Antropofagi

Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen tillit. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen tillit. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 3 april 2023

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."
Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:
"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."
Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):
"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."
Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:
"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Ensamheten är en grym insikt att nå/
men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/
inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/
det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)
...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.

måndag 10 oktober 2022

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

fredag 19 augusti 2022

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi

Jag satt en dag och åt sen lunch på en halvtom restaurang. Nära mig satt en grupp pensionister och pratade.

- Vi ska sälja huset på Rivieran. Vi har en spekulant. Han är riktigt vidrig men rik.
- VAD SA DU?
- Hon sa att vi ska sälja huset på Rivieran och att vi har en spekulant och att han är vidrig men rik!
- JAHA!

Samtalet handlade om hur de skulle blåsa spekulanten ifråga och hur gött det skulle bli med cashflow. 

Därefter rörde sig samtalet vidare till att handla om ett av pensionistparens son. De ondgjorde sig över sonen som följer:

- Han är så... Alltså han är världens finaste pojke. Han är snäll och så. Men han tar inte för sig. Idag 2022 måste man ta för sig.
- VAD SA DU?
- Hon sa att han är världens finaste men att han inte tar för sig och att det måste man 2022!
- JAHA!

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi. Riksdagspolitiker skriver sig i kostallar för att hösta hem några hundra tusen pengar felaktigt. Ortenkids beknar och förnedringsrånar istället för att knega. Statliga myndighetspersoner klistrar vid sina meningslösa uppgifter som flugor vid flugpapper. Alla vill sko sig.

Rent-seeking innebär att man ökar sitt eget välstånd utan att skapa nytt dito. Rent-seeking är nollsummespelets melodi.

***

Är det då bara nyliberalismens ideologiska seger som ger oss rent-seeking-pensionister som hatar sina snälla barn?

Nej, ty vi känner ju nollsummevänstern. Nyckelläsning: Ragnarök. För ni vet, the pie doesn't grow so well.

Anledningen till att pensionister lurar husspekulanter och hatar barn är att vi har lämnat moralismen och gjort ett återinträde in i realismen. Tyvärr innebär detta att alla återigen slåss med näbbar och klor över de resurser som finns. Även de välbeställda har fått peniafobi.

Medelklassen har varit fri att moralisera så länge fossil-dopade 1900-tals-tillväxtens efterglöd värmt deras erbarmliga anleten. Nu har det dock blivit kallt. Kanske var det Covid-19-pandemin som var ett dragit fönster.

Inflationen är (de politiska) eliternas sätt att sänka levnadsstandarden för befolkningen, utan att på papperet sänka deras löner. Det är till yttermera visso priset vi får betala för att politikerna slängt resurser på allt möjligt dumt skit. Nu när världen skälver.


Man hade kunnat återinvestera cashen i humankapital. Eller gjort infrastrukturinvesteringar. Istället har man bekostat idiotisk policy som följer på värdesignalerande moralism. Klart vi vill ha hög invandring, men inte hög invandring av extremt kulturellt avlägsna och lågutbildade individer, i kombination med en arbetsmarknad som ställer EU:s högsta kvalifikationskrav, och ett extremt generöst välfärdssystem som bygger på tillit.
Moralismen har haft anledning att självdö. Vi kanske aldrig får veta vem som utdelade det dödande av de väldigt många huggen.

Verkligheten anföll Ukraina och fick oss att inse att realpolitik är av nöden; vi går med i Nato. (Men ni känner ju S: "we have always been at war with eurasia". Politiker är obehagliga.)

"Allt går ju med elektricitet" skaldade Tage Danielsson i 88-öres revyn, men på senare tid har det visat sig att elektriciteten inte uppstår i rakapparaten, vibratorn eller ens kontakten, utan - typiskt sett - i ett kärnkraftverk. Genom att lägga ner reaktorer har vi fuckat upp elförsörjningen, och nu är plötsligt alla för kärnkraft.

Vi hade en jättedålig narkotikapolitik jättelänga, av vad det verkar pseudoreligiösa skäl. Nu har gängen ätit sig feta på intäkterna och vuxit till en svulst så stor att vi inte vet hur vi ska operera bort den. Med rivstart i Wickléns utmärkta Vi ger oss aldrig, MED:s överlägsna (men inte tillräckligt långtgående) narkotikapolitik, samt Liberalernas senaste utspel om att utreda kriminaliseringen av eget bruk, så förväntar vi oss en hastig kovändning där sossarna plötsligt alltid varit mer Sanna Marin än Magdalena Andersson, egentligen.
Verkligheten är inte en bitch; den är en bitch-slap.

