Könsbalans är en intressant grej. Traditionellt har man antagit att ett överskott av män leder till instabilitet, våld och kriminalitet. Män som inte stadgar sig lever mer destruktiva liv.
Det har dock visat sig att utfallsrummet är större än så. I sexualekonomier med mansunderskott - där Ryssland är det främsta exemplet - tenderar många män att välja promiskuösa strategier hellre än att stadga sig. Efterfrågan på män överstiger utbudet vilket innebär ett övertag som kan omsättas i "dejta utan åtagande." Färre män som stadgar sig leder till en mer destruktiv mansroll och förmodligen ett växande mansunderskott när män dör av våld, sprit, krig och allmän skörlevnad. Mansunderskott leder till ett självspelande "patriarkat" (i den osköna bemärkelsen) när kvinnoöveskottet framtvingar allt slampigare och överdrivet toleranta strategier från kvinnorna.
I sexualekonomier med ett överskott av män kan män - i alla fall de som väl lyckas på marknaden - uppvisa ett tydligare familjeåtagande, högre föräldrainvestering (parental investment, PI) och större benägenhet att stadga sig. Det blir viktigare för männen, när utbudet av män är större än efterfrågan, att signalera hög PI, och det blir en rimlig strategi att snabbt knyta till sig de reproduktionsmöjligheter som faller i ens knä.
En andel män kommer givetvis ändå misslyckas, men möjligen kommer denna polett inte trilla ner förrns de når mogen ålder och redan har grundlagt sunda vanor samt odlat en klädsam impulskontroll. Män som "luras" att de kan lyckas på en PI-intensiv sexualmarknad kommer förmodligen i många fall agera prosocialt tills dess att ålder och mognad desarmerar deras mest destruktiva potential.
Motsatt kommer många män ge upp och falla in i ett antimimetiskt beteende där de helt enkelt inte pallar leva upp till de exklusiva kvinnornas krav. Uggla & Mace (min fetstil, och "SES" konnoterar socioekonomiska utfall):
"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."
Vi har tidigare avhandlat Hök-/Duv-spelet och konstaterat att det relativa värdet av en resurs är avgörande för att förstå de divergenta utvecklingslinjerna med avseende på schimpanser (Hök-strategi) respektive bonoboer (Duv-strategi). Eftersom människan är den kulturella evolutionens substrat kan vi utveckla "evolutionärt stabila jämviktslägen" med avseende på både Hök- och Duv-startegi, beroende på vilka selektionstryck som verkar på vår kulturella utveckling.
Samma tankegång kan vi rimligen även tillämpa på sexualkultur. Låt oss utveckla en enkel variant av Hök-/Duv-spelet för olika könsbalansscenarier.
***
Först tänker vi oss en primitiv miljö i två versioner: En där resurser V (kvinna) är vanligt och män med Duv-strategi (mindre våldsamma) dominerar; och en där resursen V (kvinna) är ovanlig, och män med Hök-strategi (mer våldsamma) dominerar. Den primitiva miljön kännetecknas av att konkurrensmedlet främst är våld. I version ett gör överflödet av kvinnor att konkurrensen är låg, och i version två gör underskottet av kvinnor att konkurrensen är hög. Vi kallar versionerna Duv-dås och Hök-helvete.
Primitivt scenario 1. Överflödsmiljö med avseende på kvinnor, och enligt DALL-E 3 även tydligen med avseende på bär och grönska. Duv-dås!
Primitivt scenario 2. Kvinnobrist vilket enligt DALL-E 3 tydligen också leder till färlöshet, högar med lik (?) och jättestora, arga gorillor. Många män som slåss i alla fall. Hök-helvete!
Nuförtiden är det kanske inte främst våld medelst stenåldersklubba som utmärker dejting-marknadens aktörer. I en modern, sofistikerad miljö kommer andra strategier utmärka Hökar respektive Duvor. Analogt med hur avsaknad av penis kan ge intelligens, skönhet, skicklighet och humor kan relativ resursbrist i en modern kontext ge fler seriösa hanar, mer dedikerade fäder, och färre halstatueringar.
Vi tänker oss alltså en modern, sofistikerad miljö i två versioner. Först en där resursen V (kvinna) är vanlig och män med Duv-strategi dominerar. Men nota bene! Duv-strategi är här lägre konkurrens, vilket innebär lägre föräldrainvestering och halstatuering! I version två är resursen V (kvinna) ovanlig och män med Hök-strategi (med högre föräldra- och familjeinvestering) dominerar. För att pumpa lite intuition kring att Duvorna är de "dåliga" och Hökarna de "bra" männen kan vi tänka oss att Duvorna är förslappade gitarrkillar som aldrig klippt sig och skaffat sig ett jobb men som säkerligen är Snälla Killar (tills den dag de tappar det och blir incels, I guess). Hökarna är JBP-troende AFS-killar med tredelad kostym och alltid - alltid! - nyfriserad militaristisk hairdo.
Här, alla hemmasittande glesbygdsbor, får ni se hur det går till i kvinnoöverskottets storstadsmiljö. Notera hur de fåtaliga männen glider runt och Tindrar, fikar och får fellatio, utan att alls behöva signalera PI eller göra utfästelser om att stadga sig med någon enskild kvinna. Duv-dåligheter!
I ett modernt scenario där kvinnorna är i minoritet kommer männen anstränga sig för att imponera på damerna. De kommer sponsra shopping, klä sig som JBP, samt konversera om skittråkiga tjejgrejer i timtal. Och får de chansen kommer de att stadga sig, ingå giftemål och ta ansvar för sin avkomma. Hök-hävdelse!
Vi kan absolut tänka oss moderna scenarier där Hök-strategin är mer aggressivt kodad. Lex arabvärlden, där horder av unga män tenderar att dra runt på gatorna och massvåldta. Förmodligen är det just monogami-normen (eller i alla fall seriell monogami-normen) som tenderar att göra Hök-strategin till en fredlig men konkurrensintensiv modell.
Kopplingen till kapitalism och thymos tycks uppenbar. Kapitalism verkar av någon anledning (som förmodligen stavas "prestige-hierarkier") kanalisera konkurrens i vänlig tävlan. Eftersom arabskriktrastarna medborgarna tävlar om att få agera altruistiskt och prosocialt oavsett genetisk släktskap så kommer konkurrensmedlet vara altruism (och möjligen altruistisk bestraffning, vilket såklart kan innefatta en viss grad av aggression).
Att Sverige nu går alltmer mot Hök-hävdelse kommer vi få se allt mer välbarberade skägg och allt fler pappor på lekplatsen. Inom den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. (Hur länge kommer man kunna säga så ens?)
Däremot kan vi förvänta oss en differentiering där släktskapsintensiva hedersknyfflar mer MENA-ursprung tillgriper allt mer våldsamma konkurrensmodeller. Normer för blodshämnd i kombination med svart narkotikamarknad (som premierar våld och territoriell konflikt) synes leda till ett våldsintensivt utfall, men en kanske mer grundläggande mekanism är konkurrens om reproduktionsmöjligheter och hur detta manifesterar sig i dominans-hierarkier.
Det är därför vi ser Hök-hävdelse i den svenska befolkning och Hök-helvete i orten. Rätt länge har vi också sett Duv-dåligheter på Södermalm, eftersom könsbalansen verkar på lokal nivå och kvinnoöverskottet varit ett faktum i senmoderna hipsterpopulationer i storstäderna ett längre tag.
Förslag: Vi borde massutvisa män med utrikes bakgrund och massfängsla kriminella (=också män med utrikes bakgrund) samt enbart tillåta anhöriginvandring av kvinnor. Det viktigaste för att vända Hök-helvete till Duv-dås är att öka könsobalansen i orten till kvinnornas fördel (eller egentligen nackdel eftersom deras relativa värde minskar när de blir fler...).
Idag har vi en könsobalans med mansöverskott i invandrarpopulationer, medan könsbalansen är jämn i den svenska befolkningen. Målet borde vara mansöverskott i den svenska befolkningen - för maximal Hök-hävdelse - och mansunderskott i orten-lorten-befolkningen - för maximalt Duv-dås.
