Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Kvantkonsthistoria och postum könsbekräftande vård

Min Gud. Mina feta lilla jävla Gud.

Han hade skapat världen på endast några dar men han anklagades för att ha bortsett från att komplexitet uppstår genom att evolutionära processer får verka över djup tid genom dissipation, autokatalysis, homeostas och lärande. Det fanns frågetecken kring om livet skulle ha kunnat nå en tillfredsställande grad av komplexitet på endast sex dagar.

Vilket, enligt Simon C. Turn, förklarar den lägre grad av komplexitet som i allmänhet visar sig i medeltida konst. Centralperspektivet och veridisk realism uppstår först under renässansen, vilket påvisar det faktum att faunan under biblisk tid inte hade den komplexitetsgrad som sedermera uppträder.

Den konsthistoriskt intresserade noterar dock här genast ett just notabelt undantag i kronologin: Hieronymus Bosch. Boschs kända och älskade verk, såsom den på Prado hängande triptyken Lustarnas trädgård, uppvisar just den komplexitetsgrad som vi förväntar oss först sekler senare. Då ska vi emellertid också noter att komplexiteten hos Bosch inte ligger i den individuella organismens detaljgrad utan i scenens mångfald och täthet:

Det är också så att Bosch, även om han axlar det medeltida konstnärliga arvet, faktiskt är verksam först under 1500-talet, det vill säga väl 100 år efter Brunnelleschi och dennes centralperspektiv. Ändå ser vi Boschs målningar som tidstypiska för högmedeltid, bara betydligt mer komplexa.

Cirkelresonemanget - att Bosch är tidsotypisk medeltidskonstnär vilket förklaras av att han verkar under renässansen men i en medeltida tradition som gör honom till medeltidskonstnär - blir ännu mer intressant när vi tittar på de sentida verk av Bosch som hittats i den 11 000 år gamla ruinstaden Göbekli Tepe. Inte bara är konstverken elva till tolv tusen år gamla - de föreställer även till synes moderna motiv:

Skulle kunna vara nån slags trippig framtidsvision bara...

...men det här är misstänkt likt New York.

Det här är bara för futuristiskt.

Och visst måste detta vara hamburgare?

Att Bosch trotsar alla tidslinjer kan lättast förklaras med rumtidens emergenta natur ur ett QM-perspektiv, men ur Guds synpunkt måste vi fråga oss varför skapelsen initialt är låg-komplex för att sedan - i och med renässansen och upplysningen - helt ändrar karaktär. Samt, hur Hieronymus Bosch kan vara verksam oberoende av den av oss övriga hallucinerade rumtiden.

Det Gud ändå lyckas med, ur det evolutionära perspektiv som hans belackare ofta framhåller, är att faktiskt iscensätta ett förhållandevis realistiskt flaskhals-scenario i samband med Syndafloden. Många har undrat hur två djur av varje art realistiskt sett kan återbefolka världen men för den som går till originalkällan framkommer det att Gud genom sin utsände skeppsbyggare faktiskt säkrar den nödvändiga genetiska diversiteten (för alla utom grisarna som vid den här tiden sågs som orena):

"Herren sade till Noa: 'Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.' Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom."

Vi har alltså att göra med sju par av varje art, vilket ger en större genetisk diversitet än vad som hade varit fallet om man endast tagit ombord ett par av varje. Att de orena djuren - grisarna - undantas är intressant såtillvida att genetisk likhet allokerar selektionsvarians till den memetiska nivån, och vi kan härur slutleda att svin har kultur precis som människor (källa 1; källa 2) vilket också stöds av det faktum att vildsvinet (sus scrofa) ikläder sig en rustning av torkad lera inför strid.

När verklighetens komplexitetsgrad förändras i realtid - från Biblisk lågkomplex sexdagarsskapelse till modern evolutionärstidslig högkomplexitet - väcks frågor kring vår samtid i skepnad av postmodernismen. Postmodernismen parasiterar som bekant på ändarna av modernismens invariabilitetssträngar, men adderar godtyckligt nya bitar vilket degenererar funktionen och urartar i ett icke-komplext kaos. Vi kan tala om en ökande variation men utan selektion - autokatalysis utan lärande.

Vissa skulle dock istället hävda att postmodernismen inte alls är ett evolutionärt icke-lärande och babbel-ekvilibrium, utan bara en super-domesticeringsprocess där selektionstrycken i helt dominerande grad är kulturella snarare än naturliga. Vi lämnar slutligen det naturliga urvalets paradigm och träder helt och fullt in i det sexuella urvalets dito.

Totalt syntetiska urvalskriterier leder till bisarra kulturella skapelser. Den ökande komplexitet i termer av veridisk realism - som präglat vår sannings-selekterande kulturella utveckling från the bronze age collapse, via katolska kyrkans äktenskapslagar, den påföljande renässansen, merkantilismen, upplysningen, industrialismen och kapitalismen - kommer nu att kollapsa in i en fullkomligt icke-empirisk kulturell army ant death-spiral.

Tillgången till virtuella världar har givit oss en intuition för realismens begränsningar. Vi kan nu intuitivt förstå hur verkligheten kan vara en kontrollerad hallucination eller snarare projektion av underliggande datastrukturer. Donald Hoffman är Kant för Minecraft-generationen.

Fler och fler uppfattar idag att verkligheten faktiskt är en simulering. Nick Boströms ökande popularitet visar att simulationsargumentet inte längre är särskilt kontroversiellt. Snarare väcker verkligheten overklighetskänslor när vi till äventyrs lyfter blicken från vår handhållna skärm.

Det är således inte lika underligt att fler och fler av våra stora konstnärer visar sig vara verksamma utanför rumtiden. Bosch är ett ypperligt och nyupptäckt exempel, men även den store Gustave Doré (1832-1883) har på senare tid omprövats och placerats in i den anakronistiska traditionen. Här i en serie om 1900-talets världskrig:

Skyttegrav av Gustave Doré.

Bombningen av Dresden av Gustave Doré.

Vad gör vi då, som samhälle, när vi upptäcker att en 1800-talskonstnär målat 1900-talsmotiv? Jo, givetvis tillämpar vi ett normkritiskt perspektiv.

Varken Bosch eller Doré lever, prekärt nog, upp till 60/40-balansen med avseende på könsfördelning. Det som nu behöver hända är att genusaktivistläkare åker tillbaka i tiden och ger kända konstnärer pubertetsblockerare så att de inte utvecklas till män. Vi vill ha bestialiska och genuskorrekta hermafroditer som målar våra anakronistiska tavlor, enligt en anakronistisk moralsyn.

Samhället har EIPS

Det som förr kallades borderline heter idag EIPS - Emotionellt Instabil Personlighets-Störning. Antropofagis takeaways från Känslostormar (Petrovic) är att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva signaler - en "emotionell ADHD" där någon med ADHD istället har svårt att filtrera extroceptiva impulser. Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva signaler, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas.