***

Rent-seeking-ideologi uppstår i ett samhälle där pajen inte ökar snabbare än den äts. Värst såklart när pajen till och med minskar.

Vågar vi åtminstone hoppas att moralismen är död?

fredag 30 juli 2021

Det är alltid kin selection, men WEIRD reciprocal altruism-tillit är undantaget

Man tror ofta att det är cooperate i fångarnas dilemma. Men så är det alltid kin selection.

Bi Puranen pratar lite om World Value Survey Migrant Edition. Många migranter har helt tokiga uppfattningar om hur man förväntas bete sig i Sverige. Mindre än en tredjedel av 91 intervjupersoner visste att man får säga nej till sex med sin make/maka, exempelvis.

Puranen snackar om tillit. Tillit är, vill jag påstå, cooperate. Det är hela grunden. Och kinship-orelaterad cooperate är cooperate i fångarnas dilemma. Annars är det kin selection.

WEIRD är tillit. Det är grejen. Och vi som är WEIRD, vi tror att allt är cooperate i fångarnas dilemma. Men, när vi studerar någonting annat så är det alltid kin selection.

Jag vill påstå att vi har ett väsentligt bias i arbete i våra WEIRD:a hjärnor. Eftersom vi själva lever reciprocal altruism, tillit och cooperate-i-fångarnas-dilemma, så modellerar vi hjärna evolutionära modeller följdaktligt. Men vi, Cripplemind, är ovanliga. Alltid annars är det kin selection. Det förvånar oss, men så är det.


Det skulle vara mycket intressant att veta om icke-WEIRD:a evolutionsbiologer oftare gissade på kin selection, medan kattpissalistiska dito oftare förutsatte att det rörde sig om reciprocal altruism. Typ vad gäller vampyrfladdermössens kommunala delande av blodmål, eller vad nu saken må gälla.

lördag 13 mars 2021

Islam är sämst, men mer symptom än orsak

Antropofagi har tidigare dryftat huruvida islam är bättre eller sämre (med fokus på sämre) än andra religioner: Hur går det med islamofobin? Bara bra, tack! (Relaterat: Äta glass, del 2; Häng dem högre än högt; när män gråter är det islamofobi; Haider & Harris; allmänna synpunkter; ompröva sin tes; ompröva sin omprövelse; lite mer om Kalifatet; Aron Flam och islamofobi; Vilks och yttrandefrihet som allmänning; ideologi=religion?; intersubjektiva fenomen; Ivar Arpis åsikter; icke omöjligt scenario; diskursiv karta; samhällets totala upplösnings och förintelse; memetisk evolution.)

På senare tid har självaste Samhällsdebatten dryftat samma fråga, i och med ett SVT-program som ska heta Sverige möts.

Antropofagis hållning har tidigare varit att islam är sämre än många andra religioner - om än inte lika dålig som aztekernas. Men, jag inser att jag varit otydlig med den kausala riktningen.

Min ståndpunkt i nuläget är att islam är så himla dåligt, vilket är ett symptom på jättedåliga materiella och kulturella underliggande förutsättningar.

Sure enough; Islam har massor av extremt kassa dogmer. Koranen är en checklista för beteende, och ska vara Guds ord. Haditherna stipulerar att apostater ska dödas. Etcetera. Det finns verkligen specifika memetiska element som gör islam ytterst parasitiskt på den enskilda människohjärnan, och i den mån islam i form av intersubjektivt fenomen verkar som en samordningsmekanism på samhällelig nivå så verkar denna mekanism inte förmå spotta ut så värst bra eller trevliga samhällen.

Men, frågorna är: 

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

I någon utsträckning är svaret säkert att islam är en dåligt religion, med dåliga dogmer &c. enligt ovan. Jag vill verkligen, verkligen inte sticka under stol med att det finns skillnad på olika religioner/ideologier, och att jag hellre skulle se världen styras av kväkare eller bahá'íer än av aztekiska Xipe Totec-prelater eller nordkoreanska juche-predikanter.