Att tvångsförflytta svenska kvinnor till förorten skulle tyvärr inte funka eftersom deras kultur och status hindrar dem från att gifta sig nedåt i status med invandrarkillar. Det skulle inte heller funka att tvångsförflytta invandrarmän till Södermalm eftersom de har dominans-kulturella normer och därför vid mansöverskott går direkt till våldsamheter utan att passera pressveck.
Slutsats: Invandrarmän och svenska kvinnor gör samhället sämre.
Nu ska jag berätta hur jag ser på ekonomin. Inte den dagsaktuella, utan generellt hur jag modellerar makroekonomi i min lilla tröga och dåligt skolade hjärna.
Pengar är ett intersubjektivt fenomen, "en lögn som förändrar verkligheten." Pengar funkar så länge folk tror att pengar funkar. Som socioteknologi är pengar extremt bra för att möjliggöra handel, ur den rent praktiska synvinkeln att man kan jämföra alla varor och tjänster samt slipper släpa med sig boskap och malm och grejer till marknaden.
Bakom pengarna finns emellertid de egentliga värdena. Värde definierar vi också i intersubjektiva termer, eftersom värde oftast inte är rent relativt (saker kan ha faktiskt funktionalitet, men kan också vara delvis socialt-random såsom varumärken) men inte heller är frikopplat från människors preferenser. Det är bara det att människors preferenser har ett visst samband med funktionalitet, och funktionalitet definieras i ärlighetens namn också utifrån preferenser. Men, tack vare att vi är rätt likartade som varelser tenderar vi att uppskatta samma funktionalitet, i grund och botten för att vi vill är selekterade för att överleva och reproducera oss.
Människor har inte bara preferenser - vi har också förmågor. Genom våra förmågor kan vi göra saker och skapa saker som i sin tur tilltalar andra människors preferenser. Den intressanta ekvationen gäller hur mycket det vi kan skapa medelst våra individuella förmågor värderas i förhållande till vad andra människor uppskattar.
Det finns en intressant parallell till ikigai-konceptet här. Ikigai innebär (i min ringa tolkning) att man som människa bör sträva efter en sysselsättning som tillåter en att göra det man tycker är kul, som man är bra på, och som andra värderar. På så sätt skapar man en upplevelse av mening. I någon mening kan man tänka på kapitalismen och makroekonomin som en i bästa fall uppskalad ikigai-modell, där vi försöker göra saker som andra värderar, vilket ger både social mening och ekonomiska intäkter.
Beroende på hur mycket andra människor värderar (outputten av) de förmågor man råkar ha, och beroende på vilka resurser andra människor kontrollerar, kommer man kunna få olika mycket i utbyte (via pengar) för sin egen output. Har man en unik förmåga - är ganska ensam om att kunna producera en viss output - kommer ens output allt annat lika värderas högre, eftersom tillgången då är lägre. Har man en ganska vanlig uppsättning skills är det troligt att man kommer ha en sämre växelkurs för sin output. Vi kan alltså tänka oss en ganska enkelt tillgång-och-efterfrågan-modell.
Tyvärr (pga. orättvist) leder detta till en automatisk ojämlikhet, eftersom vissa har mer efterfrågad output relativt tillgång, medan andra är totalt oförmögna att generera någonting som alls är av värde (enligt definitionen "värderas av andra, oftast utifrån upplevd funktionalitet").
***
Så, ekonomin består av massor av aktörer (individer) som agerar utifrån sina preferenser och förmågor. Nu passar det med en liten tillbakablick till corpus. En gång skrev Antropofagi:
"En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: 'Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin.' Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.
Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.
Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.
Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening 'rationellt.' Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet 'rationellt' har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna."
***
Nå. Nu är det också så, att ett samhälle totalt sätt blir rikare ju mer värdefull output (såsom definierat av aggregerade preferenser) som vi tillsammans förmår generera. Därför är det viktigt att alla hittar sin ikigai, och alltså bidrar på ett sätt som värderas av andra. Rent psykologiskt viktigt pga. ger troligen mening till individen; samt privatekonomiskt viktigt pga. betalar sig för individen. För samhället viktigt pga. att individen per definition tillhandahåller något som värderas av andra individer.
Ekonomin handlar i stor utsträckning om att lösa interaktioner och byteshandel-via-pengar på ett sådant sätt att människor hålls sysselsatta (i lagom grad och under rimliga förutsättningar). Att skicka pengar hit och dit är bara en proxy för att byta genererat värde, i olika mer eller mindre komplicerade nätverk. Att öka eller minska pengamängden påverkar inte egentligen det bakomliggande värdet, utan ändrar bara korrespondensen mellan en peng och det värde den konnoterar.
Att misslyckas med att hålla människor i sysselsättning handlar alltså om att vi misslyckas med att allokera incitament på ett sätt som speglar preferens-förmåge-matrisen. Det kan till exempel handla om att vi bestämmer att vissa betalningsnivåer är oacceptabla, dvs. att vi förbjuder vissa transaktioner. Om vi säger att en individ inte får ha lägre än X i lön, förbjuder vi alla som har produktivitet lägre än X att arbeta. Det kan också handla om att vi ersätter människor i utbyte mot ingenting, vilket fuckar upp deras ikigai och tar bort deras incitament att generera på sin givna produktivitetsnivå. Eller att vi beskattar ökning av inkomst på ett sådant sätt att ökad produktivitet (genom ökad investering i utbildning eller ökad arbetstid eller ökad effektivitet) inte får en utväxling som speglar preferens-tradeoffen mellan ökad belöning och minskad chillness (marginaleffekter).
Ett intressant fall som måste nämnas är Evsay Domars teori om träldom. Tidigare inlägg:
"Teorin utarbetades av nationalekonomen Evsay Domar som, född i då ryska Łódź, speciellt intresserade sig för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:
'Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.
The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.
As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.'
Domar pekar på fallet Storbrittanien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Antropofagi har dock tidigare diskuterat det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet."
The take away här är väl att tillgång/efterfrågan "tvingar" eliterna att förslava arbetare, om det är brist på arbetare och lönerna går upp, eller om arbetarna har möjligheter att göra någonting helt annat, t.ex. arbeta som egenföretagare i egna jordbruk. Man fuckar alltså med marknadsekonomin genom att tvinga människor att arbeta till vissa (låga) löner, och förbjuder dem att lämna för att söka andra utkomster. Det kan anses hämma produktiviteten eftersom människor inte får arbeta till de löner som marknaden stipulerar - men å andra sidan tvingas de (på icke marknadsmässiga termer) generera värde till feodalherrar, så produktiviteten kanske finns kvar men omfördelas på ett orättfärdigt sätt.
Domar är dock också inne på att ofrihet blir dyrt och att man helst har fria arbetare, om de är så många och sett till möjligheter begränsade att priset på deras arbete ändå blir lågt. Därför behövde industrialisterna (oftast) inga slavarbetare, eftersom produktivitetsökningen i jordbruket fyllde städerna med arbetslösa.
Hur som helst. I en svensk modern kontext handlar det alltså om att så många människor som möjligt ska jobba så mycket som möjligt utan att må (alltför) dåligt av det (lite jobbigt kan det såklart vara att gå upp på morgonen, tillstår Antropofagi). Att vi håller på med pengar är bara ett sätt att effektivt allokera värde som individer genererar, relativt alla individers preferenser. I en idealsituation har vi att göra med ett perfekt thymos-samhälle, men oftast finns det komplicerande preferenser som gör att vi inte är perfekt släktskapsneutrala, vilket innebär att preferenserna inte skalar proportionerligt.
Det finns även preferenser som i sig motverkar perfekta flöden i systemet, såsom somewheres-preferenser, riskaversion, och allmän bekvämlighet eller motsträvighet. Slutligen finns det också individer som tillskansar sig själva bytesmedlet - pengarna - utan att byta in output. De stjäl eller fuskar helt enkelt. Att köpa något för stulna pengar skapar perversion, eftersom individen som blir bestulen får minskad utväxling för det den genererar; individen som stjäl får ökad utväxling för dito; och signalerna till styrsystemet (betalningarna) blir godtyckliga. (Givetvis finns det även folk som säljer skit till idioter, vilket också kan betraktas som en slags stöld.)