Antropofagi har utifrån denna förståelse föreslagit att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Samt, att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

***

En fin sak med att låtsas tänka mer formaliserat, oavsett om man faktiskt kan matten, är att spelteoretiska och matematiska samband går igen på flera olika nivåer av verkligheten. EIPS är en failure mode där hjärnans olika moduler misslyckas med att genomföra en gemensam uppgift. De här modulerna är särdeles specifika, och alla förenklade modeller av livets och kognitionens utveckling (till exempel att vi har byggt en människofrontallob på en aphjärna som är byggd på en reptilhjärna) tenderar att fördunkla förståelsen. En smart bläckfisk eller en smart fågel är inte lik en smart primat, och ska inte förväntas ha samma struktur på hjärnan. Saker och ting är underligt unika.

Och ändå kan saker och ting vara underligt lika. Vi kan påstå att människohjärnans väldigt provinsiella moduler i något avseende approximerar en generell ekvation. På motsvarande sätt kan vi påstå att Könsroller spelar Bach-Stravinsky-spelet eller att psykiatrin är i ett babbel-jämviktsläge. Vi kan förstå att algoritmen ärftlighet-variation-urval kan uppträda i vilket system som helst, där någon entitet uppvisar egenskaperna autocatalysis, homeostas, lärande och entropiexport.

När vi pratar om "agenter" lägger vi ingen värdering i vad agenterna själva består i. I fallet med den mänskliga hjärnan och hur modulerna misslyckas med att uppdatera korrekt i enlighet med Bayes teorem, så skiter vi i vad själva modulerna består i. De är svarta lådor.

Och därför kan samma sak som är sant för en hjärna vara sant för ett annat system med en motsvarande uppsättning agenter, som spelar i enlighet med samma regler.

***

Kognition kan vara en form av kommunikation, eller så kan kognition och kommunikation vara fall av samma mer generella formula.

Så fort delar assemblar och blir en mäktigare helhet, så kommer helheten ha att vinna på arbetsfördelning. En major evolutonary transition är när encelliga organismer börjar samarbeta i stora kolonier. Men att vara många som sitter ihop är inte hela grejen. En annan och viktigare transition är när de olika delarna av kolonin börjar göra olika saker, och koordinationsprojektet sannerligen blir mer än summan av delarna.

Hjärnan följer samma logik. Olika områden har olika uppgifter.

Samhället följer samma logik. Och inte bara i den moderna specialiserade ekonomin där det finns experter på varje liten mutter i maskinen. Inte heller bara i bronsåldersfolket där männen är kända för sina båtar och kvinnorna för sina vävar. Så nämligen även i den mest ursprungliga människogrupperingen, samlar-jägar-stammen, där olika arketyper har olika sociokulturella uppgifter även bortom arbetsfördelning med avseende på födoanskaffande eller hantverk.

Vi har sett att Mystikern genererar idéer; att Logikern filtrerar dem; och att Hjälten implementerar dem. Det är en samhällsbärande triad.

På samma sätt i hjärnan. Någon modul generar impulser, ihopsamlade från extroceptiva och introceptiva signaler. De basala ganglierna är filtret/Logikern, och den relevanta delen av frontalloberna är exekveraren/Hjälten.

***

Och sanningen är den, kära läsare, att det uppenbarligen är så: Att samhället idag har EIPS.

Att sakna Hjälte är att sakna fallos, på Alexander Bardska. Det kanske vi tenderar att göra nuförtiden. Men det är inte det stora problemet. Problemet är att vi förlorat filtret.

Vad utmärker en EIPS:are? Tvära känslokast. Bristande känsla för proportioner. Ena stunden är climate change mänsklighetens undergång, men när dieselpriserna höjs är Greta glömd och pris vid pumpen allt som spelar någon roll. Ena stunden är skjutvapenvåldet ett symptom på samhällets sönderfall, men när medielogiken släpper allt för att bevaka ett krig i Europa spelar det plötsligt ingen roll att första kvartalet 2022 slår rekord i antal skjutningar och döda.

Att vi inte längre väljer mellan principfasta Hjältar, utan att principlösa "Hjältar" väljer mellan åsikter, är ett tecken på att filtret inte funkar. Det strömmar igenom för mycket signaler, och deras styrka korrelerar inte längre med fenomenens faktiska proportioner.

***

Detta med att delarna kan vara vad som helst så länge de approximerar någon viss formel eller ekvation det gör att människan förlorar sin status som Skapelsens Mittpunkt. Det gör också Donald Hoffmans idé om medvetandet som ett nätverk av lägre-nivå-medvetanden mycket mer intressant. Vi människor, vi Mystiker/Logiker/Hjältar (med flera), kan tillsammans ge upphov till interaktioner som approximerar samma formler som till exempel hjärnans moduler gör (i något givet avseende). Det synes uppenbart att en högre nivå av medvetande måste kunna uppkomma på en nivå över oss, där vi är delarna.

Jag har en gammal anteckning i i min mobil. Den lyder: "Narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

Jagupplevelsen hos människan är inte samma sak som medvetandet. Man kan vara medveten utan att uppleva ett jag, vilket meditation och psykedeliska droger kan lära oss. Men jagupplevelsen är hur vi samlar ihop alla disparata signaler och konstruerar en sammanhängande storhet. På samma sätt fungerar narrativet för the hive mind, för nätverket av människor, för samhället. Jaget är individens narrativ. Narrativet är samhällets jag.

***

En EIPS:are har en väldigt svag jag-kontinuitet. Den kan känna sig som ett äggskal som avgränsar tomhet från tomhet. Det är därför den kan begå överraskande handlingar och vara ganska farlig. Den kan så att säga agera otypiskt där omständigheterna stipulerar det. Den saknar inre stabilitet. Så känner den också främlingskap inför minnet av sig själv.

Samhället har EIPS. Det innebär inte bara att samhället saknar introceptivt filter. Det innebär inte bara att samhällets dopaminsystem är underutvecklat och att samhället saknar fallos. Det innebär också att samhället saknar jag-kontinuitet. Att samhället är instabilt. Att samhället kan ändra sig mycket plötsligt och bli till någonting annat. Samhället kan kassera sina ideal under loppet av en flyktingkris. Samhället kan värna barnens bästa och samtidigt dumpa minderåriga i Al-Hol.

Vi är historielösa. Det är därför konspirationsteorin om Patriarkatet kan finnas. Den som visste något om historien visste också att Varenda Jävla Sate har haft ett helvete i alla tider, och att teorin om Patriarkatet synes otillräcklig för att förklara detta. Vi kan hotas av ryska kärnvapen i mer än 40 år, men sen glömma all realpolitik och gjuta plogbilor av vartenda svärd. För att sen alla unisont gå med i hemvärnet vid första tecken på ofred vid horisonten.

Vi är fan stissiga som en jävla amfetaminist.

***

Jag har föreslagit att EIPS:are borde vara ambivalenta. Och vi är ambivlenta. Vi vet inte vad vi tycker om rysk gas och kärnkraft; grön omställning och bensinpriser. Vi vet inte vad vi tycker om försvaret. Vi vet ingenting. Vi kastar oss mellan extremerna men när vi väl ska agera står vi obeslutsamma och biter på naglarna i evig Kierkegaardsk ångest utan möjlighet till konstruktivt handlande.