Men, det är skillnad på själva populationerna. Det är skillnad på WEIRD:a människor och de som lever i klankulturer. (Relaterat: Mot kulturrelativism; heder; mellan clown och stout; thymos och kulturell evolution.) Det är skillnad på some-wheres och any-wheres. (Relaterat: PR eller rykte?) Och det är troligen inte islam som förklarar skillnaden, med vilket jag menar: Skillnaden skulle kvarstå även om vi tar bort islam.

Henrich är inne på att de mest ökända islamistiska terrororganisationerna famously rekryterar direkt ur klanbaserade populationer. Han refererar bland annat till boken The thistle and the Drone, som jag inte läst, men som bland annat verkar beskriva Väst vs. The Rest-konflikter som just WEIRD:ness mot klankulturer.


Vi har sett att MENA också liberaliseras, om än senare och långsammare än resten av världen. (Relaterat: Normdeterminism.) WEIRD:a normer har hittills vunnit genom att leverera bäst godis. Politiskt smarta men historiskt kin-intensiva länder som Japan och Kina har härmat västerländska äktenskapsnormer och till stor del emulerat ett mer individualiserat - och mer framgångsrikt - samhälle. (Kina kanske inte är exakt Cripplemind ännu, men de strävar ditåt sedan 1950-talet. Japans strävan är äldre.)

Källa: Enlightenment Now, av Steven Pinker.

Muslimska länder har i regel inte varit så bra på att centralstyrt emulera västerlandet. Tvärt om strävar regimerna ofta emot, även när det råder överflöd. Samtidigt gör normerna intåg i delar av befolkningarna, vilket är det som syns i Pinkers graf. (Detta sätter rimligen press på regimerna, och kanske orsakar extra repressiv politik - vem vet.) Hur som helst ligger även befolkningen långt efter världsgenomsnittet, vilket vi varit inne på tidigare kopplat till World Value Survey.

Islam verkar passa kin-intensiva klankulturer rätt bra. Till skillnad från i kristendomen är polygami tillåtet - om än max fyra fruar - och till skillnad från inom katolicismen och protestantismen är kusingifte tillåtet (och så vitt jag förstår det uppmuntrat). Det här är några av de viktigaste kulturella institutionerna för att förklara skillnaden mellan WEIRD och klansamhällen, eftersom kusingifte och polygami leder till inavselspatriarkat. (Henrich går igenom det här med lite mer finess, så vänligen läs The Weirdest People in the World om du är intresserad.)

Den kausala riktningen blir då att klankulturer gärna tar till sig islam, samt att islam konsoliderar vissa kulturella institutioner och normer som upprätthåller klanstrukturerna. (Även Västeuropa var ett utpräglat klansamhälle, så "selektionshypotesen" lämnar såklart ytterligare att förklara. Kunde européerna ha "valt" islam istället? Är det bara historisk randomness, aka. "random kulturell evolutions-mutation"?)

***

Förslag på svar, därmed:

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

För att de flesta muslimska länder är dåliga klansamhällen, vilket hindrar ekonomisk utveckling och fri- kritisk tanke - så det finns föga tryck på reformation. Men också säkert i viss utsträckning för att islam har dåliga dogmer som hindrar reform - jag vill dock inte svära på att islam härvidlag är unikt sämst, troligen bara normal-uselt, som religion betraktad.

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

För att islam passar deras kin-intensiva klansamhällen rätt bra. Frågan kvarstår varför vissa samhällen förmår välja annat (Europa, katolicismen) eller välja om (Kina, Japan, med avseende på äktenskapsnormer etcetera). Kanske håller befolkningarna i MENA sakta men säkert på att indoktrineras i WEIRD:ness och så småningom välja om eller sätta press på reform. Vi får väl se.

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

Därför att islam samvarierar med dålig klankultur, men också som meme betraktat innehåller massa dåliga normer. Det senare svaret är emellertid otillräckligt eftersom samhällen alltid lyckas omtolka de allra pissigaste religioner och trosföreställningar - en moderat tolkning av islam är troligen möjlig, och kanske skalbar, och kulturellt muslimska ateister finns det - ju - absolut.

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

Vissa gör det, men det verkar ovanligare än man skulle kunna tro, givets islams uselhet. Frågan är emellertid om befolkningar överhuvudtaget tenderar att överge sina religioner. Svenska nivåer av ateism är väl ändå ovanliga? En vanligare resa verkar vara att religionen bara bleknar bort till en slags kulturellt brus. Även här finns det såklart mycket kvar att göra - muslimer världen över verkar extra nitiska, men då alltså troligen pga. att islam samvarierar med usla klansamhällen.