(Godtyckligt=en mindre korrekt spegling av preferenser-i-populationen-viktade-för-förmågor-i-populationen. Därför dåligt när människor med låg IQ förfogar över för mycket kapital. De fattar katastrofala inköpsbeslut och så plötsligt finns en tandborstmuggshållare i plast. Men elitism å sido, poängen med både ikigai och kapitalism är att vi inte ska moralisera över människors preferenser. Men jag gjorde det ändå. Ha!)
En intressant aspekt är att människor oftast får högre lön än de så att säga förtjänar givet sin produktivitet. Detta beror på att arbetsgivare idag inte har någon möjlighet att straffa anställda om de maskar på jobbet eller på annat sätt bryter kontraktet som är anställningen - förutom att ge dem kicken, vilket inte egentligen innebär ett retroaktivt återkrävande av bortmaskade resurser (stulen lön). (Obs, pga. LAS är även "kicken" en osannolik åtgärd just i Sverige.) Om arbetsgivare betalde exakt vad anställda var värda skulle anställda kunna ta ett annat jobb när arbetsgivaren upptäcker att de maskar och kickar dem - de förlorar då ingenting. Om arbetsgivaren däremot ger en högre ersättning än ekvilibriumlönen så kommer avskedande vara ett "straff."
Därför gillar också arbetsgivare att anställda inte endast utifrån kompetensnivå utan även utifrån detekterade normer, eftersom det är normer som garanterar att anställda beter sig på ett visst sätt (jobbar hårt, inte maskar). Proxy för normer? Tja, kulturell samhörighet antagligen, vilket också i vissa fall kan ha samband med biologiska markörer via mellan-kategorin "etnicitet" (som ju uttrycker en slags blandning av kulturell och genetisk samhörighet). Om inte kulturell samhörighet, så fördomar om kulturellt typiska normer via samma kulturella och etniska markörer. Fördomar!
Så, (bland annat) därför är arbetsmarknaden inte en perfekt tillgång-efterfrågan-funktion, utan innehåller arbetslöshet. Och (bland annat) därför finns det diskriminering (men också viss stereotype accuracy som gör att innehållet i "diskriminering" blir något mindre stötande.)
***
Allt det här innebär att Du använder dina förmågor till att generera output på arbetsmarknaden; beroende på hur denna output korresponderar med andra människors preferenser får Du en viss ersättning i pengar; och Du använder dina pengar till att, i enlighet med dina preferenser, byta till dig varor och tjänster i ekonomin. Känns det inte helt sjukt att du jobbar lite, och sen går till en affär och hämtar lite saker? Eller att du klickar på lite knappar på internet och så kommer det hem en gubbe med möbler till dig? Ju mindre krävande själva betalningsritualen blir, desto mer absurt känns det.
***
Okej, så varför spelar det här roll?
Tänk kompetensförsörjningsfrågor. Det saknas sjuksköterskor. Okej, vi höjer lönerna! I första hand påverkar det inte, eftersom det på kort sikt finns en begränsad mängd sjuksköterskor. Det blir bara dyrare att ha samma antal sjuksköterskor i arbete och få samma sjuksköterskearbete gjort.
På längre sikt; fler väljer att utbilda sig till sjuksköterskor. Bra! Men, då plötsligt kanske färre väljer att bli poliser, eftersom det nu är mer lönsamt att jobba som sjuksköterska. Okej, då höjer vi lönen för poliser. Men fan också, då börjar det saknas brandmän!
Inte alla jobba är lika viktiga, men vårt mål är ju att alla ska hitta sin ikigai och helt enkelt nyttja sin förmåga så väl som möjligt för att öka vår totala produktivitet (som ju definieras utifrån vad andra värderar). Om det finns brist i alla yrken, som det finns idag i både industrin och välfärden, ja då är det inte fel i lönerna utan i demografin.
Det kan vara så att invandring som selekterar för lågt humankapital har ökat befolkningens totala mängd behov i förhållande till totala mängd förmåga. Det kan vara så att ålderspyramiden gör att färre arbetar. Hur som helst kan vi inte fylla alla kompetensförsörjningshål med högre löner, för då får vi bara inflation - alla människor har mer pengar, men samma mängd arbete utförs varför samma mängd värde produceras och alla konkurrerar med mer pengar och måste betala mer för att byta till sig det värde man vill ha.
Så, vi måste förbättra demografin. Det kan vi göra genom att ha en hög invandring av välutbildade individer, eller - på längre sikt - se till att välbemedlade familjer skaffar fler barn, eller genom att investera i humankapital (vilket tenderar minska arbetskraften under en period, men i bästa fall göra den mer produktiv på sikt).
Men, vi kan inte förvänta oss att lösa kompetensförsörjningsproblematik på helheten genom ändrad lönestruktur. Kanske, på marginalen, om vi tillåter lägre löner kan viss kompetensväxling ske och lågproduktiva individer till låg lön utföra sysslor som frigör högproduktiva individer och gör dem mer produktiva. (Typ, helt outbildade vårdbiträden kan göra vissa små delar av sjuksköterskornas eller iaf. undersköterskornas jobb.) På det hela tagen är det på kort sikt dock bara ett nollsummespel där olika branscher slåss om människorna som finns i landet. Ökar vi inte antalet (rimligt välutbildade/kapabla) människor kommer det bara sluta med att vi krigar om kompetensresurserna.
Det finns ytterligare ett bra sätt att öka antalet människor: Minska antalet människor som behövs för syssla X. Detta gör vi genom innovation, effektivisering och automatisering. Ju dyrare människor är, desto större tryck på att investera i sådana lösningar och på så sätt frigöra människor. Hittills har tjänstesektorn inte kunnat automatiseras i samma utsträckning (vi har byggt robotar som bygger bilar men inte robotar som klipper hår), men med Chat-GPT verkar vi automatisera bort en del vitkragar i den övre tjänstesektorn.
En annan viktig del av lösningen är att förinta perversioner som överskott av HR/kommunikatörer/onödig myndighetspersonal. Dessa människor borde för allas skull istället tvingas hitta sin ikigai i typ välfärden eller på fabriksgolvet. Dock oklart hur många de här onödiga tjänstejobben egentligen är. Förmodligen är det marginellt jämfört med hur mycket folk som verkar behövs i välfärd och industri.
Först en liten digression med avseende på huruvida islam är dåligt eftersom det passar dåliga kulturer, eller eftersom det leder till dåliga kulturer. Frågan om korrelation/kausalitet, ni vet.
MEN bortsett från detta: Newcomb's problem får oss att inse att det inte spelar jättestor roll huruvida islam emmanerar från eller orsakar dålighet, om frågan egentligen gäller huruvida vi önskar att Sverige islamiseras.
En analogi till beteendegenetiken. Förr trodde man att barn blev dumma om man slog dem. Beteendegenetiken pekar snarare på att dumma föräldrar som slår sina barn också skickar vidare dumma gener. Ur ditt subjektiva perspektiv som individ vill du ändå inte vara en sådan som slår dina barn! Det kallas för att one-box:a.
Så, oavsett vad vi anser och tror om islams kausala påverkan på samhället, så vill vi manifestera att vi har ett bra samhälle där islam inte kan få fäste. Så fuck islam either way!
***
Så till det egentliga temat för dagen. Det är som sagt väldigt svårt att inte vara team Jomshof idag, vad man än tycker om att SD grundades av SS-veteranen Gustaf Ekström, som aldrig ångrade Tredje Rikets många illdåd, och som för den delen mycket väl kan ha stått i kontakt med de gamla kollegorna den argentinska nazist-diasporan in i modern-modern tid. (Det var verkligen trist att det politiska och mediala etablissemanget lät ett parti med rötter i nazismen monopolisera invandringsfrågan. Jävligt klantigt, Sverige.) Allt Jomshof uttryckt om islam/Muhammed synes vara i sak korrekt och dessutom angeläget att framhålla. Mothuggen är osakliga, fega och ogenomtänkta.