Jag har också föreslagit att EIPS:are borde vara hypokondriker, vilket vi också är. Vi saknar förmåga att filtrera introceptiva signaler, och alltså jäser vi av konspirationsteorier om Pizza Gate, 5G, Covid-19, Patriarkatet, Rasismen, Judarna, Nyliberalismen, Islamiseringen, et fucking cetera. Varje liten skakning eller svettning tar vi som intäkt på att vi är terminalt sjuka, vilket gör att vi skakar och svettas ännu mer och då måste vara ännu sjukare. Allt är rundgång. Rädslan är självamplifierande.

***

Men vad är Filtret, som vi saknar? Är det att allt är babbel? Har all kommunikation fallerat när vi trätt ut ur vårt evolutionära tillstånd? Finns det ingen återkoppling som korrelerar med den faktiska verkligheten?

I så fall är memetiken en annan vy på group selection, och i så fall är det de parasitiska memesens dominans som är vår undergång.

Och, som EIPS-samhälle: I så fall är vi rädda för det.

Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia

(Bakgrund.)

Vi kan alltså konstatera följande. Som redan Aristoteles var inne på är den Darwinistiska principen mer abstrakt än att bara gälla mendelska ärftlighetslagar från 1865 eller DNA från 1953. Ur Frågan på vilken människolivet är ett svar:

"I sin egen idéhistoriska genomgång över idén om det naturliga urvalet (A Historical Sketch of the Progress of Opinion on the Origin of Species Previously to the Publication of the First Edition of this Work) nämner Darwin som tidigaste referenspunkt Aristoteles, som i sin Physicae Auscultationes förundrade sig över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump:

'Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.'"

Aristoteles var därmed inne på assembly theory, the Watchmaker argument och lyfe. Entiteter som uppvisar komplexitet, vilket vi tolkar som syfte, finns för att de har en sannolikhet att finnas som bestäms av egenskaper såsom förmåga till självreplikation och förmåga till självupprätthållelse (t.ex. homeostas). Världens statistiska regel är annars att allt blir mer och mer normalfördelat i och med att entropin ökar, men det kan finnas komplexitetsfickor som lokalt verkar i den motsatta riktningen genom att ha egenskaper som gör dem sannolika i trots mot deras globala osannolikhet. Entiteter som inte har lyfe-egenskaper som självreplikation, entropi-avsöndring och homeostas är alltså inte "thus constituted" och kommer på grund av termodynamikens andra huvudsats att "perish" - ty det är lättare att göra omelett av ägg än tvärt om.

Vidare kan vi konstatera att flera av verklighetens ontologiska skiktningar är föremål för den generella Darwinismen. Selektion kan på många (alla?) nivåer, inte bara på genernas nivå, vilket kan härledas redan ur det faktum att DNA själv en gång evolverat ur något föregångsstadie. Generna är således inte en lägsta ontologisk nivå i verklighetetens matryoshka-docka, utan "out on one side" som en evolverad lärandemekanism för den delmängd av lyfe som vi kallar life. Ty för att något ska kunna evolvera måste det kunna lära, det vill säga: Det måste finnas någon feed-back-mekanism som står för evolutionsalgoritmens ärftlighetsfunktion. Ärftlighet, variation och urval, remember? Men mer generellt än "ärftlighet" är "lärande."

Så, var för då detta oss?

***

Tillbaka in i metafysiken, förstås.

Vad är ett "emergent fenomen"? Jag vet inte om jag vill påstå att Hofstadter myntar det i Gödel, Escher, Bach - Ett evigt gyllene band, men det var därigenom fenomenet nådde mig. Om jag inte minns fel argumenterar Hofstadeter, även fortsättningsvis och mer koncist i I Am a Strange Loop, för att medvetandet är ett emergent fenomen som uppstår ur de många beståndsdelar som är hjärnans nervceller. Ett fenomen som uppträder holistiskt, som en funktion av, men med en funktion utöver, sina delar. Analogt med att varje myra följer enkla regler, men att myrstacken ändå uppvisar en häpnadsväckande komplexitet. Myrstacken är så att säga större än summan av myrorna. Och medvetandet är större än summan av nervcellerna och signalsubstanserna.

Emergens handlar också om kompression. Temperatur är ett populärt exempel. Det vi upplever som varmt eller kallt är i själva verket ett genomsnitt av partiklarnas rörelser. Värme och kyla finns inte på partikelnivå, men det finns på en högre emergensnivå. Det är för det kommande argumentets skull dock viktigt att betona att temperatur som emergent fenomen finns som vår tolkning av världen, inte som en fristående storhet som på något sätt emergerar ur partiklarnas rörelsemönster. Temperatur som emergent fenomen härrör sålunda från oss och inte från partiklarna. Det är vår strategi för att slippa känna till alla de enskilda partiklarnas banor och hastigheter, och istället pragmatiskt hantera materians relevanta egenskaper.

Man brukar vidare skilja på svag och stark emergens. "Svag emergens" innebär att ett fenomen uppträder som summan av delarna, såsom temperatur. Beståndsdelarna är helt fristående från högre-nivå-fenomenet, och verkligheten kan beskrivas på vilken som helst nivå med olika grader av kompression. "Stark emergens" beskriver istället ett system som är större än delarna, såtillvida att systemet har en kausal påverkan på beståndsdelarna. "Stark emergens" är ett betydligt mer kontroversiellt koncept än "svag emergens." (I en debatt som för övrigt i delar är analog med levels-of-selection-debatten - kan selektionsvarians uppträda på en högre nivå än beståndsdelarna? I vanlig ordning hänvisar jag här till Okashas Evolution and the Levels of Selection.)

(En tanke kring svag emergens kan vara att kompression av information måste vara kompression av information för någon eller något, det vill säga att det måste finnas ett högre-nivå-system som i någon mening analyserar världen och komprimerar informationen om en delmängd av verkligheten - som en människa upplever temperatur, exempelvis.)

Med utgångspunkt i en generell Darwinistisk princip kan vi nu tolka stark emergens som en viss nivå av komplexitet som ackumuleras på den lägre nivån. Ett emergent fenomen, som inte bara är en kompression av information för ett givet system, kan förstås som ett mönster som är komplext. Och vad är nu igen komplexitet? Wikipedia:

"Complexity characterises the behaviour of a system or model whose components interact in multiple ways and follow local rules, meaning there is no reasonable higher instruction to define the various possible interactions.

The term is generally used to characterize something with many parts where those parts interact with each other in multiple ways, culminating in a higher order of emergence greater than the sum of its parts. [...]"

Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som "compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances."

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten.