***

Slutsats: Islam är verkligen episkt dåligt, och bland det allra sämsta vi har idag. Men, islam är mer ett symptom på fruktansvärt dålig släktskapsintensiv klankultur, än en orsak till sådan. Dock har islam massor av dåliga dogmer som kausalt matar tillbaka och gör samhällena sämre - dock tydligen inte snabbare än den reformationstakt som pressen från WEIRD världskultur ändå innebär, enligt vad Pinkers graf ovan illustrerar.

***

Post scriptum: När jag talar om "usla klansamhällen" är det såklart för att jag är WEIRD och tycker att reciprocal altruism, vetenskap, tillit och koordination är bättre än nepotism, korruption, dogmatism, och inavel. Henrich gör sig inte alls skyldig till den här typen av dömande jämförelser, utan redogör mer seriöst och sakligt för hur WEIRD:a respektive kin-intensiva kulturer uppkommer och vad de leder till. 

Eftersom jag är emot kulturrelativism måste jag dock konstatera att WEIRD:ness är bättre, då det givit oss en skalbar möjlighet att samarbeta över stora befolkningar; ekonomisk tillväxt; rättvisa, individualism, mänskliga rättigheter, och upplysningen. Alla de här sakerna är fan bra.

Själva uselheten i klansamhällen har alltså inte minst att göra med graden av ekonomisk tillväxt, innovation och utveckling, samt rättvisa etcetera terminalvärden, som en kultur eller ett samhällsskick förmår eller inte förmår generera.

Och, själva uselheten i islam är säkert dold för många. Givet att det ovanstående är korrekt, så är den riktiga faran med islam att religionen verkar motverka en övergång till WEIRD:ness. Kineserna, japanerna med flera klarade det. MENA-länderna verkar vara sämst på det. Islam kanske låser in kulturer i släktskapsintensiva klanpatriarkat?

onsdag 3 mars 2021

Thymos och kulturell evolution

Antropofagi har varit inne på hur kulturell evolution kan sägas funka; hur aztekernas bildkonst möjligen speglar deras brist på individualism; och vad Henrich hävdar i sin senaste bok, The Weirdest People in the World. Nu är det dags att översätta det här till grekiska.

Ett intressant begrepp, som tydligen florerar i den moderna klassikern Historiens slut, är thymos. Platon använde begreppet för att konnotera den tredje mänskliga driften; den att bli erkänd.

Henrichs genomgång av WEIRD-psykologin beskriver bland annat hur Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic people är väldigt prestationsfokuserade. De gör sig mer än andra skyldiga till det fundamentala attributionsfelet, och ser i allmänhet jaget som stabilt över tid och mellan olika sociala sammanhang och relationer. Till skillnad från en släktskapsbaserad social ordning, utgår WEIRD:a människor från individers generaliserbara interaktion, där reciprocal altruism är viktigare än släktskap.

Det viktiga för den WEIRD:e är inte where you're from - it's where you're at, och hur du självständigt - medelst fri vilja - tog dig dit. It's all thymos.

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Nu så här i efterhand verkar det mest som om jag återuppfunnit Francis Fukuyamas idé. Men det är väl i och för sig inte så illa.

När vi jämför tanken på thymos med idéen om prestige-hierarkier, så inser vi emellertid att både Platon och Fukuyama hade fel i den mån de någonsin påstod att thymos är ett unikt mänskligt drag. Antropofagi skriver följande i Frågan...:

[Det är] dags att ta sig ann de strategier som Homo sapiens uppvisar i sociala interaktioner och hierarkier. Det naturliga urvalet tenderar att premiera strävan efter status inom en given grupp. Status representerar allt som oftast reproduktionsmöjligheter, men kan även rendera i tillgång till föda, säkerhet, eller förbättrade överlevnadsmöjligheter för avkomman. En användbar modell för att förstå olika statussträvande beteenden är den så kallade prestige/dominans-modellen.

Dominans-hierarkier är ofta utformade som en slags ”hack-ordning”, som hos vår nära släkting schimpansen: En alfa-hanne, en beta-hanne, en gamma-hanne, och så vidare i fallande skala av status. En annan variant av dominans-hierarki består helt enkelt i att en enda individ dominerar hela gruppen. Den centrala poängen med dominans-begreppet är hur som helst att dominans kräver underkastelse. Det är alltså en fråga om att utöva makt över andra, och givetvis kopplar det till fitness-nyttor såsom föda och reproduktion.