(Extrem parentes: En steel-man av Björn Söder är att RFSL och därmed indirekt Pride givetvis har rötter i pedofili-förespråkande kretsar. Detta är en kul parallell till SD:s naziströtter, eftersom nazism och pedofili är det värsta man kan komma på nuförtiden - möjligen med undantag av japanernas Unit 731. En tolkning av the genetic fallacy ger att vi varken ska döma dagens SD utifrån deras nazistiska rötter, och inte heller dagens RFSL utifrån sina rötter i pedofili-rörelsen. Det finns dock en viktig skillnad, nämligen att SD grundandes när nazism redan var ute, medan RFSL grundandes i ett sexualpolitiskt klimat när allt omprövades samtidigt och Geijer föreslog avkriminalisering av sexbrott. RFSL var således rätt normala när det begav sig, medan SD inte var det.)
När nu Sverige precis normaliserat risken att skjutas till döds på öppen gata i kriminella uppgörelser, eller att få sin port handgranatad, så kommer SÄPO och höjer terrorhotsnivån istället. Inte för att någon annan än knarkare och uteliggare njuter av att vistas på T-Centralen, men det är praktiskt att kunna nyttja infrastruktur och kommunikationshubbar. Även att gå på konsert kan vara trevligt.
Vissa tyckonomer försöker gjuta olja på vågorna genom att beskriva hur Sverige inte alls är islamofobisk, och hur bra muslimer här har det med alla rättigheter och friheter de precis som alla andra åtnjuter. Detta är en absurd talepunkt - inte för att den är felaktig i sak, utan för att den utgår från helt skeva premisser.
Givetvis finns ingen islamofobi att tala om - vad det nu ens är. Men det vet muslimerna också. Givetvis finns det muslimer som tror på begreppet islamofobi och som tolkar händelser som islamofobi, liksom muslimer som upplever bemötande som objektivt sätt kan och bör beskrivas som rasism. Men de aktörer som terrorhotar Sverige skiter med all sannolikhet högaktningsfullt i hur svenska muslimer behandlas i termer av netural rättsordning och ömsesidig respekt och frihet.
Det islamisterna eftersträvar är inte neutral behandling, rättvisa, ömsesidig respekt, jämlika förutsättningar eller likhet inför lagen. Det islamisterna eftersträvar är dominans, sharia, och en totalitär teokrati där islam har en särställning över alla andra religioner.
Det finns tre intressanta transitioner som vi måste komma tillrätta med (Chat-GPT får sammanfatta):
Paleolitiska transitionen (ca 50 000 år sedan)
Övergången till övre paleolitikum avser perioden i mänsklighetens historia då tidiga människor gjorde betydande framsteg inom teknologi, konst och social organisation. Den dateras vanligtvis till cirka 40 000 till 50 000 år sedan och kännetecknas av uppkomsten av nya stenverktygsteknologier, utvecklingen av grottkonst och bevis på ökad social komplexitet, såsom begravningsseder och handelsnätverk. Denna övergång markerade en betydande milstolpe i mänsklig evolution och banade vägen för utvecklingen av moderna mänskliga samhällen.
Neolitiska transitionen (ca 12 000 år sedan)
Den neolitiska revolutionen var en avgörande period i mänsklighetens historia då människor övergick från att leva som jägare-samlare till att bli bofasta jordbrukare. Detta skedde under perioden mellan 10 000 till 4 000 år sedan och innebar en rad teknologiska, sociala och kulturella förändringar, inklusive utvecklingen av jordbruk, uppkomsten av bosättningar, husdjursuppfödning, och en övergång till sedentärt liv. Denna övergång möjliggjorde befolkningsökning, handel, utveckling av civilisationer och början till utvecklingen av moderna samhällen.
Axiala transitionen (ca 3 000 år sedan)
Den axiala transitionen var en period i mänsklighetens historia som innebar en förändring i människors sätt att tänka och uppfatta världen. Perioden inträffade mellan 800 till 200 f.Kr. och kännetecknades av utvecklingen av filosofiska och religiösa idéer som fokuserade på individens roll i samhället, livets meningsfullhet, rättvisa och moraliska frågor. Det var också en tid av politiska förändringar och omvälvningar, med framväxten av nya riken och imperier och uppkomsten av nya samhällsstrukturer. Den axiala transitionen anses vara en avgörande period i mänsklighetens historia då det banade vägen för den moderna civilisationens utveckling.
Kan vi förklara varför dessa transitioner händer? Kan våra förklaringar vara så bra att de också förklarar varför transitionerna inte händer vid något annat tillfälle?
Evolution handlar alltså om ärftlighet, variation och urval. Men om variationen inte primärt är genetisk är det inte biologisk evolution vi talar om. Det är kulturell evolution.
Det speciella med människan är att vi är en kulturell art. Vi har pressat upp variationen till memetisk nivå. Vi kan ändra levnadssätt utan att förändra vår biologi.
Som tidigare anförts kan den neolitiska transitionen förmodligen förklaras genom att världens megafauna i stor utsträckning dog ut under younger dryas, den klimatchock som uppträdde för 12 900 till 11 700 år sedan. När människans primära födokälla plötsligt försvann tvangs man börja diversifiera. Detta ledde till en intelligensökning när man behövde jaga mer småvilt vilket krävde mer avancerade jaktmetoder. Det ledde också till att man oftare behövde förlita sig på jordbruk, en teknologi som redan utvecklats men som aldrig konsoliderats.
Beakta cheyennerna. Enligt David Friedmans Legal systems very diffent from oursövergav detta nordamerikanska indianfolk jordbruket när spanjorerna introducerade hästar till Amerika. Det var helt enkelt fetare att rida omkring och jaga bison än att slava i smutsen med att plocka majs.
Domesticeringen av djur och växer har skett över rätt djupa tidsrymder. Vanligen har samlar-jägarna nöjt sig med agrara födkrokar som en bisyssla, kanske då det helt enkelt är förknippat med lägre livskvalitet att leva som jordbrukare än som samlar-jägare.
När megafaunan dog ut hade man dock inget val - för att överleva younger dryas fick man hålla tillgodo med de metoder som stod tillbuds, inklusive agrar produktion av livsmedel. När jordbrukssamhället väl var etablerat skars den kulturell-evolutionära vägen tillbaka av, kanske bland annat av större barnaskaror som möjliggjordes av en stationär livsstil med fler (om än sämre och mer arbetskrävande) kalorier.
Det är ingen liten sak att överleva som samlar-jägare. Har man väl glömt bort metoderna finns ingen återvändo. Har befolkningen väl växt till en nivå att territoriet inte kan föda dem på annat sätt än det mest resurseffektiva, är det svårt att släppa plogen och försvinna ut i skogen.
Sammanfattningsvis vill jag påstå att den neolitiska transitionen låter sig förklaras på ett tillfredsställande sätt med att megafaunan dog ut i och med younger dryas. Det finns dock ett ytterligare argument som är mer abstrakt, och som den neolitiska transitionen kan ses som ett fall av.
När den genetiska variationen minskar i och med att befolkningen minskar - en genetisk flaskhals - blir den kulturella variationen en viktigare drivkraft för att förklara skillnaderna i utfall mellan individer (och grupper). Jag vill påstå att selektionsvariansen flyttas upp till en memetisk nivå, från en genetisk. Vi kan alltså förvänta oss en större kulturell utveckling när det biologiska substratet (människorna) blir mer homogent. Vi kan alltså överlag förvänta oss att genetiska flaskhalsar leder till accelererad kulturell evolution, för kulturella djur som människor.
***
Kan vi använda flaskhalsmodellen till att förklara de andra två transitionerna? Enligt en teori ledde Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan till en extremt reducerad global människopopulation. En intressant aspekt av Toba-händelsen är att forskningen entydigt visar på avskogning och minskad regnskog, vilket vi kan tänka oss drastiskt ändrade förutsättningarna för homo sapiens. Det påstås att "t]his disaster may have forced the ancestors of modern humans to adopt new cooperative strategies for survival that eventually permitted them to replace neandertals and other archaic human species" och vi kan ju notera att grazing mammals behöver grässlätter för att frodas.