***

Det här kopplar givetvis, om än möjligen inte 1:1, till The Major Transitions in Evolution. Dessa rör ofta övergångar från lägre-nivå-evolution till koordinering i högre-nivå-entiteter. Från Wiki:

Transition from:	Transition to:	Notes
Replicating molecules	"Populations" of molecules in compartments	Can't observe
Independent replicators (probably RNA)	Chromosomes	RNA world hypothesis
RNA as both genes and enzymes	DNA as genes; proteins as enzymes
Prokaryotes	Eukaryotes	Can observe
Asexual clones	Sexual populations	Evolution of sex
Protists	Multicellular organisms — animals, plants, fungi	Evolution of multicellularity
Solitary individuals	Colonies with non-reproductive castes	Evolution of eusociality
Primate societies	Human societies with language, enabling memes	Sociocultural evolution

Ta till exempel evolutionen av sexuell reproduktion. Det finns flera olika teorier som kan förklara sexuell reproduktion, till exempel The Red Queen Hypothesis, som Antropofagi lyfter i Frågan..., men en ännu mer intressant (del-)förklaringsmodell i sammanhanget är "den genetiska okunnighetens slöja." (Se utmärkt intressant artikel av Samir Okasha.) Meios är den process där könsceller bildas genom att antalet kromosomer halveras; vi vill ju ha 23 kromosomer från moderns ägg och 23 kromosomer från faderns spermie, remember? Okasha skriver:

"During meiosis – the celldivision process by which sexually reproducing organisms make gametes – the chromosome number is halved: only one of each chromosome pair is passed to each gamete. Most of the time meiosis is ‘fair’, so that any particular gene has a 50% chance of making it into any gamete – a fact known as Mendel’s law of segregation. The law has profound evolutionary consequences, as it equalizes the interests of all the genes in the organism, ensuring they work for the common good; see section 5. Indeed fair meiosis, or Mendelian segregation, is arguably a prerequisite for the very existence of cohesive organisms such as ourselves."

Poängen är att intra-genomisk konflikt borde leda till att gener förmedlar sig själva orättvist mycket på andra geners bekostnad, och att en rättvis meios är grundbulten i den koordinering som vi kan kalla "människan," där en mängd själviska gener mestadels samarbetar för att deras gemensamma farkost ska fungera. Om vissa gener fuskade i meios-processen skulle inte koordinering-i-högre-nivå-organism fungera. Okasha igen:

"Segregation distortion is the exception not the rule; most of the time meiosis is fair. Since fair meiosis involves complex molecular machinery, it seems probable that it is an evolved feature of organisms, so has a Darwinian explanation. This prompts the question: what is the benefit of fair meiosis? Why would natural selection have favoured it? 

This question is deceptively simple; we need to ask: ‘benefit for whom?’ An individual gene clearly benefits if it can distort segregation in its favour – that way it will bequeath more copies to subsequent generations. Imagine again two alleles at a locus, A and a. Clearly, the A allele would prefer a segregation scheme of 4:1 in favour of A, for example, over fair 1:1 segregation. Conversely, allele a would prefer segregation to be biased in its favour. So neither allele at the locus in question benefits from fair meiosis per se; both would do better if segregation were biased to their advantage. 

What about the organism as a whole? Does the whole organism benefit from fair meiosis? The answer is ‘yes’, in many circumstances. The reason is that a distorter will often have harmful effects on its host organism. Ordinarily a gene which harms its host organism will harm its own reproductive interests, so will be selected against. But this is not true if the gene is a segregation-distorter. A distorter gene may spread by natural selection even if it harms its host organism – which implies a conflict of interest between gene and organism."

Okasha argumenterar vidare för att konflikten kan ses som en konflikt mellan den segregations-/meios-störande genen och alla andra gener:

"If allele A distorts segregation at its own locus, a gene at an unlinked locus is not directly affected. However if the A allele also reduces organismic fitness, as many distorters do, then genes at other loci suffer. They pay the cost of the reduction in fitness but gain no compensating segregation advantage, so end up bequeathing fewer copies to the next generation. Genes at other loci thus benefit if they can somehow prevent the A allele from distorting segregation, so will be under selection to do so. 

This is the basis for the explanation of fair meiosis developed by Eshel (1985), who showed that ‘modifier’ genes at unlinked loci, that have the effect of restoring fair meiosis at the locus undergoing drive, will be favoured by natural selection. So a tug-of-war will ensue: the A allele will try to bias segregation in its favour, but alleles at all other unlinked loci in the genome will try to restore meiotic fairness. Since there are many such loci in the genome, they are likely to win the war. The predicted outcome is thus a restoration of fair meiosis. Thus there is a putative evolutionary explanation for why fair meiosis is the rule. This explanation is widely accepted among biologists.

[...]

A different (though equivalent) perspective is that fair meiosis acts to equalize the interests of all the genes in the organism. If meiosis is constrained to be fair, then the only way a gene can benefit itself is to boost the fitness (total gametic output) of the whole organism, which benefits all other genes too. By contrast, if a gene can break Mendel’s law then it can benefit despite harming its host organism, as we have seen. So fair meiosis acts as a unifying force, preventing internal conflict and leading the organism to behave as a single, cohesive entity. 

The fact of meiotic drive, and the evolutionary pressures it gives rise to, remind us that the unity of the individual organism cannot be taken for granted. We naturally regard an individual organism as a cohesive entity, with a unity of purpose, i.e. all its parts work for the common good. This is often justified, but organismic unity is an evolutionary achievement, and is possible only to the extent that meiotic drive (and other forms of intra-genomic conflict) are kept in check [...] An organism in a sexual species is a temporary coalition of genes whose interests do not necessarily overlap, as they are not all transmitted together. Fair meiosis works to align the genes’ interests, ensuring they work for the common good. If the parliament of genes could not enforce Mendel’s law, harmful genes could spread and organismic integrity would be undermined."

Sammanfattningsvis:

"In a sexual species, there is a potential conflict between any individual gene and its host organism. A gene that distorts segregation in its favour can spread despite reducing its host’s fitness. This harms genes at unlinked loci, who are thus under selection to restore fair meiosis if they can. One effect of fair meiosis is to equalize the interests of all the genes, thus ensuring they work for the common good [...]

[...]

When meiosis is fair, then any given allele does not ‘know’ whether it will be transmitted to a particular gamete – the chance that it will is fifty percent. So the allele is behind a veil of ignorance with regard to its presence in each gamete, which ensures that its interests are aligned with its host organism, i.e. it will seek to maximize the organism’s gametic output. Furthermore, an allele that is transmitted to a gamete does not ‘know’ which other alleles (at unlinked loci) are also in the gamete. By forcing genes behind a veil of ignorance, fair meiosis thus randomizes away the information that alleles would need to profit at the expense of their host, or to form selfish cabals with genes at other loci. 

This analogy may seem limited since it says nothing about choice from behind the veil, a notion central to the Harsanyi/Rawls argument [om okunnighetens slöja]. But in fact the notion of choice (or preference) is implicit in talk of a gene’s ‘interests’ – which is itself short-hand for talking about what natural selection would favour [...]"

