser har en viss amplitud av orättvisa som vi kan acceptera i utbyte mot nyttan av koordinering, men att vi kan få lust att storma Kastilien när detta terapeutiska intervall av orättvisa överträds. Och, som vi varit inne på, så kanske det inte minst handlar om huruvida vi har råd att offra koordinering för rättvisa. (Jämför Evsay Domars land/labour-ratio-teori - slaveri verkar uppkomma när folk har råd att ställa krav, och överheten därmed inte längre kan nöja sig med att härska medelst marknadskrafterna.)

Det luriga med group selection är att allokera fitness. Är det gruppen eller individ-konstituenten som vinner fitness på en framgångsrik grupp? (Den vetgiriga bör se Okashas bok.) I det här fallet menar jag att nyttan av underkastelsen är individens, dvs. att det är fitness på individnivå som är det intressanta. Grupper som förmår koordinera sig är mer fit som en summa av konstituenternas större fitness - både spelare 1 och 2 får ju mer glass om de koordinerar sig. Det är därför som alltför orättvisa samhällen blir instabila - när utfallet blir för orättvist minskar individens fitness mer än den ökar till följd av koordineringen. Med tillägget att orättvisa samhället upprättar strukturer som relativt sett ger en ökad acceptans för orättvisa genom att ge en större kostnad för defect-beteenden.

Vi borde även kunna prata om gruppens (kollektivets) fitness, men ärligt talat känns det mer som att det blir sedvänjans eller konventionens memetiska fitness som vi hamnar i då. Gruppen kan så klart döda alla andra grupper, eller breda ut sig på bekostnad av andra grupper, eller förslava andra grupper, eller utarma andra grupper genom migration - med förslavade och migrerade individer har också en en fitness-funktion som beror på den framgångsrika gruppens framgångar, och därutöver kan en sedvänja eller konvention traderas till andra grupper. Det är lite svårt att se grupper av människor som tillräckligt väl avgränsade entiteter för att prata om en grupp-selektion där fitness bör allokeras på gruppnivå. Snarare är jag böjd att se det som att individers fitness beror på grupptillhörighet, samt att sedvänjornas och konventionernas fitness beror på hur många själar de lyckas infektera.

***

Det här blev ett långt och tjatigt blogginlägg. Jag får anta att den memetiska fitnessen är låg, i och med att få kommer att läsa och färre kommer att förstå.

Kort, då: Grupp-selektionen handlar i det här fallet om den individuella nyttan av underkastelsen.