Vilket för oss till eusocialitetsbegreppet. Eusocialitet verkar framförallt uppträda när mat är scarce men uppträder kompakt på vissa ställen. Nå, hur lirar det med avskogning och spridda hjordar med gräsätande djur samt megafauna? Människan post Toba behövde leva på att jaga storvilt och selekterades (kulturellt) för psykoteknologier som möjliggjorde den koordination som en sådan livsstil krävde. Därav explosionen av teknologi och kulturella hjälpmedel som grottkonst och shamanism. En forskare skriver:
"The transition from Middle to Upper Paleolithic is a major biological and cultural threshold in the construction of our common humanity. Technological and behavioral changes happened simultaneously to a major climatic cooling, which reached its acme with the Heinrich 4 event, forcing the human populations to develop new strategies for the exploitation of their environment."
Att diskutera just eusocialitetsbegreppet är intressant för att ytterligare understryka distinktionen mellan genetisk och kulturell evolution. Människan är redan selekterad för viss eusocialitet såtillvida att hon har klimakterie samt gay uncles. Detta är biologiska adaptioner som interagerar väl med den kulturella evolutionen som sådan, eftersom icke reproduktiva individer utöver funktionen som omsorgsgivare också kan ha en roll som lärare och traderare av kulturell kunskap - särskilt viktigt hos ett djur som har en onormalt lång barndom och den underliga utvecklingsperioden "tonår," skräddarsydda för att möjliggöra kulturell inlärning.
Troligen har vi pressats ihop mer och mer i eusociala grupper när vi selekterats för att bli mindre överlevnadsdugliga på individnivå men ändå för att överleva rovdjur. Så småningom har människan biologiskt selekterat in sig i ett hörn där gruppsamarbete och kulturell tradering är vår enda väg framåt. Ytterligare selektionstryck uppträder när den dignande fruktträdgården efter Toba ger vika för grässlätter med betande hjordar och megafauna, som vi måste samarbeta i grupper för att kunna nedlägga, stycka och konsumera. Med en minimal genetisk bas har vi få biologisk-evolutionära pathways ut ur vårt predikament, men vi räddas av selektionsvariansen på memetisk nivå, som tillåter att memes dör i vårt ställa, när vi lär oss att överleva. (Med varierande resultat för olika grupper, nota bene. Memetisk evolution har också biologiska offer. Även om mimesis tillåter att vi byter idéer med varandra utan att hjärnan som sådan behöver dö av.)
***
Så, människan evolverar kulturellt till storviltsjägare för 50 000 år sedan. När megafaunan dör ut evolverar vi kulturellt till jordbrukare. Vad händer vid den axiala transitionen?
För att förstå det behöver vi förstå the Broze Age Collapse och the Sea People, och det är en för stor nöt att knäcka för idag. Frågan bordläggs till kommande blogginlägg.
Man kan kastas mellan strukturalism och kulturrasism men egentligen handlar det bara om svårigheten att se flera olika djup samtidigt.
Jared Diamons Vete, vapen och virus var vad vi kan kalla epokgörande. Den förklarade den europeiska kolonialismen och dominansen med strukturella faktorer utifrån geografi, klimat och fauna. Collapse följde efter i samma spår och förklarade folkmord och samhällskollaps utifrån resursbas. Slutligen har vi Upheaval, där Diamond resonerar om Japans maktanspråk utifrån att man är en liten ö med stor befolkning; och USA:s extremt gynnsamma ställning i termer av råvaror och matproduktion (på mellanvästerns gamla havsbotten där elasmosaurus en gång simmade (Oceans of Kansas).
Timothy Snyders är i Den svarta jorden inne på att Hitler var stressad över USA:s ökande levnadsstandard och misslyckade koloniala experiment (som i Namibia, se Kejsarens förintelse) och därför krävde lebensraum och jordbruksmark i form av kolonier i Östeuropa. Samma strukturalistiska tankegods och med explicita referenser till Diamond om jag inte minns fel.
Diamonds teorier är så tongivande att David Deutsch i The Beginning of Infinity känner sig tvingad att gå i svaromål och peka ut mänskliga individuella agenters betydelse i historieskrivningen. Imo. den minst övertygande delen av en god bok.
I The WEIRDest People In The World skriver Joseph Henrich också in sig i kritikerledet genom att referera till Guns, germs and other factors. Poängen är i runda svängar att Ingleharts moderniseringsteori knappast kan sägas gälla, eftersom tillväxt verkar vara kompatibelt med klanvälde, korruption, etnokrati och auktoritära statsskick. Västerlandets förunderliga traditioner förklaras bättre av att katolska kyrkan rev ner ättsystemet och att kusingiftesförbud etcetera ledde till reciprocal altruism och individualism.
Henrichs take är mer övertygande än Deutschs. Det fina med kulturell evolution är dock att det är nämnda strukturella faktorer som är den kulturella evolutionens selektionstryck. Det mesta av normer och levnadssätt är ex post-rationaliseringar utifrån materialistiska faktum. Grejen är bara att vissa fitness-optimum är svårnådda, och det är rätt unikt att man hoppar till en västerländsk individualistisk strategi - motsvarande hur flygförmåga har utvecklats ett begränsat antal gånger i livets historia.
Det som kulturell-evolutionär spelteori bidrar med är att beskriva hur path dependency och interdependens påverkar den kulturella utvecklingen. Om alla i en population beter sig på ett visst sätt blir det i sig i sin tur ett selektionstryck för vidare utveckling. Ekologiska faktorer sätter ramarna för hur kulturen kan utvecklas och bestämmer "basins of attraction" för hur sannolik en given utveckling är. Men utfallet sätter (i viss mån) nya ramar.
När man snöar in på betydelsen av kultur är det dock ändå lätt att glömma de strukturella faktorerna. Faktiskt! Och här har modeniseringsteorin och Inglehart förmodligen en poäng: Excess resources tenderar att ge humanism och kapitalism och demokrati. Men, det är WEIRD kultur som gett excess resources från början, så vi har ändå en rekursiv utveckling som inte går av för hackor.
"Svårigheten att se flera olika djup samtidigt" är den (eller egentligen min) mänskliga hjärna(n)s tendens att endast hålla en boll i luften samtidigt. Så fort man fokuserar på Diamond glömmer man Henrich, och så fort man fokuserar på Henrich glömmer man Diamond. På senare tid har jag nog tyvärr glömt Diamond en hel del.
***
Och då kan vi glädjas åt att USA och därmed den fria världen har de strukturella faktorerna på sin sida. Nazi-tyskland och Japan skulle aldrig ha kunnat vinna. USA kan bara ösa på. De har så jävla bra odlingsmark i så oerhörda kvantiteter, och de har otroliga naturresurser.
Ryssland. Dåliga, dåliga Ryssland, vars ondska besegrar sig själv. Tyvärr brukar Ryssland lösa problem med att slänga in människor i dem. Som life expectancy-grafen visar om man kikar på historiska skeenden såsom världskrig och kommunism.
Så, det kommer säkert bli kaoz. Hur som helst är Ryssland totalt sett på fallrepet. Det syns också på demografin. Redan innan ryssarna anföll Ukraina föll befolkningsantalet som en sten. En random mediekälla från sent 2021:
"Rysslands befolkning krymper snabbt, uppger den ryska oberoende internettidningen The Bell. Coronapandemin uppges för närvarande vara den främsta orsaken till befolkningsminskningen.
Invånarantalet kommer att sjunka med 535 500 personer i år, nästan lika mycket som under fjolåret då de ryska invånarna blev 577 600 färre, enligt siffror som The Bell presenterar.
Befolkningsminskningen under pandemiåret 2020 var den största på 17 år, enligt tidningen. En del forskare beräknar dock att siffrorna för 2021 kommer att bli ännu mera på minus än 2020.