Anledningen till att vi spenderar så mycket tid på denna politisk filosofi-analogi om okunnighetens slöja är för att den så tydligt beskriver hur en Major Transition in Evolution kan sägas relatera till koordinering av beståndsdelarna. Men, inte beståndsdelarna som cellerna, organellerna, molekylerna i allmänhet, eller atomerna. Det handlar om beståndsdelarna i den lärandemekanism "out to one side" som kodar för organismens fenotyper/egenskaper/beteenden - det vill säga själva genomet.

***

När vi pratar om lyfe och dess fyra pelare (dissipation/entropiexport, autocatalysis/självreplikation, homeostas, och lärande) så saknas egentligen den, på en kemisk nivå, mest elementära transitionen i Major Transitions-tabellen från Wikipedia. Den mest grundläggande komplexitetsfickan tas för givet i tabellen: Replicationg molecules - självreplikerande molekyler - är grunden till övriga transitioner. Även dessa måste ha lyfe:s pelare föra tt kunna evolvera. Entropopiexport är nödvändigt för att vi ska kunna tala om en komplexitetsficka överhuvudtaget. Homeostas eller motsvarande stabiliserande mekanismer är nödvändiga för att komplexitetsfickan ska existera över tid och inte bara ätas upp av världen. Självreplikation är nödvändigt för att komplexitetsfickan ska bli sannolik, och lärande i form av någon sorts feed-back-mekanism är nödvändig för att vi ska kunna ha ett en evolutionsprocess där ett urval leder till att olika egenskaper varierar i hur väl de överlever i en resursknapp tillvaro.

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Emergens uppstår när en viss nivå av komplexitet ackumuleras på en viss nivå av verklighetssubstratet. När en emergens uppstår - en meningsfull entitet, en komplex samling beståndsdelar som selekteras för av den abstrakta Darwinianska processen - så måste detta ske i och med att en lärande-mekanism/feedback-loop har etablerats på den gamla nivån. Det är ju endast därigenom som komplexitet/ändamålsenlighet kan ackumuleras över tid i konkurrens med andra entiteter.

När ett mönster uppstår kan mönstret bli en beståndsdel i ett nytt mönster(-av-mönster). Först när det nya mönstret(-av-mönster) utvecklat en lärandemekanism kan ett nytt mönster(-av-mönster-av-mönster) etableras.

***

Detta betyder givetvis att Donald Hoffmans modell av medvetandet är EXTREMT intressant. Det störande med Hoffmans modell är ju annars att han postulerar medvetandet, vilket känns som ett rätt slappt sätt att lösa the hard problem. Men, genom att bygga upp medvetandet på högre nivåer genom lägre-nivå-konstituenter (som är de han postulerar) så lyckas han i alla fall bygga något på något. Det är inte mindre intressanta än att beskriva människan som en samling celler utan att veta exakt vad cellerna består av. Världen är intressant på våra höga emergensnivåer även om vi inte vet exakt vad  den ontologiska lägsta nivån är! Världen som en sammansättning av atomer är väldigt intressant även om vi postulerar atomerna utan vidare förklaring. Det samma skulle kunna gälla medvetandet.

...och intressant nog skrev jag fel nyss - när jag skulle skriva "medvetandet," skrev jag istället "memedvetandet." En freudiansk-metafysisk felskrivning?

I substratet som är människornas medvetanden kämpar ju memes om herraväldet. Den trånga sektorn är bara indirekt energi - i mer direkt bemärkelse är det människornas kognitiva kapacitet eller lmentala lagringsutrymme. Memes kan vara självreplikerande, stabila, lågentropiska, och lärande. De kan bilda beståndsdelar.

I ett större nätverk. I ett nytt emergent fenomen på en högre nivå än oss själva.

Islamiseringen av våra barn

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.”

***

Svensk alkoholkultur är den bild av ett supande folk som målas upp av motkraften i nykterhetsrörelsen. När det 1922 folkomröstades om ett rusdrycksförbud var befolkningen delad på ungefär hälften – 49 procent röstade för ett totalförbud. Istället kom alkoholpolitiken under 1900-talet att, med start i det så kallade Brattsystemet, handla om den totalkonsumtionsmodell som tillämpas än idag. När Brattsystemet föll i mitten av 1900-talet försvann den berömda motboken, men Vin & Spritcentralen och systembolagen under Kontrollstyrelsen blev kvar.

EU-inträdet innebar ett avskaffande av de statliga monopolen gällande produktion, import, export och partihandel, men inte detaljhandel. Den gängse uppfattningen var att gradvis höjda införselkvoter under början av 2000-talet ledde till en ökad alkoholkonsumtion, men efter vart uppmärksammades att skadeutvecklingen inte följde konsumtionen på ett förväntat sätt. En förklaringsmodell i strid mot preventionsparadoxen – att en minskad konsumtion hos normalkonsumenterna ger större folkhälsovinster än motsvarande hos riskkonsumenterna, då normalkonsumenterna är fler – är att förändrade dryckesmönster förklarar skadeindikatorernas vid tiden oväntade utveckling. 

Tryggvesson studerade fenomenet 2013 och kunde utifrån självrapporterade data granska förändringarna i dryckesmönster. Förutom att konsumtionsökningen vid den tiden troligen överdrivits visade Tryggvesson även på förskjutningar i konsumtionsfördelningen där kvinnor procentuellt sett ökat sin konsumtion relativt männen, äldre relativt yngre, och framförallt äldre kvinnor relativt resten. Teorin om det kollektiva drickandet – att befolkningens drickande alltid är normalfördelat och att alla förändrar sin konsumtion mer eller synkroniserat – syntes ha mist giltighet när låg- och medelkonsumenterna ökade sitt drickande mer än högkonsumenterna. Tryggvessons studie understryker också den äldre trenden av minskad spritkonsumtion och ökad vin- och starkölskonsumtion, med stora skillnader mellan det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Däremot visade studien på en ökad frekvens av intensivkonsumtion, under helger, i samtliga åldersgrupper.

Bilden av hur de svenska dryckesmönstren förändrats var alltså något oklar under det tidiga 2010-talet – en förändrad konsumtionsfördelning och en trend mot mindre starka drycker gav svar på frågorna snarare än minskat ”traditionellt” berusningsdrickande under helgerna. En uppdaterad bild av självrapporterade dryckesmönster (Guttormsson & Gröndahl 2017) visar däremot att berusningsdrickandet minskat med knappt fem procent under perioden 2004-2016, och att detta främst förklaras av en nedgång i yngre åldrar. 

Unga dricker generellt sett mer sällan, medan 50-84-åringar dricker oftast, men de yngre dricker fortsatt betydligt oftare berusningsorienterat. Och, även om de yngre minskat sin konsumtion medan de äldre ökat sin dricker de yngre fortfarande mest. Män dricker oftare och blir oftare berusade jämfört med kvinnor, men deras konsumtion har minskat över tid. Även kvinnors konsumtion har minskat, men för kvinnor över 65 har den ökat. Rapportförfattarna slutleder att en så stor minskning i berusningskonsumtionen ”torde […] haft en märkbar positiv effekt på […] akuta problem” såsom olyckor och våld. Däremot bekräftas bilden av att vardagsdrickandet inte blivit mer utbrett. Utvecklingen går istället mot en minskad ålderspolarisering och en genomsnittlig konsumtionsminskning per dryckestillfälle. Icke att förglömma är även en minskning av totalkonsumtionen med nio procent sedan 2010.