Dominans-hierarkier i olika form förekommer i alla mänskliga samhällen och kulturer. Ett exempel är den amerikanska mafians hierkiska system: På toppen en Boss eller Don, med en förtrogen rådgivare i form av en Consigliere; därunder en Underboss; under underbossarna kommer ett lager av Capos, som var och en leder en grupp av soldater. Längst ner i bottenskiktet hittar vi associerade och hangarounds. Kvinnorna är hustrur, döttrar, goomas, eller handelsvaror.

Många hierarkier handlar emellertid om någonting annat än dominans. Social status kan uppnås genom en annan strategi, som i mångt och mycket är dominansens motsats: Prestige. Som Kevin Simler skriver: ”If dominance is the kind of status we get from intimidating others, prestige is the kind of status we get from doing impressive things or having impressive traits or skills.” Det är således inte så att vi alltid följer ledare som skrämmer oss, eller som utövar tvång och våld. Ofta följer vi människor och förebilder som vi helt enkelt ser upp till.

Argya squamiceps, arabskriktrast, lever i grupper på omkring 20 individer. Fåglarna är mycket sociala, vilket bland annat visar sig i ett antal gemensamma aktiviteter såsom dans, bad, samt omsorg och matning av varandras ungar. Trastarna är så utpräglat prosociala att de stundtals hamnar i konflikt rörande möjligheten att få hjälpa en annan fågel – de bråkar alltså om rätten att göra någon annan en tjänst. Den rätten förbehålls dock oftast den dominanta fågeln i skriktrastshierarkin. Tillsynes osjälviska aktiviteter, såsom att attackera inkräktare eller rovdjur och att hålla vakt, är också sysslor som fåglarna bråkar om att få utföra – med livhanken som insats. Återigen är det oftast fåglar med hög status som ”vinner” bråken, och som således får göra andra tjänster, vakta kolonin, slåss mot inkräktare, etcetera.

Vi har redan konstaterat att evolutionen inte bryr sig om arten, utan alltid om genen. Så frågan blir alltså: På vilket sätt gynnar det osjälviska beteendet den själviska genen?

Enligt biologen Amotz Zahavi handlar det om att trastarna signalerar status, vilket gynnar dem i den sexuella selektionen. Zahavis forskning visar att arabskriktrastar med hög status får para sig mer, inte minst för att fåglarna i normala fall stör varandras parningar men låter just högstatustrastarna para sig ifred. Högstatushanarna får härmed tillfälle att para sig oftare, och på så sätt få mer avkomma, medan högstatushonorna får para sig tidigare under säsongen, vilket ger bättre överlevnadsmöjligheter för avkomman.

De dominansrelatera strider som ändock inträffar bland trastarna, är ofta förödande för förloraren. Denne förskjuts och tvingas lämna flockens trygghet, vilket ofta leder till rovdjursdöden. Zahavis forskning visar emellertid att högstatusfåglar betydligt mer sällan utmanas – förmodligen för att hög status härrör från det faktum att fåglarna varit sina flockfränder behjälpliga och är till nytta för gruppen. Vi tänker oss därmed ett jämnviktsläge där högstatusfåglarnas (genotyps) själviska fitnessfunktion står i balans till de övriga fåglarnas (genotypers) själviska fitnessfunktioner. En trast väger kostnaden för sina insatser mot nyttorna av statusen den kommer i åtnjutande av. En annan fågel väger den relativa kostnaden för att låta högstatusindividen åtnjuta sin status, kontra nyttan av att ha en nyttig fågelkompis med i flocken.

Trastarna väger givetvis ingenting. Det är det evolutionen som gör. Precis som för människor så gäller att trastarna bara exekverar sina adaptioner. Kalkylerna är gissningsvis begravda i deras evolutionära historia – implicita i deras arvsmassa – snarare än uträkningar som sker i realtid i de levande trastarnas hjärnor.

Prestige fungerar på ett liknande sätt hos oss människor. Man tycker faktiskt om, och ser faktiskt upp till, goda och osjälviska och talangfulla individer. Man beaktar förmodligen inte till vardags att evolutionen skänkt en dessa preferenser, eftersom det lönat sig i termer av fitness att betala denna typ av nyttiga individer med prestige. Och dessa avundsvärda högstatusindivider reflekterar kanske inte heller över att deras osjälviska och nyttiga handlingar och beteenden faktiskt kommer de själva till nytta, genom den prestige och status de vinner. De exekverar bara adaptionen ”var god och osjälvisk och skapa nytta”.