Den nedåtgående trenden väntas fortsätta under år 2022 – minskningen beräknas bli 533 400 personer under nästa år. Under de därpå följande åren väntas minskningen avta till cirka 250 000–300 000 per år.
I januari 2021 hade Ryssland officiellt 146,17 miljoner invånare.
Den förväntade livslängden för nyfödda år 2021 är enligt regeringen 70,2 år. År 2022 väntas den stiga till 71 år och vara 73,7 år 2024."
"Befolkningen minskar och blir allt äldre. Enligt FN:s prognoser kommer befolkningen ha
minskat från dagens 145 miljoner till 134 miljoner vid år 2045 samtidigt som andelen över 60
år kommer stiga från cirka 28 till 36 miljoner under samma period. Målet enligt den nationella
utvecklingsstrategin att befolkningen ska öka ter sig ouppnåeligt. 2017 var medellivslängden
78 år för kvinnor och 68 år för män, vilket är i höjd med världsgenomsnittet men långt under
de flesta industrialiserade länderna. Sammantaget har Ryssland en befolkningsstruktur som
innebär att allt färre måste försörja allt fler. Ryssland har en positiv nettomigration, till största
delen bestående av lågutbildad arbetskraft från republikerna i Centralasien, vilket bidrar till att
mildra den annars negativa demografiska utvecklingen.
Kreml signalerar om reformer för att förbättra välfärdssystemet och öka befolkningens
välstånd. I ett presidentdekret från 2018 fastställs en rad övergripande välfärdsmål fram till
2024, bland annat att Rysslands befolkning och den allmänna medellivslängden ska öka,
fattigdomen halveras samt att pensioner och reallöner ska stiga. Dessa målsättningar är på
intet sätt nya men är till större delen orealistiska."
Tyskland ville uttryckligen ta Östeuropa för att man behövde lebensraum. Att Namibia et al aldrig blev lönsamma försökte man hantera genom projekt i det relativa närområdet. Ryssland, detta glesbefolkade land med sjunkande befolkningssiffror, har lite samma process. Man har - storleken till trots - svårt att exploatera de resurser man väl förfogar över, på grund av tidigare miljöförstöring (som sabbat 75 procent av dricksvattnet), korruption, samt bristande teknologi och infrastruktur. FOI 2019 igen:
Ryssland halkar efter inom forskning och utveckling (FoU). Enligt OECD spenderar
Ryssland drygt en procent av BNP på FoU, vilket är betydligt mindre än exempelvis USA, Kina
och Tyskland. Större delen av FoU bedrivs i statlig eller semistatlig regi och Ryssland har
relativt få privata, innovativa företag som kan mäta sig internationellt. Bristen på en rättsstat
och upphovsrättsskydd bidrar till att avskräcka entreprenörer från att starta egna företag. Otillräcklig återväxt av unga ingenjörer och forskare är också ett påtagligt problem. Den alltmer
globaliserade arbetsmarknaden gör det svårare för ryska företag och universitet att locka
högutbildad personal eftersom bland annat högre löner och bättre karriärmöjligheter finns
utomlands, vilket leder till braindrain. Även den politiska repressionen på hemmaplan bidrar
till utflödet av unga talanger.
Detta var alltså 2019, och givetvis har hjärndränaget eskalerat kraftigt i och med anfallskriget mot Ukraina. Ryssland bör vara ganska tomt på humankapital vid det här laget. USA har däremot gott om både invandrare (selekterade för motivation och humankapital) och nya driftiga generationer to come.
Visserligen har Ryssland nio procent av världens åkermark (USA har tolv), men Ukraina har avsevärt mycket mer åkermark relativt landets storlek - 56 procent av arealen, endast överträffat av Danmark (57 procent) och Bangladesh (61 procent). Ryssland vill ha kornbod. Bördig ukrainsk kornbod.
Geopolitiskt ligger USA riktigt bra till med naturliga gränser (världshaven!) och vänliga grannar. Bortsett från de mexikanska kartellerna är det toppen att ligga nära ett medelinkomstland med stor befolkning som kan hosta upp de arbetare som behövs, samt - som världens femtonde största ekonomi - också fungera som en marknad för amerikanska företag. Norrut ligger glesbefolkade, kulturellt närliggande, vänliga och naturresursrika Kanada. Inga problem därifrån.
Ryssland har å sin sida klippt de flesta band med Europa och straffat ut sig från delar av världsekonomin. Att teama upp med ett Kina som har ännu större problem med befolkningsåterväxten kan ses som ett kortsiktigt vad. Dessutom är förmodligen kineserna allt annat än solidariska med jätten i norr - snarare kommer man ta chansen att göra riktigt bra affärer, på Rysslands och ryssarnas bekostnad.
***
Poängen med det här inlägget kan ha gått förlorad på vägen. Men fuck Ryssland. Och glöm inte Diamond.
I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)
"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer.
The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed.
The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."
Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:
"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.
Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.
De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."
Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.
***
1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.
Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan...(avsnitt 8.3-8.4):
"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.
Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.
Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.
Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.
För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.
Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.
Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.
Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.
Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.
De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.
Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.
Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.
8.4 Att ta det personligt
Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.
Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.
Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.
En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.
Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.
Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.
Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."
Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.
Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.
Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.
Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)
***
2. Det onda förlorar automatiskt.
Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.
Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.
Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.
Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.
3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.
Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.
I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:
"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'
När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.
Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.
Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).
Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."
Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.
Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!
Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...
men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/
inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/
det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)
...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.
Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)
Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.
***
Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.
Lena anklagar SD för att sträva mot en utopi som av nödvändighet är repressiv. En man som heter Richard menar att alla ideologier har samma problem - visst hade väl en socialistisk utopi också varit repressiv? Eller en ekofascistisk ideologi där Pär Holmgren har avskaffat rösträtt. Richards poäng är korrekt.
Lena menar då, också korrekt, att liberalismen är en metaideologi och därmed skiljer sig från de övriga ideologierna. Inom liberalismen kan alla tro och tycka vad de vill, så länge de respekterar att alla andra får tror och tycka vad de vill. Individualism och kapitalism diskriminerar inte. Alla är individer. Pengar saknar diskrimineringsgrunder.
En man som heter Richard gör då ytterligare en korrekt observation: Visst är väl vår individualism kulturellt bestämd? Visst är väl liberalismen kulturellt bestämd? Den kanske utger sig för att vara en metaideologi som med några enkla regler rymmer alla andra ideologier, men den är väl ändå beroende av kulturella bestämningsfaktorer?
Samtalet glider här, helt korrekt, in på var upplysningsfilosofin egentligen kommer ifrån. Den som läst lite Antropofagi kan nog gissa vad jag anser att svaret är:
Även om Antropofagi redan tidigare egenhändigt uppfann idén om att kapitalism och demokrati exploaterar våra prestige-hierarkier, så är det lättast att börja med Henrichs WEIRD-idé. Enligt Henrich är den västerländska kulturen en följd av katolska kyrkans äktenskapsnormer, som bland annat förbjöd kusingifte i upp till sjätte led. Som en följd av detta eroderades de gängse släktskapsintensiva institutionerna på ett unikt vis, vilket ledde till andra former av social organisation som så småningom ledde till merkantilism, industrialism, kapitalism, etcetera.
Weird=Western Educated Industrialized Rich Democratic. Det är ur denna kulturella utveckling som liberalismens idégods har vuxit.
Grejen är att Lena har rätt. Liberalismen är annorlunda. Men den saknar för den sakens skulle inte kulturella rötter.
Vi kan tänka oss kulturella Cripple-minds som kastar av sig sina släktskapsintensiva institutioner och blir fria individer. Det händer hela tiden och har bland annat kallats kulturimperialism. Men vi kan inte bortse från att individualism är en idé som vuxit fram i ett visst kollektiv i västvärlden. Precis som en man som heter Richard påpekar. Lena ska inte tro att liberalismens idé är en fri abstraktion som fötts ur inget.
Däremot är den inte ouppnåelig, även om släktskapsintensitet och andra faktorer spelar en större roll än vad Inglehart et al kanske vill inbilla sig.