***

Folkhälsomyndighetens rapport Alkohol och suicid (2018) analyserar sambandet mellan Systembolagets försäljning (som ett mått på alkoholkonsumtion) och suicid på befolkningsnivå. Tidigare forskning belägger ett signifikant samband mellan totalkonsumtion och antalet självmord, framförallt i länder med mer berusningsdrickande, och troligen framförallt bland yngre. Den uppdaterade analysen gällande perioden 1995-2015 visar dock att det positiva sambandet som syns under 1951-1995 inte längre står sig, och att det idag alltså inte finns ett signifikant samband mellan Systembolagets försäljning och antalet självmord. Rapportförfattarna konkluderar att sambanden mellan totalkonsumtion och diverse skadeindikatorer har försvagats över tid, exempelvis på grund av ”förändrade dryckesmönster med mindre skadligt bruk och en förskjutning av konsumtionen till grupper som dricker mindre skadligt, t.ex. äldre kvinnor.”

Det finns metodologiska begränsningar i att mäta konsumtion endast utifrån Systembolagets försäljning, men analysen är i linje med andra studier som visar på ett förändrat samband mellan totalkonsumtion och diverse skadeindikatorer. Landberg & Hübner (2013) jämför självrapporterad konsumtion och självrapporterade alkoholrelaterade problem i åldrarna 18-69 år för åren 1979, 1995 och 2003. De visar att sambandet mellan totalkonsumtion och skadeverkningar minskar över tid, men inte på grund av ”sydeuropeiska dryckesmönster” – då sådana inte kunde observeras i data – utan troligen på grund av en omfördelning av konsumtion där högkonsumenterna står för en mindre andel av den totala konsumtionen. 

I en mer sentida studie visar Thor et al. (2017), för perioden 1995-2012, att minskningen av ungas alkoholkonsumtion korrelerar med en minskning i självrapporterade alkoholrelaterade problem, och att detta sannolikt inte kan förklaras av en normalisering av sådana problem. Man slutleder även att berusningsorienterat drickande snarare än total konsumtion tycks förklara förekomsten av alkoholproblem i dessa åldrar.

Bilden är att den svenska dryckeskulturen konvergerar; omfördelningen av totalkonsumtionen gör att grupper som tidigare drack lite nu dricker mer, och grupper som tidigare drack mycket dricker mindre – samtidigt som totalkonsumtionen minskar. Yngre och äldre närmar sig varandra liksom män och kvinnor.

***

Att unga dricker mindre och mindre berusningsorienterat synes vara oomtvistat, och dessutom viktigt. I den mån vanor grundläggs tidigt bäddar trenden för en sundare alkoholkultur under kommande decennier. Men varför dricker unga mindre?

Alkohol är den största riskfaktorn för sjukdom och död bland unga i åldrarna 15-19 år, med en sjukdomsbörda bestående av bland annat beroendesyndrom, själskadebeteende, våld och olyckor. Folkhälsomyndigheten rapporterar en minskad riskkonsumtion i gruppen 16-19 från 33 procent 2006 till 21 procent 2020. Minskningen för flickor/kvinnor i åldersgruppen är 28 till 19 procent under samma tidsperiod, och motsvarande för pojkar/män är 38 till 23 procent. Andelen med riskkonsumtion har alltså minskat bland yngre och framförallt bland yngre pojkar/män. (Det finns dock tecken på att nedgångar av den totala alkoholkonsumtionen har avstannat.)

Det finns flera tänkbara hypoteser till att unga dricker mindre. Törrönen et al. har i ett forskningsprojektet betitlat ”Varför dricker unga mindre än tidigare?” sökt svar på just den frågan, och man nämner förändrade familjerelationer, normer, fritidsaktiviteter och ny teknologi som bidragande orsaker. Andra aspekter är ett minskat grupptryck och en (norm för) rationell måttlighet hos många unga som hellre fokuserar på studier, träning och andra aktiviteter.

En hypotes som framförts är också att demografiska förändringar i och med en hög invandring från muslimska länder kan leda till ett minskat genomsnittligt drickande, vilket kan synas rimligt då utomeuropeiskt födda har en drygt tio procentenheter lägre andel riskkonsumenter än svenskfödda och då asylinvandringen till Sverige bestått av en yngre befolkning än den inhemska befolkningen. 

Hypotesen tillbakavisas av en svensk studie (Andersson & Svensson 2015) som ser att demografiska förändringar inte förklarar förändringen i andelen icke-drickande från 20 till 40 procent i åldern 15-16, för tidsperioden 1971-2013. Författarna skriver följande i en debattartikel i SvD:

"Är det då så att den successivt minskande alkoholkonsumtionen bland ungdomar i Sverige har att göra med en successiv islamisering av alkoholvanor och beteenden? För att undersöka frågan har vi bett SCB plocka fram statistik på antalet individer som är födda i länder med muslimsk majoritetsbefolkning eller har minst en förälder som är det och som är 15–16 år ung. Vi började vid 1971 och gick fram till 2013. Vi jämförde sedan detta urval med de ungdomar som uppger att de inte konsumerar alkohol under samma tid. Metoden kallas tidsserieanalys och används för att påvisa samband över tid, där vi kontrollerar för eventuella skensamband.

Resultatet av studien visar att det inte går att påvisa något samband mellan å ena sidan invandringen av individer till Sverige från länder med muslimsk majoritetsbefolkning och å andra sidan sjunkande alkoholkonsumtion eller närmare bestämt den ökande andelen som uppger att de inte konsumerar alkohol bland 15–16-åringar. Således går det att med ganska stor säkerhet slå fast att den sjunkande alkoholkonsumtionen bland ungdomar i Sverige inte beror på en anpassning till muslimsk tradition."

***

Men litar vi egentligen på svenskar i frågor om islam och/eller invandring? Fuck no.

En mer sentida dansk studie (Hoffman et al. 2021) visar att en högre andel elever med utomeuropeisk bakgrund (eller egentligen ”non-Western origin”) ökar sannolikheten för att etniska danskar i samma klass ska vara icke-drickare. ("Nykterister" känns som fel ordval i dessa åldrar.) Fler studenter med sådan bakgrund minskar också sannolikheten för att de danska elever som ändå dricker ska dricka berusningsorienterat. Författarna konkluderar att andelen utomeuropeiskt födda unga de facto kan vara en förklaring till ett minskat drickande i majoritetsbefolkningen. Motsvarande resultat återkommer i en norsk kontext. 