För den som ser uppåt i prestige-hierarkin – den som med sin vördnad skänker status – handlar det ur ett evolutionärt perspektiv om att alliera sig med en nyttig individ. För den som tar emot beundran, på toppen av prestige-hierarkin, handlar det om att vara en nyttig individ för att vinna status. Evolutionen har så att säga hjälpt oss att hitta jämnviktsläget mellan dessa två ståndpunkter.

Zahavis signaleringsteori bygger just på att det är lättast att vara ärligt. Om evolutionen har hittat en jämviktspunkt mellan själviskt och osjälviskt beteende, så är det mest effektivt om organismen faktiskt vill agera så som är mest optimalt. Vill man verka vara en generös person, så är det lättast att helt enkelt vara en generös person. Den enda evolutionen så att säga behöver lura, är dig själv.

Thymos återfinns alltså hos bland annat arabskriktrasten, och säkert även hos många andra djur. Hos människor verkar det, om vi ska följa Fukuyama (som talar uttryckligen om thymos) och Henrich (som inte ännu i min läsning talar uttryckligen om thymos), finnas en stor tvärkulturell variation. Enligt Fukuyama (enligt källa...) är thymos en allmänmänsklig egenskap, som liberalismen och kapitalismen är extra bra att optimera för. 

Enligt Henrich är det istället så att den WEIRD:a kulturella avarten protestantism-individualism-liberalism-kapitalism, har maxat thymos på bekostnad av andra mänskliga drifter. Detta då WEIRD-vägen lett in på en mystisk arena där atomära individer måste koordinera sig förutsättningslöst, medelst generaliserbara strategier, och således underkasta sig neutralitetsprinciper och laglikhet. Till skillnad då från icke-WEIRD:a, släktskapsbaserade kulturer, som - av allt att döma - lutar långt mer åt dominans-hierarkier.

(Att Platon myntade begreppet thymos långt innan katolska äktenskapsregler fuckade upp det Västeuropeiska klan-samhället, säger oss dock att vår västerländska kollektiva PBS bara är en hypertrofisk variant av en trots allt allmänmänsklig känsla. Mest troligt är väl att vår kultur premierar thymos framför andra drifter, och att vi därför kan förvänta oss att kollektivistiska kulturer som kulturellt approprierar kommer att gå samma öde till mötes.)

I ett Stormens utveckling-avsnitt nyligen fortsätter Strömqvist sin resa mot the alt right, genom att redogöra för forskning som visar att människor som begår personrån helt enkelt tycker att det är gött att dominera folk. Det är alltid kul att höra vänsterdebattörer brottas med alternativa hypoteser, under spänd förväntan om kritik från de egna leden, men inte minst är det en intressant nyans i förnedrings-råns-debatten. 

Antropofagi har länge tänkt på våra kriminella parallell-samhällen som en slags subkulturer som stabiliseras av en svart narkotikaekonomi. The jist är följande:

Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!

Ur ett kulturell evolution-perspektiv kan vi tänka oss hur en (sub-)kultur utvecklas där dominansbeteenden premieras. Förresten sker det väl inte precis på bekostnad av thymos, om vi däri räknar den slappa konsumismen. Jag skrev nån gång:

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

Det går fin-fint att förnedringsråna och dominera, om du samtidigt kan maxa thymos genom att ha guldkedjor och feta fäljar. Eller vad som nu är coolt bland kidsen i dessa dagar.

Ändå - det känns som att dominansbaserad thymos är falsk dito. Mer bländverk och fåfänga än faktisk prestige-hierarki-optimering. Så, hur kan true thymos uppträda i förhållande till en gangster-kultur?

Tja, det är väl lite det som American Gangster med allas vår Denzel Washington handlar om. Hur thymos slår över i fåfänga, du tar på dig chinchilla-pälsen, och vips så är du fast. Äkta thymos är när Denzel/Frank Lucas är smart, när han glider under radarn och kammar hem jackpotten utan att någon enda jävel kan fatta vad som hände. Thymos är så klart att vara beundransvärd, och beundransvärd är smart och skicklig - inte prålig och skrytsam.