And yet - allt beror på hur man skär det. Nazism, kommunism och liberalism är alla humanismer. Alla är de sprungna ur samma västerländska kulturarv. Alla sätter de människan i fokus. Då är liberalismen en överordnad ideologisk storhet, eftersom den rymmer även sina ideologiska syskon.
Vad gäller fördomar så finns det i alla fall två distinkta åskådningar - eller så lyder i alla fall min fördom.
***
Den ena åskådningen bygger på antagandet att fördomar ≈ ondska. Fördomar är fel, och fördomar gör att människor behandlar människor utifrån felaktiga och orättvisa antaganden. Låtom oss gå till Källan:
Självaste Olof Palme/The Latin Kings förtäljer att "en sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde." För att vara tydlig så är det verkligen ingenting fel på "allas lika värde" - det är (vid sidan av den fria viljan) ett av individualismens viktigaste axiom. (Relaterat: "Allas lika värde" som intersubjektivt fenomen; en gång till; slapp essä; thymos.)
Men, baserar detta sig måntro på ett felslut? "Allas lika värde" ska inte vara predikterat på "allas likhet", vilket Singer lär oss. Folk kan vara olika, och ändå ha ett lika värde. (Vilket inte innebär att alla har samma förutsättningar - man kan behöva kompensatoriska åtgärder - eller att "lika utfall" är önskvärt - män ska inte behöva genomgå abort. Singer igen.)
Däremot så finns det all anledning att vara på sin vakt mot generaliseringar, när vi interagerar med ett specifikt fall, och det tillkommer även en empirisk fråga om huruvida en generalisering i sak är korrekt, oavsett hur stor variationen är inom en given kategori. Det kan också vara så att en generalisering är korrekt i en totalpopulation, men att det föreligger selektionseffekter som gör att du oftast inte interagerar med ett representativt urval av den givna kategorin. Typ såhär.
***
Den andra åskådningen är att fördomar i allt väsentligt uppstår för att de är behändiga och korrekta modeller, som genererar korrekta prediktioner. Vi generaliserar det vi ser, och det är gott. Men är det rätt?
Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är "felaktig" i något särdeles relevant avseende.
Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering "män är sexualbrottslingar" faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).
Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då "felaktig"? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.
Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.
Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med "sanning" i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)
"Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals" är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.
Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en bra sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött [...]
Fördomar är alltså korrekta i den mening att de är nyttiga - men vad värre är att de ofta är korrekta även oavsett nytta. Kalla de stereotype accuracy om du vill. Kvinnan som korrekt agerar som att alla män är våldtäktsmän, hon gör rätt utifrån en risk-kalkyl. Men, hon tror säkert även någonting korrekt - vissa män är våldtäktsmän! Hon tror knappast att alla män är våldtäktsmän.
Hon agerar för max-nytta, men har förmodligen en korrekt uppfattning om vad sannolikheten är för att en given man är våldtäkts man - den är låg. (Olika observationer - skumma beteenden och grad av berusning - kommer såklart att påverka bedömningen, vilket också säkert är helt korrekt, och i alla fall nyttigt.)
Så ja, det är "rätt" i den mån att det (ofta) är korrekt. Är det då normativt rätt? Är det moraliskt?
Det finns externaliteter:
Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)
Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)
Externaliteterna rör alltså att nyttiga och korrekta antaganden kan vara felaktiga i ett visst fall, och då ha negativa implikationer för, typ, somaliern som är på anställningsintervju.
Vad är lösningen på det specialfallet? Tja, att göra det möjligt att tänka rationellt - att inte fatta beslut under stress. Att möjliggöra så mycket informationsinhämtning som möjligt, för att göra användandet av stereotypen meningslöst. Och, att reducera risken för negativa implikationer om fördomen skulle visa sig vara korrekt.
Vi lär oss då att det ska gå att avskeda folk (dvs. dämpa risken), och att det ska gå att begära ut allsköns uppgifter om alla människor (minskar nyttan av stereotyper när vi vet mer om individer).
***
Det fina med fördomar är att de skiter i orsaken till att de eventuellt är sanna. En bra fördom behöver exempelvis - som Palme påpekar - inga "vederstyggliga teorier" för att få fäste. Fördomar är inte ett överdrivet stansande av datadegen enligt vänster hjärnhalvas principer. Fördomar är bara en signal, ett mönster i världsväven, som Vi Som Prediktionsmaskiner använder för att agera fördelaktigt. Fördomar kanske är falska och fel - men de är fan mer fitta än Hagamannen. Fitness Beats Truth, och där går fördomar före och skiter blankt i sanningen. Framförallt skiter de i hur det kan komma sig att ett visst mönster i världsväven uppkommer. Fördomarna bara finns, och därför har de i någon mening selekterats för.
Och om fördomar i någon mening har selekterats för, är de då i någon mening parasitiska? Är deras fitness som memes frikopplade från vår fitness som bärare?
"[a]nything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism" + nuförtiden kan idéer lätt migrate = därför selekteras idéer för att vara parasitiska. Och fäbless för kartor som korresponderar med territorier är en kognitiv bias som kan exploateras av parasitiska idéer.
...så torde fördomar bli allt mer korrekta, ju mer friare idéer kan röra sig genom människomedvetande-substratet.
Men, "fäbless för sanning" är långt ifrån vår enda kognitiva bias. Om vi ska utgå från den taxonomi av förnufts-känslor som beskrivs av Wojtowicz & DeDeo så borde fördomar selekteras för att tillfredsställa känslomässiga behov av co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity. Dessa står som bekant i viss mån i strid med varandra, och därför kan vi förvänta oss en betydande artbildning inom fördomsfaunan (-floran?), där en ökande specialisering uppträder. Inom grupper som preminierar co-explanation, borde fördomar som tillfredsställer efterfrågan på co-explanation dominera, kanske på bekostnad av simplicity. Samtidigt borde generalist-memes också ha en fitness-fördel, i vissa andra avseenden.
***
Låt oss för enkelhetens skull lämna fördomar-som-specialfall-av-memes, och istället diskutera memes rent generellt. Låt oss åkalla den sk. r-/k-selektions-modellen - men för memes! Som elefanten så kommer k-selekterade memes vara komplexa, specialiserade, ha en långsam reproduktionstakt och en lång livscykel, ha en hög föräldrainvestering, etcetera. Vi kallar dem elefant-memes.
Hur skulle en elefant-meme kunna se ut? Den skulle kunna vara en idé med en ganska stabil identitet. Kanske, typ, som en vedertagen religion eller ideologi. En idé eller en familj av idéer som kodifieras och förankras i tydliga artefakter, dokument och institutioner - en sådan är trögrörlig, och har en långsam fördelningstid. Låt oss trots allt hävda att judendomen är mer stabil - trots sentida avknoppningar som katolicism, islam och protestantism - än vissa dagsländor som QAnon, eller Nation of Islam, eller faktiska jedis, eller... Ja, allt som är mer kortlivat än judendomen (obs, ca 4000 år gammal).
Elefant-memen Judendomen föder få barn, men har en hög föräldrainvestering per barn. Så ser vi också hur den födde kristendomen, och än idag skyddar sin tonårsson från egna fadäser likväl som mobbaren sunni-islam. (Analogin brister på så många härliga sätt!!)
k-sekelterade arter tenderar att vara mer hjälplösa som unga. Låt oss översätta detta till att judendomen inte fäster direkt vid ett medvetande, utan behöver mycket hjälp och förklaring för att sippra in. Men, sen sitter den där, med all sin kabbalism och hypertexter. Elefantmemer behöver man lära sig aktivt, och man behöver läromästare. Man behöver verktyg så som läskunnighet, intelligens (?), och tålamod (?). I viss mån. Elefantmemes är mer en "aquired taste", och mindre ren jävla chokladglass.