Vi noterar att Andersson & Svensson (2015), dvs. den svenska studien, anför en väldigt låg andel unga med bakgrund i Mellanöstern som en förklaring till att demografin inte ger signifikanta effekter i totalbefolkningen. Sedan studien publicerade har denna andel dock ökat, och deras data sträcker sig bara fram till 2013. Studien har även en ren additiv ansats, och diskuterar alltså andelen individer som härrör från muslimska länder visavi andelen personer i åldersgrupper som inte dricker. Argumentet är att antalet unga utrikesfödda inte är tillräckligt stort för att förklara minskande drickande, men bortser då helt från attitydpåverkan.

Sammantaget synes det sannolikt att demografiska förändringar till följd av invandring från primärt muslimska länder, där skadeverkningarna av alkohol historiskt sett är låga, bidrar till ett minskat genomsnittligt drickande bland unga, både via förändrade normer och ökande andel personer som av religiösa och/eller kulturella skäl avstår alkohol.

***

Islamiseringen går i en rasande takt. Snart ser Sverige ut som Mellanöstern. Inga jävla skadeverkningar utav alkohol överhuvudtaget. Ni ser ju hur det ljusnar. Man längtar till Östeuropa och Ryssland, där man vet hur man festar.

Notera att 7-8 procent av alla dödsfall i Ryssland kan attribueras till alkohol. Det är livsglädje det.

***

(Porr och datorspel och sociala medier är såklart en viktigare förklaring än din muslimske bänkkompis. För att inte tala om syntetiska Dark Web-droger och rave-kultur.)

***

(Relaterat: Islam är sämst, men mer symptom än orsak; ödet; modernitet och kusingifte del 1; del 2; del 3; del 4; Bahá'ì; motargument; religionssociologer; ompröva tes; ompröva omprövelse; bränn koranen; ideologi=religion; när män gråter; hur går islamofobin?)

Selektionsvarians på olika nivåer

Antropofagi har tidigare skrivit om symbiotiska respektive parasitiska memes. Frågan berör den levels of selction-fråga som professor Okasha skrivit så förtjänstfullt om, och den mer generella spaningen kanske ska vara att om det inte föreligger någon varians i fitness på den mer grundläggande nivån, så kommer selektionen att ske på den högre nivån. 

Så, i fallet symbiotiska vs parasitiska livsformer, så kommer en konstanthållen substratfitness frikoppla parasitens fitness från värdens fitness, och då kommer selektionen att föreligga endast mellan parasiter, och då kommer de som är bäst på att exploatera värden/substratet att selekteras för. Samma sak gäller för idéer - när idéer är förknippade med bärarens fitness, så kommer idéer oftare att vara symbiotiska; men när bärarnas fitness är konstanthållen (dvs. ej beror på deras trosföreställningar etcetera) så kommer idéerna konkurrera med varandra genom att exploatera sina värdar.

Låt oss då tänka på den memetiska utsträckningen av detta, igen, i kontexten Sanningshalt. Det verkar som att sanningen ofta är bra i interaktion med den nära, naturliga miljön, men att sanningen ofta är extremt sekundär när det handlar om idéer och trosföreställningar med sociala implikationer. 

Kanske är den här bilden delvis överdriven, tänker jag när jag läser Camilla Townsends Fifth Sun som argumenterar för att aztekerna var betydligt med realpolitiska än vad vi ibland kan lockas att tro. Bland annat argumenterar Townsend för att de omfattande människooffren helt cyniskt tjänade som en maktdemonstration visavi besegrade folk; en tolkning som skiljer sig från den mer religiöst och mytologiskt grundade förklaringsmodellen som verkar ha dominerat aztec-forskningen innan Townsends imponerande källarbete. (Obs, kul att käll-arbete och källar-bete är homonymer! Såväl homofoner som, om vi skippar bindestrecket, homografer! Jag bränner denna potentiella dubbeltydighet här och nu, eftersom jag har svårt att föreställa mig att den någonsin ska komma till nytta i exempelvis en rapptext.)

Hur som helst. Ett perspektiv är att sanning och nytta bara konvergerar på vissa skalor av interaktion med världen, och att idéers osanningshalt ofta är en viktig ingrediens. Låt oss anta detta. Låt oss också anta att en befolkning som hålls vid liv av kapitalismens mäktiga tillväxt och välfärdsstatens mäktiga tutte, och som samtidigt kontrolleras i sin reproduktion genom monogami och preventivmedel, inte kommer att uppvisa någon större fitnessvarians. Låt oss vidare anta att den memetiska evolutionen då övergår från ett stadie av mer symbiotisk kulturell evolution, till en mer kaotisk och parasitisk selektion, där framgångsrika idéer är som virus som exploaterar våra kognitiva modeller.

Bara för att verkligen understryka den kommande dramaturgisk-intellektuella twisten så vill jag betona vad jag nu tror att du tror: Att jag menar att den parasitiska, memetiska evolutionen är "dålig" eller "skadlig", eller att den i alla fall selekterar för dumma idéer och konspirationsteorier som exploaterar våra kognitiva bias på ett osunt sätt.

Twisten, då (förlåt mig om du redan att predictat den): Tänk om det är så, att när fitnessvariansen sjunker i substratet/värd-populationen, och den memetiska evolutionen blir mer parasitisk och mindre symbiotisk - att det är DÅ som sanningen kan uppträda på fler skalor!

Med risk för att vara överpedagogisk: Tänk dig alltså att nyttiga memes ofta är osanna. Fitness Beats Truth, och de två skall icke mötas, framförallt inte på vissa skalor. (Om vi inte är jätteifrågasättande av verklighetens fundament så kan vi t.ex. anta att det är en nyttig Truth att tro att ett giftigt bär är giftigt. Då konvergerar Truth och Fitness.) Katolicism och annat sånt skräp funkar, antar vi, för att folk faktiskt tror på skiten.

Där kan nog inte aztekerna anföras som ett motargument heller - även om de var väldigt "savvy" och cyniska realpolitiker så styrde härskarna säkert inte minst genom att merparten av allmänheten faktiskt trodde på Xolotl och Den Befjädrade Ormen, oavsett vad härskarna trodde. Plus att jag faktiskt tror att även de realpolitiskt lagda ofta har trott på myterna och gudarna, men att människohjärnan är väldigt bra på att sammanfoga Vad Man Vill med Vad Man Tror, och att alltså även typ Moctezuma d.y. kan ha rationaliserat sin gudstro att passa hans machiavelliska begåvning och ambition.

Så, det är först när fitnessvariansen i den mänsklgia populationen sjunker, som Truth kan tillåtas. Fitness hålls ju konstant, och nu handlar den memetiska evolutionen om hur bra parasitiska memes är på att exploatera våra sinnen. Ofta blir det så klart pannkaka, och vissa människor är säkert mer mottagliga för överdrivet unifying trosföreställningar. 

Men, ett mönster som uppträder i det mänskliga psyket är ju faktiskt uppskattningen för Sanning. Det kan vara väldigt effektivt att appellera till logik, empiri, och goda argument. Så, när fitnessvariansen sjunker - när selektionen flyttar upp på memetiska nivå och memes tenderar att bli parasitiska - så kanske en subpopulation av memes kommer att exploatera vår relativa sannings-fäbless!

Om barnen får gå i simskolan kan vi ifrågasätta Näcken utan att riskera drunkningens fitnesskostnad. (Jag tänkte ta Brunnsgubben som ett exempel först, men vid närmare efterforskningar verkar ingen egentligen ha trott på den. Ren skrämselpropaganda "som egentligen inte ingått i folkliga trosföreställningar".)

Det som jag alltså tycker är det klyftiga och potentiellt kontroversiella med det här blogginlägget, är att jag hävdar att Sanningen uppträder närmare den parasitiska polen på symbios-parasit-dimensionen av den memetiska evolutionen. Sanning är inte Fitness, men ofta är osanning Fitness. En sanningsfäbless, som säkert stammar från att Truth faktiskt måste konvergera med Fitness i skalan "ätliga vs. giftiga bär och anfallande björnar" (anser jag själv, vad är Hoffman et al skulle tycka om det), är en av våra kognitiva bias - en av de sårbarheter som parasitiska memes kommer att selekteras för att exploatera, så länge detta inte leder till att vi som värdar utrotas på kort sikt.

***

Förutom den här lilla idén, så vill jag också betona att levels of selection-spörsmålet med fördel kan tillåtas adressera fitness-varians-frågan. Det känns väldigt upplysande för mig, att tänka på den symbiotiska vs. parasitiska lösningen från perspektivet "selektionsvarians på substratnivån". 

Låt mig, återigen för övertydlighetens skull, dra analogin till människokroppen. Genom att kroppens mång festliga delar (neutrofila granulocyter!) koordinerar sig och underkastar sig de reproduktiva organens diktat, så minskar fitnessvariansen inom kroppen till noll. Det är liksom det som koordineringen handlar om. När koordineringen misslyckas och det uppträder fitnessvarians på cellnivå, så dör vi i cancer.

Att koordinera handlar i grund och botten om att eliminera fitnessvarians på en viss nivå. Givetvis händer detta genom att underkastelsen har en nytta, och att mer grundläggande organismer selekteras för att underkasta sig en samordningsmekanism, men när samordningen väl är irreversibel så flyttar all selektion till den högre nivån. Cellers fitness bestäms helt av hur väl människan lyckas överleva och fortplanta sig. All plötslig fitnesstillväxt på kort sikt, straffar sig en en drastisk fitnessminskning på längre sikt genom själva Döden i Cancern.

Det intressanta med den osällskapliga sällskapligheten är att två olika koordinationsnivåer har fitnessimplikationer samtidigt, och att selektionen på den högre nivån bråkar med selektionen på den lägre nivån. Det upplysande med hymenoptera är att den annorlunda släktskapskoefficienten ger en annorlunda basin of attraction vad gäller vilket evolutionärt stabilt ekvilibrium som kommer att tendera att utvecklas med avseende på en högre-nivå-koordination. (Källa.)

***

Låt oss sluta prata om det virala i termer av memetisk evolution, och istället prata om det verkligt virala. (Observera att den här spånade spaningen säkert har ett svar, och att det säkert finns riktiga forskare som har tänkt på det här på riktigt i riktiga vetenskapliga tidskrifter. Men man måste väl få leva för i helvete.)

Tänk oss att små människogrupper lever i ursprungstillståndet. Att de drabbas att vissa patogener och mikroorganismer, etcetera. Men, att de här människogrupperna inte precis trängs på tunnelbanan med tusen andra människor som senare samma dag åker taxi till flygplatsen och flyger till en annan megastad på andra sidan jorden. Att de snarare lever i grupper av 50-150 personer, och att de visserlign möter andra individer i extensiva släktskapsbaserade nätverk, men att kontakterna ändå är rätt spridda i tid och rum.

Skulle inte då selektionstrycket på alla små jävla virus och liknande, vara att bli mer symbiotiska?

Ebola kan spridas som en löpeld genom Västafrika, utan att i egentlig mening riskera att ta sitt eget liv genom att utrota sitt värddjur. Men, om värddjuret bara är 50 pers, som inte kommer ha kontakt med någon annan grupp på tre månader, så kommer ebola definitivt att utrota sig själv vid varje givet utbrott.

Att våra tarmsystem svämmar över av nyttiga bakterier - att vi har symbiotiska relationer med allsköns konstiga mikrobiota - kan detta kanske vara en följd av vår mer spridda och glesa livsstil? Kan det vara så att vår sammanhållna och jätteomfattande befolkning of today, kommer att selektera för parasitiska - dvs. destruktiva, skadliga och förödande - mikroorganismer i en mycket större utstäckning?

Tja, ja, såklart. Det är ju hela premissen för det här inlägget. Det är också hela premissen för Vete, vapen och virus, och en av anledningarna till att en mer tätbefolkad världsdel med fler domesticerade djur och växter kunde massdöda exempelvis nämnda Azteker med sina smittkoppor. Så, jag hävdar inte precis något kontroversiellt här. Som sagt:

Proposition: Two-layer evolutionary systems with migration can produce slack.

The difference to the previous scenario is that the lower level individuals (say, mitochondria) can migrate between higher level individuals (eukaryotic cells). While mitochondria cannot in fact migrate, there's a huge class of organisms that can. Namely, parasites. (In fact, it's a rule of thumb: Anything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism.)

These include typical parasites, such as pinworm, but also, on a different level, memes. The common characteristic is that the environment of a parasite is not a single individual of the host species, but rather the entire host species. In theory, an opportunity to play non-zero-sum games emerges: If a parasite helps its host to survive and reproduce it grows the host pool size and may get more populous itself. However, assuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.

Det är ändå lite intressant att tänka på att just vår symbiotiska relation till mag-tarm-bakterierna kanske härrör från en annan tid, och från ett annat selektionstryck, där de patogener som mördade oss för snabbt också snabbt mördade sig själva.

När värden är en individ, måste värden hållas vid liv. När värden är världen, då kommer den mest brutalt exploaterande att segra.

Betyder det att en global kultur är ett fruktansvärt öde? Att jorden nu selekteras i kosmos, mot andra planetära kulturer? Att vi mycket väl kan visa oss utrota oss själva, och då vara en annan misslyckad-samordnings-kollaps, som överlevande interplanetära civilisationer förhoppningsvis kan läras sig något av?

Men, att vår gamla provinsiella nationalstats-IR-kultur var toppen, eftersom tävlande länder är ett selektions-race mellan just länder, och de som är bäst kommer att selekteras för och överleva...

...och bli till den globala kulturen? Dominera världen?

Det känns som att alla som lyckas att koordinera sig vinner, och att alla som misslyckas att koordinera sig förlorar. Men, någonstans måste det finnas ett högsta lager. Eller, finns det inget slut? Är kosmos en partikel i en större population? När man zoomar igenom universums alla galaxkluster - à la Men in Black, men på riktigt - så känns det lite så.