[Uppdatering: Elefantmemes kräver större "föräldrainvestering" inte bara i att de kräver läromästare, skriftliga källmaterial, och grit. Man kan också tillgodogöra sig elefantmemes genom fostran eller genom att födas i en viss kultur. Så, det handlar inte om att alla troende judar har satt sig ner och bläddrat i det stora religions-kartoteket, fattat ett aktivt beslut, och sen läst in sig på Toran. Just judendomen är ju känd för att ärvas, och alltså förvärvas genom börd. Dock innefattar fostran Toran-läsning och religiös indoktrinering deluxe, så det är en rejäl effort som detta elefantmeme kräver.]
r-selekterade memes då? r-selektion innebär många barn per kull, täta kullar, låg föräldrainvestering. Råttor är typiskt r-selekterade; generalister som spawnar som fucking gnagare. Så, en Råttmeme kan, till skillnad från en Elefantmeme, leva var som helst, och den behöver ingen vidare indoktrinering eller skolning för att infektera en hjärna. En råttmeme-population exploderar så fort Malthus tillåter.
Elefantmemes är stabila, oföränderliga, specialiserade. De sitter väl förankrade i sina respektive medvetanden. Råttmemes kan däremot blomstra så fort miljön är höggradigt variabel. Alla som läst den oerhört eminemta After Manvet att alla som överlever apokalypsen är råttor, och att det är råttorna som är gemensam förfader för alla organismer som skall komma sedan.
I en variabel tid kommer kulterna att myllra. När saker ändras snabbt, är det de snabbföränderliga trosuppfattningarna som frodas. (Men ack, The Red King-effect!)
Alla tumultartade tidsepoker är fyllda av konspirationsteorier.
***
Men, vi måste hålla tand för tunga. Elefantmemesen är ju specialiserade, vilket innebär att vissa är selekterade för extremt starka behov av simplicity - andra är selekterade för behov av unification. Olika människor som har olika tyngdpunkt vid olika förnuftskänslor, är olika miljöer. Råttmemes är alltså de generalister som fortplantar sig snabbt, och som funkar för alla människor oavsett kognitiv profil. Så, extremt unification-tunga memes är inte råttmemes bara för att de troligen är konspirationsteorier - de är bara elefanter på den savann som utgörs av foliehattsfolk.
Är elefanter ändå mer långsamma i sin förändring och anpassning? Är i så fall antisemitism en konspirationsteoretisk elefant-meme, medan klassisk popperiansk rationalism är en simplicity-intensiv elefantmeme? Vilka memes är specialicerade för precision? För power?
Vad är en generalist, en råtta, i sammanhanget? Vilka memes funkar för alla sinnen?
***
Återvänd till fördomar-som-specialfall-av-memes. Vilka fördomar är k-selekterade, och vilka är r-selekterade? Vilka är elefanter, och vilka är råttor?
Jag vill föreslå att just nämnda antisemitism är en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för unification- och co-explanation-intensiva sinnen. Det är en över tid stabil fördom. Eftersom antisemitism är en sannskyldig konspirationsteori så är det också en fördom som för med sig extremt mycket Gratis Förklaring Av Världen Och Sambanden. Judarna, liksom. Den kan misstas för att vara en Råttmeme, eftersom den är generalist såtillvida att den gör anspråk på att förklara allt, men sett utifrån sinnes-substratsperspektivet är de inte en generalist, eftersom den är usel på att attrahera simplicity- eller precision- intensiva sinnen.
Wojtowicz & DeDeo kopplar uttrycken ihop unification och co-explanation, och det är också intuitivt för mig att de hör ihop, så jag ser inte att detta måste förklaras. Läs deras artikel, specifikt avsnitt IV, om du är förvirrad.
Jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för precision och descriptiveness är fördomar som helt enkelt är väldigt detaljerade. Som, typ, skiljer på berber och araber, på ashkenaziska och sefardiska judar, på finska- och rumänska romer, på afroamerikaner och amerikaner med västindiskt ursprung, etcetera. Helt enkelt är det fördomar som drar sin kraft ifrån att verka väldigt specifika, och därmed mer korrekta. Det känns helt enkelt mer insatt att veta att nigerianer i USA tjänar multum, men slavättlingar skjuter varandra och sitter i finkan och röker crack. Fördomsaspekten försvinner förstås om vi blir extremt detaljerade - tillslut uttalar vi oss om enskilda individer, och till och med om enskilda individer vid en viss tidpunkt - men de flesta precision-selekterade Elefant-meme-fördomar befinner sig ändå på en extremt aggregerad nivå. Det finns liksom 1,4 miljoner sefardiska judar bara i Israel, så en fördom specifikt om dem kommer inte vara extremt mycket mer korrekt än en fördom om alla judar. (Om det inte råkar finnas väldigt tydliga och systematiska skillnader mellan undergrupper.)
Att dela upp grupper i undergrupper ger såklart, förutom en känsla av precision, även en känsla av deskriptivitet - det är fler detaljer och mer olika empiriska faktum som kommer att spelas upp i en redogörelse av den transatlantiska slavhandeln och den sentida invandringen av afrikaner till USA, än om man bara prata om afroamerikaner som en monolitisk grupp. Därför menar jag att precision och descriptiveness hör ihop.
Descriptiveness kopplas dock av Wojtowicz & DeDeo ihop med power, som är "the theoretical value corresponding to descriptiveness [...]: how descriptive an explanation is in a world where it was true." Så, när jag kopplar ihop descriptiveness med precision handlar det om att känsla av detalj ger känsla av precision och känsla av descriptiveness. Vi vill dock även säga något om Elefant-fördoms-memes som selekterats specifikt för power, och då kanske vi ska prata om de som selekterats för power och descriptiveness, för att vara lite konsekventa.
Lite om power, då:
Valuing power means valuing explanations that make
more definite predictions. All other things being equal, more descriptiveness is always a good
thing. Power is more ambiguous, and someone might consider power to be a virtue or a vice.
High-power explanations make definitive predictions and therefore more easily falsified; they are
also more easily learned from experience. Further, if you believe a high power explanation, you
expect those who value descriptiveness to be receptive to it as well.
Power can also be a vice, however, because the world is not always as predictable as we might
wish. In uncertain situations, one might value low power explanations as more open-minded
and allowing for a wider range of possibilities.
Jag skulle vilja påstå att "för hög power" är analogt med overfitting; en fördom som är skräddarsydd efter ett visst dataset kommer att ha lägre prediktionskraft inför okända populationer.
Så, jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är fördomar som inte precis är extremt specifika vad gäller vilka grupper-i-grupperna som har vilka egenskaper, utan istället födomar som är väldigt specifika gällande vad dessa egenskaper består i. Så, det handlar inte om att veta skillnaden på olika sorters västafrikaner, utan att vara mer eller mindre exakt gällande exakt vad fördomen förutsäger för egenskaper och/eller beteenden från en given grupptillhörighet.
En Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är då exempelvis att alla romer är tjuvar,jämfört med den mindre specifika men per definition mer korrekta fördomen att alla romer är brottslingar. Eller, att alla judar får nobelpriset, jämfört med den troligen mer korrekta fördomen att alla judar är smarta. Visst, observerar vi nobelpristagar-populationen så hittar vi oproportionerligt många judar, men fördomen hjälper oss inte när vi går ut på gatan i israel och börjar förutsäga huruvida folk vi ser har ett nobelpris eller ej.
***
Det om olika typer av Elefant-fördoms-memes, selekterade för våra olika förnuftskänslor. Vad med Rått-fördoms-memes, då?
Dessa fördomar är per definition alltså inte specialiserade för någon särskild förnuftskänsla - de ska vara generalister. De måste också kunna erövra en tom ekologisk-memetisk nisch snabbt.
En typ av Rått-fördoms-meme torde i alla fall vara den som rider på ett dagsaktuellt fenomen. T.ex., att alla kineser äter fladdermöss eller i alla fall äckliga jävla djur, eller i alla fall att Wuhan-kineser gör det.(Notera hur snitsigt jag varierade power och descriptiveness i de där olika typerna av kines-fördomar!)
Så, innan jag avtvingas raka svar på alla de många obesvarade frågor som detta inlägg kryllar av, så lyssnar vi en gång till på Anonym Internetz-rappares låt Wuhan, dvs. del två i denna installation: